Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leukippos ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
början af år 1702 anträdde sitt tåg inåt Polen, fick
L. stanna vid den här, som qvarlemnades i Kurland
och der ställdes under högsta befäl af generalmajor
Stuart. De följande årens kurländska krig var att
anse såsom ett i det hela framgångsrikt försvarskrig
mot ryssar och polacker. Försvaret leddes vanligen af
L., hvilken i många strider ådagalade lysande mod och
stor fältherreskicklighet. Sitt rykte vann han först
genom träffningen vid Sjagarin (d. 19 Mars 1703),
i hvilken han med ringa egen förlust slog och dref
på flykten en sex gånger så stor fientlig styrka af
litaver och ryssar. Med anledning af denna seger
utnämndes L. till generalmajor och förordnades att
efter den sjuklige Stuart taga befälet öfver den
kurländska armén. Det följande året segrade han å
nyo, vid Jakobstadt (d. 26 Juli 1704). Fälttåget 1705
ställde honom med ens i främsta ledet af Karl XII:s
generaler. Tsar Peter beslöt att tillintetgöra den
fruktade L. och gaf detta uppdrag åt Sjeremetiev,
hvilken han ställde i spetsen för en här af 20,000
man. Den svenske härföraren inväntade sin fiende vid
Gemauerthof, s. om Mitau, och vann der (d. 16 Juli
1705) med mycket underlägsen styrka en fullständig
seger, som belönades med generallöjtnants grad. År
1706 utnämndes L. till general af infanteriet och
ståthållare i Riga. De kurländska fälttågen fylla
några af de vackraste bladen i Karl XII:s historia. För
L. sjelf beteckna de höjden af hans krigareära och
hafva för alla tider odödliggjort hans namn. De visa
också, att han såsom anförare ej hörde till Karl XII:s
skola. "Den största ömhet om soldatens helsa och lif,
en klok försigtighet vid de militära operationerna
samt mildhet och skonsamhet mot fienden voro de
egenskaper, som utmärkte honom. Djerfhet och tapperhet
i det afgörande ögonblicket egde ingen mer än han;
men för det öfverdåd, som söker faran utan ändamål,
hade han aldrig något sinne".
Ett nytt skede af L:s lif började med året 1708,
då Karl XII inlät sig på den afgörande fejden med
tsar Peter. I Mars nämnda år sammanträffade L. med
konungen vid Radosjkovice i Litaven, der uppgörelse
skedde om den livländska kårens förening med den
svenska hufvudarmén i öfverensstämmelse med den
stora fälttågsplanen mot Ryssland, hvarom L. för
öfrigt icke synes hafva erhållit kännedom. I midten
af Maj var generalen åter i Riga och erhöll i början
af Juni en af konungen d. 26 Maj utfärdad ordre att
genast sätta sig i marsch genom Litaven i riktning
mot Berezina. Han kunde likväl icke bryta upp förrän i
slutet af Juni; hans tåg gick endast långsamt framåt
och först fram i Sept. nådde han Dnjepr. Karl XII
hade i dessa trakter under stigande oro afvaktat
hans ankomst, men ändtligen d. 14 Sept. fattat sitt
beslut att genast tåga åt söder till Severien för
att undsätta Mazepa och stödja den väntade allmänna
resningen bland kosakerna. Derigenom bereddes den
ryske tsaren tillfälle att kasta sig öfver L. och
tillfoga honom det känbara nederlaget vid Ljesna
(d. 29 Sept. 1708). Den olycklige generalen,
som kämpat med största tapperhet och midt i vidrigheterna lagt
i dagen sina fältherreegenskaper, måste sänka sitt
artilleri och bränna sina medförda förråd samt sedan
med återstoden af sina trupper söka sig väg till Karl
XII:s lägerplats. Under de följande månaderna delade
L. med sina tappre den svenska härens hårda öde i
Ukrajna. På händelsernas gång utöfvade han likväl
icke något inflytande. Enligt sitt eget vittnesbörd
har han icke af Karl XII blifvit tagen till råds,
ej häller invigts i konungens militära planer. Efter
flere tecken att döma behandlade Karl XII L. med
en viss köld, att icke säga motvilja. Denna köld
hade väl sin yttersta grund deri att L. hade en
annan uppfattning än sin herre både om det ryska
kriget och om en fältherres skyldigheter mot sina
soldater. Måhända ökade äfven andras intalanden
konungens oberättigade missnöje med en man, som gjort
sig högt förtjent om sitt fädernesland. Men om så är,
må det å andra sidan ihågkommas, att L:s eget tunga
och misstänksamma lynne föranledde många ledsamheter
och gjorde honom kanske mindre egnad vare sig att
blidka fiender eller att vinna och behålla vänner. I
hvarje fall var han en ärans man, som troget tjenade
konung och land; och han egde dertill det moraliska
mod, som vågar säga sanningen åt hvem som hälst,
äfven, om den icke alltid är angenäm att höra.
L:s värsta dagar voro, enligt hans egen utsago, de,
som han under våren 1709 tillbragte vid Poltava. Han
led af kroppsliga plågor, och han förutsåg tidigt
det olycksöde, som genom Karl XII:s oefterrättlighet
väntade den tappra här, på hvilken fäderneslandet
ställde sitt sista hopp. Äfven under dessa svåra
tider synes han hafva varit en tämligen förbisedd
person, "en volontär med generals grad", hvilken,
för att begagna hans egna ord, "kunde taga sig för
hvad honom hälst behagade utan fruktan att öfverhopas
med några ämbetssysslor". I slaget vid Poltava anförde
L. det svenska fotfolket, som kämpade med hjeltemod,
men tvangs att vika efter oerhörda förluster. Sedan
slaget var förloradt och Rehnsköld fången, var det L.,
som samlade öfverlefvorna af den svenska hären. Det
var också under hans ledning, men mot hans råd,
som återtåget anträddes utefter Vorsklafloden till
Perevolotsjna vid Dnjepr, der ingen möjlighet fanns
att undkomma, utan valet endast var öppet mellan
fångenskap och död. Med mycken möda öfvertalades Karl
XII sjelf att med några hundra man rädda sig öfver
den breda Dnjeprfloden. Dagen derpå, d. 1 Juli 1709,
syntes Mensjikov med en del af fiendens armé, och
till honom gaf sig L. fången med 14,000 man genom
kapitulation i Perevolotsjna. Den slagna svenska
hären var nämligen för liten och framförallt för
demoraliserad för strid. – Sina återstående dagar
tillbragte L. i Moskva i rysk fångenskap. Det stod
i Karl XII:s makt att genom utvexling återförskaffa
honom friheten. Det skedde icke. Ulrika Eleonora
var mera böjd att göra L. rättvisa. Hon utnämnde
honom straxt i början af sin regering till riksråd,
men L. afled i Moskva redan d. 12 Febr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
