Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Likbränning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gynsamma vilkor, om också vid denna senare, den
s. k. förmultningsprocessen, alltid till en början
en mängd mellanprodukter af mycket helsofientlig art
bildas. Men äfven vid likens bränning vilja dessa
mellanprodukter gerna uppstå, emedan sönderdelnings-
och syrsättningsprocesserna mycket hindras af den i
liket närvarande stora mängden af vatten och andra
obränbara ämnen. Likens fullständiga bränning är
derför för teknici en ingalunda lätt uppgift, och den
har också först i vår tid blifvit löst på ett i allo
tillfredsställande sätt.
Kändt är att förstöringen af de aflidnes kroppar
antingen medelst eld eller genom nedgräfning i
jorden är en uråldrig plägsed och att särskildt
spår af likbränning träffas från så aflägsna
tider, att forskningen deröfver kunnat kasta
endast den svagaste belysning. Sålunda vet man,
att likbränning begagnats hos ett folk, som före
den historiska tiden bodde i Italien, samt att den
var urgammal sed hos inderna, fenicerna och flere
andra forntidens kulturfolk, hvilka i likbrännandet
sågo en symbolisk reningsprocess före den aflidnes
inträde i det kommande lifvet eller påbjödo densamma
af sanitära skäl eller använde den såsom en särskild
hedersbevisning åt någon afliden storman. Den
förekom deremot ej hos de gamle egypterna. Deras
lands torra klimat föranledde i stället seden att
mumifiera de döde. Ej häller brukades likbränning
hos kineserna, som ville lefva i dagligt umgänge med
sina döda anförvandter, eller hos eldsdyrkarna,
som fruktade för att vanhelga sin gudomlighet
(jfr Begrafning). – Hos judarna synes likbränning
hafva varit begagnad endast under tiden före den
babyloniska fångenskapen. Det var i allmänhet de
aflidne konungarna, som brändes. Enligt katolska
och reformerta bibelöfversättare, hvilka tolkat
Amos 6: 10 helt annorlunda än Luther, synes äfven
en af detta folks profeter redan 800 år f. Kr. hafva
anbefallt likbränning såsom skyddsmedel mot en väntad
pest. – Likbränning förekom jämväl i det gamla
Hellas, men användes föga af de mindre bemedlade
klasserna, emedan brännmaterialet var dyrt till
följd af landets fattigdom på skog. Då under Perikles’
tid pesten rasade i Athen, upptände man icke blott
stora eldar på gatorna för att förstöra miasmerna,
utan utfärdade äfven en förordning (430 f. Kr.) om
likens bränning. I Sparta skedde likbränningen på
ett enklare sätt än i Athen, hvarest stor prakt vid
sådana tillfällen utvecklades. Sjelfmördare fingo
ej brännas. Det ser ut, som om de olika filosofiska
skolorna haft olika åsigter angående behandlingen
af de aflidnes kroppar. Stoikerna brände liken,
pythagoréerna begrofvo dem och platonikerna läto en
hvar härutinnan förordna enligt sitt tycke. Sokrates
förklarade, att saken vore honom likgiltig,
hvilket äfven synes hafva varit förhållandet med
vår religions stiftare. – I Roms äldsta tid synes ej
likbränning hafva förekommit, ehuru den brukades af
flere närboende och beslägtade folk. Enligt Plinius
skall man först hafva börjat att på krigståg bränna
de i striden fallne för att skydda deras qvarlefvor
från våld och profanering. Denna sed vann snart insteg i sjelfva
Rom. Der verkställdes då likens bränning, likasom
deras begrafning, vanligast i hemmen, hvilket oskick
decemvirerna sökte borttaga genom stadganden i
"de tolf taflornas lagar", som med Solons lagar
till förebild äfven sökte stäfja den alltmera
tilltagande lyxen vid hedersbevisningarna mot den
döde. Likbränning fick företagas endast med friborna
män och ynglingar öfver 17 år, hvilka egde rätt
att bära "toga virilis", hvaremot detta grafskick,
som ansågs förnämligare än det andra, var förnekadt
qvinnor, barn, plebejer och slafvar. De, som blifvit
träffade af himmelens blixt, blefvo ej häller brända,
utan jordades på stället. Samtidigt dermed bibehöll
sig emellertid jordbegrafningen inom en och annan
patricisk slägt. Sulla, hvars lik brändes 78 f. Kr.,
bröt i detta hänseende med familjetraditionerna
af fruktan för att han en gång skulle komma att
drabbas af samma öde som hans fiende Marius, hvars
lik han låtit uppgräfva och på ett skymfligt sätt
behandla. Under kejsareperioden blef likbränning
småningom allmän sed inom alla samhällsklasser. I
allmänhet tillgick dervid så, att ungefär 7 dagar
efter dödsfallet liket bars i högtidlig procession
till forum och derifrån ut ur staden, der det
lades på ett förut uppfördt bål. Man öppnade den
dödes ögonlock, trädde hans ringar på fingrarna och
ordnade på bålet tallrikar med matvaror, smycken,
vapen, hårlockar och andra gåfvor från vännerna,
men i regeln ej värdefullare föremål. Med bortvändt
ansigte tände en af de närmaste slägtingarna bålet,
i hvars flammor man kastade välluktande ämnen
och utgöt vin. Till sist blef askan omsorgsfullt,
uppsamlad och lagd i en med inskrift försedd vas af
lera, marmor eller glas. Dessa askurnor insattes i
familjegrafven, som antingen var nedsänkt i marken
eller byggd ofvan jord, i hvilket senare fall den
vanligen var präktigt utstyrd. Till en början voro
dessa grafrum så inrättade, att de kunde innesluta
sarkofager med obrända lik; men i den mån likbränning
blef allmännare kunde de göras mindre och försågos då
med nischer, i hvilka urnorna insattes. På grund af
den likhet med dufslag de härigenom erhöllo benämndes
de "kolumbarier" (se Columbarium). Den samtidiga
närvaron af sarkofager och urnor i samma grafvar
visar huru fredligt de båda grafskicken bestodo vid
sidan af hvarandra. Prakten och kostnaderna vid dessa
likbegängelser vexlade naturligtvis mycket alltefter
den dödes samhällsställning och förmögenhetsvilkor. På
det bål, der Poppaea, brändes, lät Nero kasta mera
rökverk, än hvad Arabien under ett helt år kunde
frambringa, och öfver askan af Hadrianus, Cestius
m. fl. uppfördes vårdar, hvilka ännu i vår tid
vittna om det slöseri, som vid sådana tillfällen
stundom utvecklades. Å andra sidan blef de fattiges
likbegängelse så mycket torftigare. För brännandet
af deras kroppar voro cirkelformade murverk, benämnda
ustrinae, uppförda i stadens snuskigaste utkanter. Der
hade man ej råd att använda sådana stora massor
bränsle, som behöfdes för att å öppet bål bränna
ett lik,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
