Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd / 1263-1264 (1885) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lifförsäkring ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dubbelveck af bukhinnan, breda moderbanden (l.l),
som till största delen kläda lifmodern mot bukhålan
och äro fästa vid bäckenets sidoväggar, dels af runda
moderbanden (l.t), hvilka

Fig. 2.

äro fortsättningar af lifmoderns muskulösa massa och
sammanhänga med bäckenets yttre ofvan ljumskveckets
mediana ände. Lifmoderns hufvudmassa kallas dess kropp
(k), den nedre-främre och smalare dess hals (h),
den i slidan nedstickande koniska änden modertappen
(t), öfre hvälfningen (f) botten. Från denna utgår,
i öfre kanten af breda banden, åt hvardera sidan
ett ganska fast rör (ä), äggledaren (ovidukten),
som lateralt ändar i en krökt, vidgad del (denna
form har föranledt rörens namn af tubae, "basuner",
l. "fallopiska modertrumpeterna"). De kring rörets
fria mynning sittande flikiga hinnutbredningarna
(fimbriae) fingo af äldre författare namnet morsus
diaboli (djefvulsbettet). – I bågen under äggledaren,
som i fig. 1 till venster ungefär har sin naturliga
ställning och till höger är framåtviken, ligger
baktill i breda bandet den ovala, platta, hos
qvinnor, som menstruerat, knöliga äggkörteln
(äggstocken, ovariet, o). Af fig. 2 synes, att
lifmodern är ihålig. Ursprungligen uppkommen såsom
skilda utvidgningar på de 2 ovarierna, är hon från
början dubbel. Sådan förblifver hon hela lifvet
hos en del djur; men hos de flesta däggdjur och
hos menniskan sammansmälta båda rören i regeln till
en massa med en håla, ehuru lifmodern någon gång,
t. o. m. hos qvinnan, finnes mindre eller mera
fullständigt delad i två. Alltid qvarstår dock af den
ursprungliga sammanväxningen ett spår i de upptill
lateralt utlöpande hornen (c), i hvilka äggledarna
inmynna. Sjelfva den stora hålan i kroppen (k’) är
en platt springa, hvars inre yta är slät, endast
fint prickig af en mängd körtelmynningar. Halsens
inre yta (h’) är egendomligt grofveckad. Öfre
änden af dess håla (i) kallas inre, nedre änden (y)
kallas yttre modermunnen; båda ställena äro trängre
än mellandelen af hålan, hvadan hon i sin helhet
har spolform. Lifmoderns hela håla klädes af slemhinna
med epitel, i halsen af vexlande beskaffenhet,
i kroppen och äggledarna af flimmerceller.
Lifmoderns väggar, som bestå af bindväf och glatt
muskelväf samt innehålla rätt stora blodkärl
och äfven nerver, äro mycket tjocka relativt till
hålan. De äro ock, liksom denna, underkastade många
förändringar redan vid menstruationcn och än mera vid
hafvandeskap. I förra fallet lossnar visserligen ett
ägg eller flere, men om det icke befruktas, aflägsnas
det under en till qvantiteten vexlande blödning ur den
tillika svällande, mjuknande och åtminstone delvis
lossnande slemhinnan. Allt är slut efter en vecka
eller så omkr., och organet återgår till sin hvila,
som dock är arbete för mognandet af andra ägg. Men
om befruktning eger rum, är processen långvarigare
och vidsträcktare. Lifmoderns slemhinna förändras
dels till hölje för det i henne inkomna ägget,
dels till en bädd för dess näring: moderkakan. Hela
lifmodern växer kring ägget till många gånger sin
förra volym genom utväxt och förökning af alla
väfnadselement, kärl, nerver, o. s. v. Då den
virginala lifmodern har en vigt af omkr. 40 gr.,
väger den gravida 2, 3 ända till 5 kg. Till följd
af den ökade storleken höjes lifmoderns öfre del
ur bäckenet upp i bukhålan samt trycker härvid på
omgifningarna, dels kärl, dels tarmar, rätt ofta
derigenom medförande obehag i form af svullna fötter
och ben, åderbråck, förstoppning o. s. v., äfvensom
besvärad andning. När slutligen det mogna ägget efter
omkr. 40 veckor afgår såsom fullgånget foster, måste
lifmodern förändras i omvänd riktning för att kunna
under loppet af 6–8 veckor i det närmaste återgå till
den beskaffenhet hon hade före hafvandeskapet. Det är
häraf klart, att detta organ, normalt så mycket och
ständigt underkastadt förändringar och så mäktigt
af betydande ämnesomsättningar, skall hos qvinnan
intaga en högst betydande ställning vid den inbördes
vexelverkan mellan kroppsorganen och funktionerna
samt i öfvervägande grad gifva det hela dess
egendomliga prägel. Det är ock häraf begripligt,
att organet å ena sidan ofta och lätt kan vara
utsatt för sjukliga rubbningar, och å den andra att
sådana skola kunna i andra organ och öfver hufvud
i hela organismen framkalla intryck af det lokala
lidandet. Synnerligen förr var man ock benägen att
från denna källa härleda en mängd nevroser af oändligt
vexlande former, hvilka man derför benämnde och
fortfarande kallar "hysteriska". Se vidare nästa art.
G. v. D.

Lifmodersjukdomar, äfven kallade uterinlidanden
(af Lat. uterus, lifmoder; se föreg. art.),
äro af många slag. De kunna hafva sitt säte
antingen inuti lifmoderhålan, utgående från dess
slemhinna, såsom katarr, blödning, polyper och andra
nybildningar m. m., eller i lifmoderns väggar,
såsom inflammation, tumörer, ruptur m. m., eller
på dess beklädande serösa hinna, såsom perimetrit,
eller i underliggande bindväf, såsom parametrit.
F. B.

Lifmundering. Se Mundering.

Lif- och hustrupper. Se Hustrupper.

Li-Fong-Pao, kinesisk diplomat, född 1834, anställdes
1878 såsom Kinas envoyé extraordinaire och ministre
plénipotentiaire vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>