Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Liewen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kejsarerikets s. k. coloni glebae adscripti
("landbor, bundna vid torfvan"), och ur
dessas vilkor har sannolikt sjelfva den
germanska lifegenskapen såsom rättsligt institut
uppkommit. Tecken till lifegenskapens allmännare
utbredning i det vesterländska Europa visade sig
tidigt i de på romerska rikets spillror uppkomna
germanrikena. Deras lagar omtala icke blott de
ofvannämnda coloni glebae adscripti å de gods, som
de romerske innehafvarna fingo behålla, utan ock en
till ett likartadt ofritt tillstånd hemfallen klass af
landbönder å den af germaner ockuperade jorden. Till
denna dubbla stam af lifegna kommo tillskott både
från lägre och högre samhällslager, i det dels den
kristna civilisationen af skaffade den rena träldomen,
dels feodaltidehvarfvets våldsamma skaplynne bragte en
stor del af den fria befolkningen att underkasta sig
mäktiga herrars eller privilegierade institutioners
skyddsherreskap (mundium). Nästan endast i Alpernas
dalar samt på den af det romerska verldsväldet och
feodalismen aldrig nådda skandinaviska halfön blef
lifegenskapen en okänd sak. (Om den först i en senare
tid framträdande lifegenskapen i Danmark se Vornedskab
och Stavnsbåndet.) I det öfriga vesterländska Europa
artade den sig ganska olika för olika land och på
olika tider samt närmade sig här och hvar gränsen för
fullständig af saknad af all eganderätt och personlig
rätt såsom samhällsmedlem. Hufvudsakliga synpunkten
för bestämmelserna angående förhållandet emellan den
lifegne och hans herre var städse den senares intresse
af att draga gagn af den förres och hans afkomlingars
arbetskrafter och egodelar. Också finner man hurusom
den lifegne landbonden slutligen mångenstädes alldeles
utpinades af häfdvunna naturaprestationer utöfver
den ursprungliga afraden samt hurusom husbonden
t. ex. egde rätt att efter egen fördel bestämma
öfver den lifegnes och hans döttrars giftermål och
att tillegna sig den värdefullaste delen af hans
qvarlåtenskap (på vissa håll alltsammans). Men gent
emot all denna vidsträckta husbondemyndighet, hvilken
äfven innefattade rätt att aga den lifegne och att
fördrifva honom från hans brukningsdel, finner man
visserligen äfven stadganden om skyldighet för herren
att vid behof underhålla sin lifegne och att betala
en viss mansbot, om han dödat honom.
Lagstadgade former för lifegnas, likasom trälärs,
frigifning uppstodo redan tidigt och användes
stundom af menniskovänliga bevekelsegrunder, men
mest kanske dock till följd af herrarnas behof af
de lifegnes lösesummor, hvilket behof gjorde sig
gällande i synnerhet under korstågens tid (12:te
och 13:de årh.). Böndernas senare framträdande
försök att med våld afskudda sig lifegenskapen och
annat socialt betryck hade ingen varaktig framgång
(se Bondekrig). En allmän, i samfundsordningens
intresse vidtagen frigifning i stor skala, en de
lifegnes emancipation, började deremot jämförelsevis
tidigt. Uti Italien aftog de lifegnes antal redan
under 11:te och 12:te århundradena, och på 1400-talet
var reformen verkställd öfver nästan hela detta land. I England
försiggick emancipationen från 13:de årh:s början,
mest på det sättet att lifegna jordbrukare blefvo
"copyholders" (se d. o.) samt genom lifegnas rymning,
hvilken der, liksom äfven på fastlandet, så till
vida understöddes af lagen, att ett års oantastad
vistelse i någon stad medförde frihet. Först
under drottning Elisabets regering (1558–1603) var
emellertid befrielseverket fullbordadt i England. I
Skotland fortforo arbetarna vid stenkolsgrufvor och
saltverk att vara lifegna till 1700-talets slut. I
Frankrike utfärdade visserligen Ludvig X år 1315 en
lag, som afsåg, att de lifegne å de kungliga domänen
skulle få lösa sig fria, och principielt uttalade
sig om orättfärdigheten i all lifegenskap, men
den goda afsigten ledde icke till märkligare
följder. Först 1779 befriades, på Turgots initiativ,
folket å kronodomänen från lifegenskap. Genom
nationalförsamlingens ryktbara förklaring natten
emellan d. 4 och 5 Aug. 1789 samt senare beslut
afskaffades slutligen lifegenskapen i Frankrike helt
och hållet, utan att någon ersättning tillerkändes de
lifegnes herrar. "Vornedskabet" i Danmark upphäfdes
1702 och det i dess ställe trädande "stavnsbåndet"
1788. I Tyskland gjordes visserligen i en byordning
för de kungliga preussiska domänen af 1702 ett steg
till lifegenskapens upphäfvande, men först kejsar
Josef II inledde den fullständiga frigörelsen i
de tyska staterna (1781 i Böhmen och Mähren, 1782
i sina tyska arfland). Exemplet följdes i Baden
1783, i Holstein 1804 (der hade lifegenskapen först
efter 1592 utbildat sig), i Svenska Pommern 1806, i
Preussen 1809 o. s. v., sist i sachsiska Oberlausitz,
1832. Emancipationen gick för sig dels utan vederlag,
dels mot ersättning till husbonden. I enskilda
österrikiska kronland fortfor lifegenskapen till 1848.
Hos de slaviska folken i östra Europa utbildade
sig en lifegenskap af ganska egendomlig art under
inflytandet af den slaviska samfundsinrättningens
kommunistiska karakter. I enlighet med denna voro
i Ryssland kommunens bönder gemensamt egare af den
mesta jorden, tills man för att underlätta den
uppväxande adelsklassens förmåga att fullgöra sin
krigstjenst fann för godt att göra hufvudmassan
af landtbefolkningen till de adliga jordegarnas
underhafvande, med skyldighet för kommunerna
att ansvara såväl för skatten till tsaren som för
dagsverken och arrendeafgifter. Utom af denna kategori
"inskrifna bönder" utgjordes den lägre befolkningen
i 1500-talets moskovitiska rike af talrika skaror
husträlar samt af handtverkarna, hvilka äfven voro
i en mycket beroende ställning. Då det efter hand
visade sig, att de mindre godsegarna – den egentliga
krigareklassen – miste sina arbetare genom lockelsen
för dessa att gifva sig under de större, rikare
jorddrottarna, förbjöd Boris Godunov i flere ukazer
(1592–1601) bönderna att flytta på detta sätt och
satte derigenom inseglet på lifegenskapens tillvaro i
Ryssland. Under Peter den stores regering blefvo äfven
dittills fria storbönder och arrendatorer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
