- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd /
1109-1110

(1885) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leopold ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hufvudsakligen blottade den väldige angriparens många
sårbara punkter och prisgaf dem åt ett löje, som
säkerligen i hög grad bidrog att framkalla Thorilds
literära och borgerliga missöden.

Med monarkens död (1792) upphörde naturligtvis
L:s dittills innehafda befattning, och han blef
medarbetare i tidningen "Extra posten" (se d. o.), som
uppsattes på hösten 1792. Särdeles märkliga voro den
polemik L. der förde mot Thorild och åtskilliga af
hans anhängare samt den qvicka visan om Per Enbom,
som länge fortlefde. Tidningen, som genom sin
för frisinta hållning blifvit förmyndarestyrelsen
misshaglig, indrogs i Sept. 1795. L. hade emellertid
då lemnat bestyret med dess redigerande och var bosatt
i Linköping. När Gustaf IV Adolf såsom myndig sjelf
tillträdde regeringen (1796), återflyttade L. till
Stockholm, der han ifrån 1797 blef en flitig och gerna
läst medarbetare i "Läsning i blandade ämnen", i hvars
första årgångar flere af L:s mest bekanta uppsatser
och granskningar återfinnas. Han utnämndes 1799 till
kansliråd och hade dermed åter en fast syssla och
en lugnare ekonomisk ställning. Under åren 1800–02
utgaf han tre delar af sina Samlade skrifter (2:dra
uppl. 1814–16). Genom denna samling, som äfven var
en utmärkt förlagsaffär, intog L. utan gensägelse
främsta rummet bland samtida svenska skalder; och
då han tillika var en af Svenska akademiens ledande
män, kan man säga, att han i väsentlig mån tryckte
stämpeln af sitt skaldelynne och sina estetiska
åsigter på slutet af det gustavianska tidehvarfvet i
vår vitterhet. Det var ej häller endast till denna han
sträckte sina omsorger och vände sin begåfning. Genom
sin Afhandling om svenska stafsättet, hvilken öppnar
den nya följden af "Svenska akademiens handlingar"
(1801), ingrep L. på ett länge bestridt, men omsider
fullt erkändt sätt i denna vigtiga fråga, der han
visade sig som en man med ovanlig framtidsblick
och sträng följdriktighet. Och i sina af Rühs
utgifna Briefe über Schweden und Schwedens neueste
verhältnisse
(1804), hvilka innehöllo en varmhjertad
och dräpande polemik mot italienaren Acerbis vrånga
omdömen om vårt land, visade han sig än en gång
som den qvicke och dock grundligt lärde man, till
hvilken hans svenska samtid med aktning och beundran
blickade upp. För scenen arbetade han äfven under
detta skede. Den talande taflan, "opera-parade",
en öfversättning från franskan (1799, uppförd nära
50 gånger, senast 1828), samt sorgspelet Virginia
(uppfördt 1803–33 25 gånger) tillhöra sin tids
bästa alster.

Med statshvälfningen 1809 och den ungefär samtida
uppkomsten af en ny riktning i Sveriges vitterhet,
den s. k. nya skolan, inträdde också L. i andra
lefnadsförhållanden. "Många af de utmärktare verkande
personerna år 1809", säger L. M. Enberg, "stodo till
honom i närmare vänskapsförhållande; flere bland
dem, som fått sig uppdraget att utarbeta grundlagen,
samlades ofta hos L. i förtroliga samqväm, meddelade
honom sina tankar öfver de vigtigaste för handen
varande frågor och mottogo hans
skarpsinniga anmärkningar, hvilka ej blefvo
utan inflytande på deras egna omdömen och på
det slutliga afgörandet. Redan före riksdagens
början hade L. blifvit förordnad till ledamot i
en komité, nedsatt att bereda förslag till en ny
tryckfrihetslag. Det af denna komité uppgifna
projektet blef väl ej i sin helhet antaget;
men åtskilligt af hvad L. hade föreslagit
gillades dock och inrycktes i den af ständerna
sanktionerade tryckfrihetsförordningen. Såsom
en gärd af tacksamheten hos 1809 års män måste
väl anses hans upphöjande i adligt stånd (1809)
under namnet af L. (han hette förut Leopold, äfven
skrifvet Leopoldt), hvarjämte han äfven blef ledamot
af Kanslistyrelsen. Mot denne af sina medborgare högt
uppburne man, den främste qvarlefvande skalden från
Gustaf III:s lysande dagar, anhängaren af Voltaire
och den franska upplysningsfilosofien, var det,
som den nya vitterhetsskolan, hvilken uppstått i
Upsala ungefär vid 1807, i främsta rummet riktade
sina angrepp. Det var i "Polyfem" samt genom den
särskildt utgifna skriften "Critiska bref rörande herr
kanslirådet af Leopolds Samlade skrifter" (1810),
hvilken anmäldes och bekräftades i "Phosphoros",
som denna skolas koryféer, Atterbom, Hammarsköld
och Palmblad, sökte i estetiskt hänseende nedgöra
och på samma gång förlöjliga L. såsom skald och
författare. Man tog honom för hufvudet för likt och
olikt, för hela det gångna seklets svagheter och för
individuella brister; och med rätt och orätt sökte
man bevisa, att hans rykte var endast usurperadt, hans
skaldskap förkonstladt, onationelt och utan värde. Det
var väsentligen kring frågorna om L., som den
uppblossande striden mellan den "gamla" och "nya"
skolans anhängare till en början rörde sig. Anfallets
grofva öfverdrifter och sorgliga förvillelser
hämnade sig så godt som sjelfva. L. iakttog länge
en föraktfull tystnad och bröt denna först 1813,
då han i "Journalen" offentliggjorde sin verkligt
dräpande satir Silfvertonen eller Tasso i
fosforisk öfversättning,
i hvilken han med öfverlägset
mästerskap och en glänsande qvickhet uppvisade
de barockheter, till hvilka Atterbom gjort sig
skyldig genom en af honom i "Phosphoros" utgifven
tolkning af en episod ur Tassos dikt. Slaget träffade
säkerligen djupt, hälst författaren äfven inflätat
åtskilliga omdömen om den nya skolans poetiska
framfärd öfver hufvud; man märker detta deraf att
polemiken mot L. fortfor och att ännu i "Markalls
sömnlösa nätter" den gamle skalden förekommer
förlöjligad. Äfven mot sin svåraste vedersakare,
Hammarsköld, lät L. sin humor spela i en uppsats med
anledning af besattheterna i hans "Föreläsningar
öfver de bildande konsternas historia"; men denne
blef honom ej svaret skyldig, ty han lemnade i
2:dra delen af sin "Svenska vitterheten" (1819)
en i hög grad sårande och nedsättande karakteristik
af L. Utanför den fosforistiska kretsen uppfattades
dessa anfall såsom skamlösa och i det hela obefogade,
ehuru måhända en och annan medgaf, att den nya skolan
i åtskilliga punkter hade rätten på sin sida. Till
sitt höga anseende inom de ledande kretsarna skadades
L. naturligtvis

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:31 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfai/0561.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free