Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Liberius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Liberius, påfve 352–366, infödd romare, förvistes
355 af kejsar Konstantius till Tracien, emedan
han jämte några få andra vägrat åtlyda kejsarens
befallning till de vesterländske biskoparna att
fördöma Athanasius. År 358 fick han dock åter intaga
den påfliga stolen, sedan han undertecknat den i
semiariansk anda affattade formel, som antagits å
det 3:dje konciliet i Sirmium (s. å.).
Liber plenarius l. Plenarium, Lat., kallades under
medeltiden dels fullständiga handskrifter af hela
Nya testamentet eller de fyra evangelierna, dels
ock den fullständiga katolska mässboken (missale
plenarium), med antiphonarium, lectionarium
m. m., till skilnad från breviarium, bönboken.
B. L.
Liber pontificalis (i äldre handskrifter äfven kallad
Gesta pontificum romanorum), Lat., "påfveboken",
är en samling af biografier öfver påfvarna i Rom från
apostelen Petrus’ tid till slutet af 800-talet. Med
orätt har Anastasius, påflig bibliotekarie i Rom
(d. 886), varit ansedd såsom författare till
"Liber pontificalis", hvilken, enligt hvad nyaste
forskningar ådagalagt, består af åtskilliga, efter
hand tillkomna, olika delar. Flere gånger har den
blifvit tryckt, bl. a. af Muratori i "Scriptores
rerum italicarum" (T. 3. 1723). Rörande dess uppkomst,
deraf förefintliga handskrifter samt olika upplagor
lemnas en utförlig redogörelse af L. Duchesne i
"Étude sur le Liber pontificalis" (1877). B. L.
Libert, Georg Emil, dansk landskapsmålare,
född i Köpenhamn d. 2 Aug. 1820, studerade dels
vid konstakademien, dels under J. L. G. Lund och
började redan 1837 att utställa. 1846–49 vistades
han utomlands, hufvudsakligen i München, under de
två första åren såsom akademiens stipendiat, och
valdes vid sin hemkomst till agré. Derefter har han
flere gånger uppehållit sig utrikes, senast 1875 såsom
anckersk stipendiat. Ett af hans förnämsta arbeten är
Slottet Heidelberg (1862; i grefve Moltkes samling).
Ph. W.
Libertas, Lat., frihet. De forne romarna dyrkade
en gudinna L., personifikation af friheten. Denna
synes ursprungligen hafva blifvit uppfattad mera
såsom sinnets frihet, men småningom fäste sig
dervid begreppet af borgerlig och politisk frihet,
så att gudinnan afbildades med hufvan eller hatten
(tecknet till frihet från träldom) på hufvudet
och stundom med en dolk i handen. Det fanns under
republikens tid i Rom ett atrium (offentlig lokal)
för L., der censorerna hade sitt arkiv; ett annat
omtalas såsom uppbygdt eller återstäldt af Asinius
Pollio, hvilken deri inrymde det första offentliga
biblioteket. Dessutom egde frihetsgudinnan sedan
andra puniska krigets tid (218–201 f. Kr.) ett tempel
på berget Aventinus, hvilket betraktades såsom
ett slags härd för den politiska friheten. Under
kejsaretiden gällde friheten såsom ett bättre
tillstånd äfven under kejserlig styrelse, motsatt
förtrycket under de despotiske och grymme regenterna.
R. Tdh.
Liberté, égalité, fraternité, Fr. Se Egal.
Libertin [franskt uttal: -tä’ng], Fr., utsväfvande,
lättsinnig, liderlig person, vällusting.
Libertiner (Lat. libertini, frigifna; se nästa
art.). 1. I Nya testamentet (Ap.-gern. 6: 9) namn
på medlemmarna af en judisk synagogförsamling
i Jerusalem, hvilka tillsammans med andra
synagogmedlemmar uppträdde fientligt mot den
kristne diakonen Stefanos. Sannolikt voro dessa
libertiner frigifna judiska krigsfångar och
deras afkomlingar, som, sedan de återvändt från
fångenskapen till sitt fädernesland, i Jerusalem
bildade en särskild församling, hvilken sedan
kallades "libertinernas". – 2. Ett panteistiskt
antinomistiskt parti under reformationstiden, hvilket
först uppträdde i Nederländerna, derifrån utbredde
sig öfver Frankrike och slutligen slog sig ned i
Genève. Sjelfva kallade de sig spiritualer
(de andlige). Partiets ursprung är dunkelt. En
viss Coppin omtalas hafva varit den förste, som
förkunnade den libertinska läran, i sin fädernestad
Lille (1529). Sedan fördunklades han af andre: Quintin
från Hainaut, Bertram des Moulins, Claude Perseval,
Antoine Poquet. Desse vunno i Frankrike ett stort
antal anhängare, omkr. 4,000, äfven bland de högsta
samhällsklasserna, genom sitt "fromma bedrägeri"
("pia fraus") att i umgänge med katoliker ställa
sig som katoliker, i umgänge med protestanter såsom
protestanter. De lärde, att det finnes blott en ande,
Guds evige ande, som lefver i allt skapadt och gifver
allt dess reala existens; allt, som sker i verlden,
är omedelbart Guds andes verk. Något annat ondt
finnes icke än sjelfva inbillningen att synd och
det onda finnas. Förlossningen från det onda består
i förlossningen från den inbillningen. Att följa
naturdriften är att följa Guds andes röst. De
"heligas gemenskap" är icke blott själarnas,
utan äfven kropparnas gemenskap. Äktenskapet
är förkastligt, den fria förbindelsen deremot
den enda rätta o. s. v. – Libertinerna åberopade
sig på bibeln, men "förandligade" dess innehåll
efter sitt sinne. Naturligtvis blef ett tygellöst
och osedligt lif den praktiska tillämpningen af
libertinernas lära. I Genève förstörde de både
tänke- och lefnadssätt. Det lyckades emellertid
Calvin (1536) att undertrycka denna sekt. Från
dessa egentliga libertiner bör skiljas ett annat
parti i Genéve, som äfven bar detta namn, men som
hade mera social och politisk karakter, hvilket i
patriotiskt intresse sökte värna sin frihet såväl mot
den katolska hierarkiens öfvergrepp som mot hertigen
af Savojen. Dessa libertiner kunna betraktas som
reformationens förelöpare i Genève; men äfven dessa
fingo rådet och Calvin mot sig, då de på 1550-talet
ställde till upplopp med anledning deraf att
fransmän upptogos som medborgare i Genève. Rörelsen
undertrycktes och partiet slpittrades 1555, då dess
hufvudmän dels afrättades, dels landsförvistes.
J. P.
Libertinus. En slaf, som erhållit friheten,
kallades i det forna Rom libertinus, såsom
tillhörande de frigifnas stånd, libertus åter i
förhållande till sin förre husbonde, t. ex. libertus
Ciceronis. Frigifningen kunde ske på flere sätt,
nämligen genom vindicta (en symbolisk handling),
census och testamentum, senare äfven under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
