Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lepage ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom sin härnad mot langobarderna, men
Gunthram sände två härar till det vestgotiska
Narbonensis. Dessa drogo sig dock tillbaka, då
Reccared anryckte med öfverlägsna krafter, hvarefter
Reccared framträngde segrande i fiendens eget
land. Samtidigt blef Gunthrams flotta vid Galiciens
kust förstörd. L. fick ej upplefva krigets slut. Han
afled 586 och efterträddes af sin son Reccared.
S. F. H.
Lepage [löpasj], Jules Bastien, fransk målare,
f. i Damvillers (depart. Meuse) 1848, d. i Paris 1884,
var son till ett enkelt bondfolk (Lepage var moderns
namn), som ämnade uppfostra honom till ämbetsman. Men
kärleken till konsten fick öfverhand. Under nätterna
arbetade ynglingen i posten, och om dagarna inhemtade
han konstens teknik i Cabanels atelier. Af sin
lärares uppfattning och stil smittades han dock ej
i ringaste mån, utan höll fast vid den okonstlade
enkelhet, som tillhörde hans barndomsintryck. Han
utställde första gången i 1873 års "salon" en tafla,
kallad Au printemps. Men han väckte uppseende
först 1874 genom sin Chanson du printemps och ett
porträtt af sin farfar, på grund hvaraf han blef en
mycket eftersökt porträttmålare och skördade både
ära och guld. Hans sjelfständiga kompositioner,
till hvilka han tog ämnen från landtlifvet, slogo
deremot mindre an och väckte häftiga kritiska strider
på grund af hans manér att måla i fria luften med
jämnt utbredt ljus och dertill med naturalistisk
framställning. På grund deraf räknades han till de så
kallade impressionisterna, och efter Manets död ansågo
desse honom såsom sin hufvudman. Bland hans porträtt
märkas senator Wallon (1875), tidningsmannen A. Wolff,
författaren A. Theuriet, polisprefekten Andrieux,
Sarah Bernhardt och Madame Dronet, Victor Hugos
gamla väninna (hans sista arbete). Af hans större
kompositioner må framhållas La communiante (1875), La
récolte des pommes de terre (1879), hvilka båda haft
en mängd efterföljare äfven bland Sveriges konstnärer,
och framför alla hans bild af Jeanne d’Arc (1880),
skildrad som en simpel bondflicka, hvilken i sina
föräldrars trädgård får en uppenbarelse af S. Mikael
och S. Katarina. Efter denna målade han Le mendiant,
Le bûcheron och L’amour au village (1883). Sitt
sista år tillbragte han på sjukbädden, dömd till
overksamhet. L. skildras som en enkel, anspråkslös
man, hvilken hade sin enda lust i oaflåtligt arbete,
och hvilken med orubblig sjelfständighet höll fast
vid de grundsatser han en gång fattat. Onekligen var
han en af de betydligaste bland samtida yngre franska
målare. C. R. N.
Lepanto (italiensk form för Nygrek. Epakto),
stad i grekiska nomarkien Akarnanien-Etolien, på
norra sidan af inloppet till Lepantoviken. 1,658
innev. (1879). Biskopssäte. Hamnen är nu till
största delen igengrundad och tillgänglig endast
för små fartyg. – Staden ligger på samma plats som
det forna Naupaktos, en vigtig hamn i vestra l. ozoliska
Lokris, hvilken 455 f. Kr. eröfrades af athenarna
och af dem gjordes till en vigtig flottstation under
peloponnesiska kriget (431–404 f. Kr.). År 191
f. Kr. eröfrades det af
romarna. Under medeltiden öfverlemnades staden
af östromerske kejsaren till venezianerna, hvilka
befäste den så starkt, att 30,000 turkar belägrade
den förgäfves under 4 månader 1477. Bajasid II
intog den dock 1499. Mest bekant har L:s namn
blifvit genom sjöslaget d. 7 Okt. 1571, i hvilket
den förenade spanska, påfliga, maltesiska och
venezianska flottan, under befäl af don Juan
d’Austria, Marc-Antonio Colonna och Veniero, så
fullständigt slog den öfverlägsna turkiska sjömakten,
att endast 40 galerer återstodo. Seger vinnarnas
förluster uppgingo endast till 15 galerer och 8,000
man, men turkarna förlorade 226 galerer, 300 kanoner,
30,000 fångne och dödade, hvarjämte 15,000 kristna
galerslafvar befriades ur sina bojor. Segerns frukter
blefvo dock så godt som inga till följd af de kristne
anförarnas oenighet. Slaget utkämpades vid Oxiasöarna
(Kursolariska öarna) framför Acheloos’ delta, n. om
vestra inloppet till Patrasviken, men har uppkallats
efter L., der turkiska flottan hade sin station.
Lepantoviken l. Korintiska viken kallas den stora,
på Greklands vestra kust djupt inträngande vik,
som i förening med Eginaviken (Saroniska viken)
på östra kusten nästan fullständigt skiljer
Morea (Peloponnesos) från det öfriga grekiska
fastlandet. Viken är smalast midtför staden Lepanto
och försvaras der af tvänne fort, kallade Kastro
Moreas och Kastro Rumelias (Rhion och Antirhion)
l. Små Dardanellerna. Den yttre delen utanför
detta sund kallas Patras-viken. Sundets bredd är
underkastad förändringar, hvilka antagas bero derpå
att vissa hafsströmmar ditföra alluviallager, som
åter bortföras af andra. Så var sundet t. ex. på
peloponnesiska krigets tid (5:te årh. f. Kr.) 1,100
m. bredt, på Strabons tid (1:sta årh. f. Kr.) endast
780 m., och nu uppgifves bredden vara 2 km.
Lepas L., zool., ett slägte bland Cirrhipedia
l. rankfotingarna (se d. o.), som har mantelns
fem. skalskifvor gränsande intill hvarandra, bestående
af den opariga "kölen" (carina) å ryggsidan, gående
ned under de pariga "ryggtäckarna" (terga), samt
med de två "sköldarna" (scuta nästan tresidiga
vid kanten af det köttiga skaftet, medelst hvilket
djuret är fäst vid något föremål i oceanen. Alla
arterna af detta slägte äro hafsdjur. De finnas
både i kalla och varma haf. Mest utbredd och bekant
är L. anatifera L., om hvilken den sagan lär gått,
att af densamma kunde uppkomma änder (Lat. anates).
O. T. S.
Le Peletier [löpelltie], Claude L., fransk statsman,
f. 1630, d. 1711, var 1683–89, efter Colbert,
generalkontrollör öfver finanserna och 1691–97
generalpostdirektör. Han utgaf flere arbeten öfver
den katolska kyrkorätten. – Hans broder, Michel
L. de Souzy, f. 1640, d. 1725, var 1683–1701
finansintendent, 1691–1715 generaldirektör för
landt- och sjöbefästningarna och sedermera medlem
af hertigens af Orléans ("regentens") konselj. –
Dennes son, L. Des Forts, grefve af Saint-Fargeau,
f. 1675, d. 1740, var 1726–30 generalkontrollör öfver
finanserna. Hans sonsons son,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
