Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Letterstedtska föreningen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
preussare. Den öfverste guden, Dews, tänkte de
sig som en allsmäktig innehafvare af allt slags
rikedom. Näst efter honom voro de tre mäktigaste
gudarna: Perkunas, åskans gud, hvars gemål Perkunatele
var solens vårdarinna, Potrimpos, vattnets gud,
hvilken man velat identifiera med den germanske
Wodan, och Pikulis, jordens gud. Dessutom dyrkade
de Ligo, glädjens, Pergrutis, vårens, Okapirmos,
vindarnas, Pekhols, nattens, Semnuks, ängarnas,
Salwiks, morasens, Kaivas, krigets, och Kuma,
festernas gud. Af qvinliga gudomligheter voro
Laima Maninja, ödets gudinna, och Semes Mate,
"jordmoder", till hvilken man vände sig för att
återfå förlorad egendom, de förnämsta. Tempel funnos
icke, utan gudarna jämte flere andra goda och onda
andar dyrkades på kullar eller under höga träd.
H. A.
Lettiska språk l. lettiska språkgrenen, äfven
kallad litaviska l. baltiska språkgrenen, är
det gemensamma vetenskapliga namnet på tre med
hvarandra mycket nära befryndade språk: lettiskan
(se följ. art.), litaviskan (se Litaviska språket
och literaturen) och den numera utdöda, blott
i några obetydliga literära rester bibehållna
(forn)preussiskan (se Preussiska språket och
literaturen). Om denna språkgrens förhållande
till sin närmaste frände, den slaviska grenen,
se art. Lituslavisk. Preussiskan står i allmänhet
mycket närmare till litaviskan än till lettiskan,
och af de senare är litaviskan vida ursprungligare
och rikare än lettiskan, som dock icke får anses såsom
dotterspråk af litaviskan. Bägge äro systerspråk, men
lettiskan har undergått en långt mer genomgripande
ombildning. De vigtigaste skiljepunkterna äro:
A. inom ljudläran: 1) Framför de lena vokalerna e och
i öfvergår Litav. k och g till ts och dz, Lett. k
och g deremot till ts och dz; 2) Litav. bibehåller
den i Lett. bortfallna nasalen mellan vokal och
konsonant samt, åtminstone i skrift, slutstafvelsens
vokal, hvilken Lett. förkortar eller bortkastar; 3)
den i Litav. rika och vexlande accentuationen är i
Lett. förenklad, så att rotstafvelsen alltid har
tonen. B. i formläran: 1) Lett. har förlorat genus
neutrum och dualis, kasusformen instrumentalis i
sing. och flere temporala och modala former; 2) vid
adjektivets sammansättning med pronominalstammen ji
böjer Litav. liksom slaviskan bägge, Lett. blott ji,
och komparationen sker i bägge språken på alldeles
olika sätt. Jfr Köppen: "Über den ursprung,
die sprache und litteratur der litthauischen
völkerschaften" (1829), och Bergmann: "über den
urspung der lettischen sprache" (1838; bägge i
"Magazin der lettischen litteraturgeschichte").
H. A.
Lettiska språket och literaturen. Lettiskan
eller, med inhemskt namn, latwischu walloda,
"letters språk", delar sig i tre hufvuddialekter: en
höglettisk, i östra och sydöstra delen af det lettiska
språkområdet (om dettas utsträckning se Letter), och
två låglettiska, nämligen den tamiska, i nordvest, och
den mellersta, hvilken omfattar den återstående
och största delen af språkområdet. Ur denna, som
äfven i fonetiskt hänseende håller medelvägen mellan
den hårda höglettiskan och den veka tamiskan, har
skriftspråket utbildat sig, och efter dettas norm
talas lettiskan renast i trakterna kring Riga,
Mitau och Bauske. I fonetiskt hänseende eger
lettiskan, som skrifves med det vanliga latinska
alfabetet, till en del äfven signeradt med punkter
och linier, de fem vanliga vokalerna a, e, i, o, u,
fyra s. k. äkta diftonger, ai, au, ei, ui, och tre
"oäkta", ia, ua, iu, alla våra konsonanter utom f
och h (w ljuder som svenskt v) och dessutom de lena
hväsljuden s och z (z). Accenten hvilar i de flesta
fall på första stafvelsen, hvilken framhålles så,
att slutvokalen oftast försvinner i uttalet. Nominet
har de två vanliga genera och numeri (neutrum och
dualis hafva gått förlorade) och fem kasus: nom.,
gen., ack., dat. och lokat. (vokativen ändas alltid
lika med nomin. på -s). Adjektivens komparation sker
med ändelsen -ak-s (komp.) och -akaj-s (superl.). Af
pronomina (es, jag, tu, du, mês, vi, jûs, I, sewi,
sig, schis (fem. schi), denne m. fl.) nyttjas
det demonstr. pron. tas, f. ta, äfven stundom
som artikel, hvilken ordform ursprungligen icke
funnits i lettiskan. Verbet har 6 tempora (pres.,
preterit., perf., plusqvamp. och 2 futura), 3 modi
(indik., konjunktiv l. konditional och imper.),
4 particip och 3 infinitiv (efter olika tid). Alla
verbets former härledas från tre stammar, pres.-,
preter.- och infinitivstam, men i de allra flesta
verb är antingen preter.- eller infinitivstammen
densamma som presensstammen. Efter de olika
afledningsstafvelser (suffix), med hvilka dessa
stammar bildas af roten, delas verben i 12 klasser,
men alla böjas med samma personaländelser, så att
från denna synpunkt lettiskan kan sägas ega blott
en enda konjugation. Passivum, liksom äfven perf.,
plusqvamp. och det ena futurum bildas med hjelpverb. –
Den blott på folkpoesiens område framstående lettiska
literaturen kan sägas taga sin början med år 1530,
då den första tryckta bok, Rams öfversättning af
de tio budorden, utkom. Från denna tid och ända
till slutet af 1700-talet publicerades, utom många
öfversättningar af bibelns böcker, blott språkliga
arbeten: den första lettiska grammatikan, Rehehusens
"Manuductio ad linguam lettonicam . . ." (1644),
af hvilken blott ett enda exemplar (i Upsala univ:s
bibliotek) finnes i behåll, ordsamling af Mancel
(1638), korta "Anleitungen zur lettischen sprache"
af Dressel (1685) och Adolphi (s. å.) samt slutligen
Stenders förträffliga och grundläggande "Lettische
grammatik" (1761; 2:dra uppl. 1783). Det första
dramatiska arbetet var en öfvers. af Holbergs "Jeppe
paa bjerget" (1790); sedan följde landtliga idyller
och skådespel af Eversberg och Basemann, berättelser,
fabler och gåtor af Bergmann, Eversberg, Girgensohn
m. fl. Eversberg i sin episka idyll "Berthul och Maja"
var den, förste, som använde hexametrar. Den första
lettiska tidskrift, "Latwiska gaddagramata", utkom
i slutet af 1700-talet, och den första lettiska
tidning, "Latwischu awises", började 1822 utgifvas
i Mitau. 1876 funnos fem politiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
