Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leptit ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ammianus förstördes L. år 370 af austurierna (en libysk
stam). Och ehuru Justinianus omgaf staden med nya
murar och gjorde den till hufvudstad i prov. Tripolis,
återfick den aldrig sitt forna välstånd. Efter
den arabiska eröfringens tid försvinner den ur
historien. De lokala inskriptionerna äro grekiska,
latinska och puniska. – 2. L. parva, likaledes en
fenicisk koloni, hvars läge är att söka i närheten
af nuv. Monastir, vid Hammamet-viken på Tunis’
östra kust.
Leptit (af Grek. leptos, fin), petrogr., af Hummel
föreslagen, men i bruk icke kommen benämning för de
finkorniga, kristalliniskt skiffriga bergarter inom
Sverige, som vanligen sammanföras under namnen eurit
och granulit (se d. o.). Jfr D. Hummel, "Om Sveriges
lagrade urberg" (i Bih. till Vet. akad:s handl. 1875).
E. E.
Leptja. Se Himalajafolken.
Leptodactyla, fingerdjuren, zool., bilda en
familj inom halfapornas afdelning (Prosimiae) af de
fyrhändtas ordning och däggdjurens klass. Till denna
familj hör fingerdjur-slägtet, Chiromys, med arten
finger-djuret l. Ai-Ai. Se Ai-Ai.
Leptomeningitis (af Grek. leptos, fin, och menings,
hinna), med., inflammation i fina hinnorna å
hjernan eller ryggmärgen. Se Meningitis.
F. B.
Lepton (plur. lepta), grekiskt skiljemynt, 1/100 af
en drachme, ungef. = 0,7 öre.
Leptoptilus. Se Marabu-storkslägtet.
Leptotrix, en mikrob eller mikroskopisk växt, i
form af fina trådar i det utvecklade tillståndet. Den
räknas af några till algernas, men af de fleste till
svamparnas (schizomyceternas) klass. Den vanligaste
arten af slägtet L. är L. buccalis, som träffas
i den gula massan mellan tänderna hos de flesta
menniskor och anses spela en icke ovigtig rol till
framkallande af karies i tänderna, hvilka således
snarare borde kallas svampätna än maskätna. En
annan art, L. pulmonalis, träffas stundom i lungor
vid lungbrand. F. B.
Leptura L., zool., ett skalbaggslägte, som bildar
typen för en särskild underafdelning, Lepturinae,
i familjen Cerambycidae (Longicornia). Antennerna
är trådlika, hos hannen nästan så långa som
kroppen. Mellankroppen är lika bred som lång,
framtill och baktill starkt hopdragen. Täckvingarna
äro mycket bredare än mellankroppen, afsmalnande
mot spetsen. Benen äro långa och smala. Slägtet
har en mängd arter, af hvilka icke få tillhöra
Sveriges fauna. Dessa skalbaggar träffas
ofta i utslagna blommor under högsommaren.
O. T. S.
Leptus autumnalis, ett litet, rödgult djur af
akarinernas klass, liknande till form och storlek
skabbdjuret, men med blott 6 ben (derför troligen
endast unge af ett 8-bent). Djuret träffas mot hösten
på hö, säd, stickelbärsbuskar, vinstockar m. m. Då
det kommer på menniskans hud, gräfver det sig in
under epidermis, liksom skabbdjuret, och förorsakar en
hudsjukdom med stark klåda. Denna åkomma har stundom
kallats "stickelbärssjuka". Tyskarna kalla det lilla
djuret erntemilbe. F. B.
Lepus, Lat. Se Hardjuren.
Lequesne [lökän], Eugène Louis, fransk bildhuggare,
f. i Paris 1815, uppfostrades till jurist och
var redan advokat, då han, 1841 blef Pradiers
lärjunge. 1844 fick han i École des beaux-arts
romerska priset och reste till Italien. Hans
arbeten äro talrika på olika ämnesområden. Till de
bästa höra bl. a. de efter Pradiers död (1852) åt
L. anförtrodda Victoriafigurerna på Napoleons
graf i Invaliddomen, en Dansande satyr och en staty
af marskalk Saint-Arnaud för Versailles.
Lera, geol., petrogr., en i vått tillstånd knådbar, i
torrt tillstånd mer eller mindre fast sammanhängande,
lättrepad, af stoftkorn bestående, stundom affärgande
massa, som har jordartadt eller tätt "brott",
häftar vid tungan och vid fuktning afgifver den
karakteristiska s. k. lerlukten. Lerorna insuga
begärligt vatten, ofta ända till 60–70 proc. af
sin vigt. Men sedan de fullt mättat sig dermed,
genomsläppes intet vidare: de äro hvad man
kallar ogenomsläppande för vatten. Det finnes
många olika slag af lera. Huvudbeståndsdelen i
dem alla är dock kiselsyrad lerjord. – Lera är
ursprungligen, eller i första hand, produkten af
åtskilliga minerals, hufvudsakligen fältspats,
vittring, men har uppstått äfven genom en rent
mekanisk sönderdelning af förutvarande mer eller
mindre lerhaltiga bergarter, t. ex. lerskiffer,
lerig kalksten. Flerestädes träffas leran på samma
plats, der vittringen försiggått; men i de flesta
fall hafva beståndsdelarna genom rinnande vattens
inverkan blifvit utslammade samt förda till sjöar
och haf, hvarest de sedermera afsatt sig till ofta
ganska vidt utbredda och mäktiga aflagringar. Leror
träffas derför såsom verkliga lager inom nästan
alla geologiska perioders bildningar. – Leran är
dels tämligen ren, dels i högre eller lägre grad
utblandad med andra ämnen, såsom jernockra, kolsyrad
kalk och talk, kol, sand, glimmerfjäll m. m. Genom
dessa inblandningar antager den olika färg samt får
skiljaktig fysisk beskaffenhet. Man finner således
lera af hvit, gul, brun, röd, grå, blågrå, gröngrå
och svart färg samt mer eller mindre plastisk, mer
eller mindre vattenuppsupande, af högre eller lägre
eldfasthetsgrad o. s. v. – Lerorna benämnas dels
efter sin ålder och sitt läge inom de geologiska
lagersystemen, efter vissa lokaliteter, der de förekomma,
och efter de fossila lemningar de stundom innesluta,
t. ex. triaslera (keuperlera), liaslera, wealdenlera,
diluvial-, glacial- och postglaciallera, oxford-,
london- och kimmeridgelera, opalinus-, cyprina-
och yoldialera, dels efter det sätt, på hvilket
de bildats, t. ex. moränlera (krosstenslera),
sötvattenslera och svämlera, dels också hänsyfta
namnen på deras egenskaper eller användbarhet eller
färg, t. ex. eldfast lera, bituminös lera och
saltlera, porslinslera (kaolin), krukmakarelera,
valklera, piplera och åkerlera, svartlera och
blålera. – Eldfast lera är af grå eller gråsvart färg,
"bränner sig" hvit eller ljusgul och uthärdar, utan
att smälta, mycket höga värmegrader, hvarför den
användes till deglar samt till tegel för smältugnars
uppförande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
