Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Liang ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afsmalnar bakåt. Till slägtet L. höra flere af våra
vanligaste sländor, såsom L. quattuormaculata,
L. vulgata, L. flaveola o. s. v. Deras larver
lefva i grundare vatten, der de förtära romkorn,
smärre insekter, små hinnkräftor o. d. mindre
djur, hvilka af slände-larven gripas medelst den
egendomligt utvecklade underläppen ("masken"),
som kan framslungas ganska långt. Sländorna
vistas hälst i närheten af vatten och uppträda
somliga år i oerhörda massor, hvilka i långa tåg
företaga utflykter från en ort till en annan.
O. T. S.
Libelt, Karol, polsk filosof och politiker, f. i
Posen 1807, död 1875, gjorde filosofiska studier i
Berlin under Hegel, deltog med tapperhet i polska
resningen 1830 och undergick efter dess kufvande 9
månaders fängelsestraff i Magdeburg. 1847–48 hölls
han åter fängslad för delaktighet i en revolutionär
sammansvärjning. Sedan 1850 var han bosatt på
sitt gods Czeszevo. Han invaldes gång på gång i
preussiska landtdagen, hvarest han var det polska
partiets ledare. I tidskrifterna "Rok" (Året) och
"Tygodnik literacki" (Literärt veckoblad) uppträdde
L. 1840–46 med framgång såsom literaturkritiker. Bland
hans arbeten märkas Filozofia i krytyka (5 bd,
1845–50), Dzievica orleanska (Orleanska jungfrun,
1847) och Estetyka (3 bd, 1849–50). En samling af
hans verk utkom 1875–76, i 6 bd. Såsom organ för
tänkandet satte L. intuitionen likaberättigad med
det rena förnuftet. Han lade vigt vid den synliga
och den osynliga verldens enhet. Hans skrifter hafva
i hög grad bidragit till att i Polen väcka intresse
för filosofien.
Liber, Lat, bok, skrift.
Liber, Rom. mytol. Se Bacchus och Libera 2.
Libera. 1. (imperat. af Lat. liberare, befria)
Dödsbönen i den katolska kyrkan (så kallad efter
denna böns begynnelseord). – 2. Rom. mytol.,
fornitalisk gudinna, gemål åt vinguden Liber. Likasom
Liber identifierades med den grekiske Dionysos
(Bakchos), så förblandades Libera med Persefone
(Proserpina), Ariadne och stundom äfven med Venus,
emedan hon var icke blott en växtlighetens,
utan äfven en fruktsamhetens gudinna.
2. A. M. A.
Liberal (Lat. liberalis), egentl. hvad som höfves en
friboren man, ädel, välsinnad, fördomsfri; frikostig,
gifmild, storsint; i politisk mening den, som
sträfvar efter friheten, som hyllar framåtskridandets
idéer, frisinnad, frihetsälskande; vän af fri
samhällsförfattning. Ordet fick sin nu allmänt
använda politiska bemärkelse först i Frankrike, under
Konsulatets dagar. Under restaurationen nyttjades det
derstädes för att beteckna förfäktarna af 1789 års
idéer. I Spanien kallade sig sedan 1810 ett politiskt
parti liberala såsom motsats till de "servile";
de liberale skapade och försvarade 1812 års fria
konstitution. Orden liberal och konstitutionel voro
1815–30 liktydiga i Spanien, Frankrike m. fl. land. I
Englands egendomligt utpräglade statslif hafva de
sedan 1600-talet så betydande partierna whigs och
tories sedan 1850–60-talet alltmera lemnat rum för
grupperna liberala och konservativa. I Tyskland var ordet
allmänt i bruk såsom partibenämning sedan
frihetskrigen 1813–15 till 1848, då de radikales
l. demokraternas flock bröt sig ut; i motsats till
dessa ytterlighetsmän kallade sig då de moderat
frisinnade för "gammalliberala". Från de sistnämnde
löste sig 1861 "fortschrittspartiet", som 1866 i sin
ordning aflöstes af de "nationalliberale". I Belgien
innefattar det liberala partiet motståndarna till de
"klerikale". I Sverige slog begreppet liberalism
rot på 1830-talet, i och med oppositionspressens
vunna inflytande. (Jfr A. L. Sundholm: "Liberalismens
utveckling i Sverige 1830–1865" i "Finsk tidskr.",
t. XVI, 1884.) Rörande Finland se Liberala
partiet i Finland. – De två hufvudbegreppen liberal
och konservativ uttrycka numera endast allmänna,
motsatser. I de flesta land hafva nämligen uppstått
andra, mera särskilda och nyanserade benämningar
för de verkliga partigrupperingarna, i synnerhet
inom folkrepresentationerna. För öfrigt är liberal,
i likhet med konservativ, ett högeligen tänjbart
begrepp. Tänkesätt, hvilka hos ett folk gälla
såsom frisinnade, kunna samtidigt hållas för
frihetsfientliga i andra, mera framskridna
stater. Hos politiskt lifaktiga folk, äro några
årtionden nog att väsentligt höja fordringarna på
ett program, som skall förtjena namnet liberalt. Ett
gifvet kännetecken på den politiska liberalismen
är att den söker vinna garantier för friheten gent
emot godtyckets intrång. Jfr Högern, Konservativ,
Radikal, Reaktionär, Venstern. – Liberalism,
de liberales åskådningssätt. – Liberalitet, ädelt
sinnelag; frikostighet, böjelse för att dela med sig.
Liberala partiet i Finland. Det friskare politiska
lif, som efter orientaliska krigets slut (1856)
genomströmmade Finlands bildade allmänhet,
gaf upphof åt en mängd yrkanden på frisinnade
reformers genomförande. Närings-, religions-,
yttrande- och tryckfrihet, decentralisation i
förvaltningen, regelbundet återkommande landtdagar
o. s. v. påyrkades såväl i pressen, der Helsingfors’
Dagblad sedan 1861 var den nya riktningens främsta
organ, som, vid landtdagarna, vid hvilka ridderskapet
och adeln äfvensom borgareståndet i synnerhet
1863–64 visade stor benägenhet att taga initiativ
i liberal riktning. Bland de liberala sträfvandenas
förkämpar i skriftställarenas och landtdagsmännens
led må nämnas K. A. E. Linder, H. Borgström,
R. O. Lagerborg, R. Björkenheim, A. H. Chydenius,
E. Bergh, R. Montgomery och L. Mechelin. Ett ej
ringa antal betydelsefulla reformer genomfördes
under inflytande af dessa och deras meningsfränder.
Dock bildade de liberale ännu icke ett politiskt,
parti i egentlig mening. Först sedan det fennomanska
partiets ställning mot slutet af 1870-talet blifvit
alltmera hotande och i motsats till detta en afgjordt
svensk-vänlig riktning börjat framträda, väcktes
fråga om en fastare sammanslutning mellan dem, som i
språkfrågan intogo en moderat-central ställning. År
1880 publicerades Det liberala partiets program,
som utarbetades under ledning af dåv. professor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
