- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd /
1287-1288

(1885) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Likör ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Likör (hårdt k; Fr. liqueur, af Lat. liquor, vätska),
det gemensamma namnet på en stor mängd sinsemellan
tämligen olikartade spritdrycker, i allmänhet beredda
genom att bränvin eller utspädd sprit försättes
med socker (eller glycerin) och flyktiga oljor eller
bittra, aromatiska ämnen. De sistnämnda båda grupperna
af beståndsdelar, hvilkas natur bestämmer likörens
smak och art, tillsättas så, att de växtdelar,
som innehålla bitterämnen (med eller utan flyktiga
oljor), öfvergjutas och digereras med sprit vid
vanlig temperatur eller under lindrig uppvärmning,
hvarefter den så erhållna tinkturen försättes med en
mycket koncentrerad sockerlösning. Användas växtämnena
åter endast till följd af sin halt af flyktiga oljor,
försätter man dem med sprit och destillerar denna,
då de flyktiga oljorna öfvergå på samma gång och
meddela destillatet sin lukt och smak. I många
fall förekommer den flyktiga oljan (t. ex. af anis,
kummin, pepparmynta o. s. v.) såsom färdig vara i
handeln och blandas då direkt till spriten, som sedan
försättes med socker. Likörerna färgas ofta med mer
eller mindre oskadliga färgämnen för att derigenom
få ett behagligare utseende och förnöja ögat på
samma gång som gommen. Några få s. k. likörer,
såsom absint, bonekamp of maagbitter o. s. v.,
innehålla icke socker. Men i regeln äro likörerna
betydligt sockerhaltiga (de hålla vanligen omkr. 30,
stundom ända till 47 proc. socker), och denna egenskap
anses också vanligen såsom utmärkande för detta slag
af spritdrycker. Den svenska punschen hör genom sin
sammansättning otvifvelaktigt till likörernas klass,
men skiljer sig från den genom betydligt mindre
alkoholhalt. Denna uppgår nämligen hos likörerna
vanligen till 40–50 vol. proc. (nära 60 proc. hos
absint), under det att den hos punschen utgör omkr. 25
vol. proc. – Med det franska ordet "crêmes" betecknar
man mycket sockerhaltiga likörer, som till följd deraf
äro tjockflytande, nästan som olja. Sådana likörer
åter, som beredas genom tillsats af sprit och socker
till fruktsaft (t. ex. af ananas, smultron, körsbär
m. m.), kallas "ratafia". S. J-n.

Lilas [lila], Fr., syrén, syrénens färg.

Liliaceae DC., bot., en nat. fam. bland
Monocotyledoneae. Blommorna bestå af sex lika
färgade blad, bildande en oftast kronlik blomkalk, som
stundom är sambladig, alltid regelbunden. Ståndarna
äro 6 (undantagsvis 4 eller 8), fria eller vid
basen förenade. Märket är helt eller treflikigt,
stundom utan stift, fruktämnet inom kalken vanligast
trerummigt, mognande till en kapsel eller bärfrukt,
med centrala fröfästen och många frön. Liliaceae
l. liljeväxterna omfatta grupperna Tulipeae,
Asphodeleae, Asparageae
och Parideae, hvilken
sistnämnda grupp nu ofta skiljes från liljeväxterna
och föres till Smilacineae. Liljeväxterna utgöra
omkr. 1,500 arter. De förekomma talrikast i Gamla
verldens varma och tempererade jordbälten, der
de med sina ofta praktfulla blommor räknas bland
växtverldens största prydnader. Många odlas derför
äfven i våra trädgårdar och växthus, såsom de allmänt
bekanta tulpanerna, hyacinterna och
flere slag af liljor. Familjen utmärker sig
genom skarpa beståndsdelar, såsom flyktiga,
svafvelhaltiga, retande oljor hos många lökarter,
hvilka skarpa ämnen kunna blifva farliga gifter,
t. ex. i rotstocken hos den praktfulla Gloriosa
superba
L. i Ostindien och i löken hos den från
Persien härstammande, hos oss odlade Fritillaria
imperialis,
den rätta "kejsarekronan". Några liljor
framkalla kräkning. Många äro endast måttligt skarpa
och användas som kryddor vid matlagningen. Andra
äro milda, slemmiga, ätbara, t. ex. lökarna af flere
Asphodeli, Tulipae, Lilia, några arter af det annars
skarpa slägtet Allium och de späda skotten af sparris.
O. T. S

Liliencron, Rochus von, friherre, tysk språkforskare,
f. 1820 i Holstein, studerade i Kiel tysk filologi
samt (1846–47) i Köpenhamn fornnordiska språket och
literaturen. Under dansk-tyska kriget 1848 ingick
han i den nybildade slesvig-holsteinska statens
tjenst såsom sekreterare i utrikesdepartementet
och blef 1849 dess officiöse befullmäktigade i
Berlin. 1850 utnämndes L. till professor i nordiska
språk och literatur i Kiel, men blef aldrig i
denna egenskap erkänd af Danmark. 1852 blef han
professor i tyska språket och literaturen i Jena,
men förblef ej häller der länge, utan inträdde
1855 såsom kabinettsråd i statstjenst i Meiningen,
der han tillika var intendent vid biblioteket och
hofkapellet. På uppdrag af München-akademien utgaf
L. Die historische volkslieder der deutschen vom
13–16 jahrh., gesammelt und erläutert
(4 bd, 1865–69)
och ledde sedan (fr. 1875) i München på uppdrag
af akademiens historiska kommission utgifvandet af
"Allgemeine deutsche biographie". Derifrån kallades
han redan 1876 till Slesvig såsom prost för det adliga
domstiftet. L. har vidare utgifvit (i förening med
Millenhoff) Zur ruhnenlehre (1852) och Ueber die
Nibelungenhandschrift
(1856) m. m.

Lilium Tourn., växtslägte, som utgör typen för
nat. fam. Liliaceae DC. De sex kalkbladen hafva
nära basen ett honingsgömme i form af en fåra med
en vidstående, långsträckt upphöjning. Vanligen stå
kalkbladen klocklikt tillsamman och äro undantagsvis
tillbakarullade. Ståndareknapparna äro fästa
med ryggen vid strängarna. Märket är knöligt,
trekantigt. Liljorna äro i allmänhet hög växta
örter med fjälliga lökar, rikbladiga stjelkar och
vanligen flere stora, ofta praktfulla blommor, till
färgen hvita, gula, brandgula, röda eller stundom
spräckliga. Många arter odlas i trädgårdar och växthus
för de vackra blommornas skull och deras ljufliga
vällukt. Allmännast förekomma brandgula liljan,
L. bulbiferum L., som i Sverige finnes verkligt
vild å Billingen och Kinnekulle samt flerestädes
förvildad, likasom ock kroll-liljan (ofta kallad
kejsarekrona), L. Martagon L., som har de röda, violett-
och brunfläckiga kalkbladen tillbakarullade, och hvars
tjockfjälliga lökar ätas i Sibirien ("Sarana-rot")
samt förr användes, under namn af radix asphodeli
spurii,
såsom urindrifvande o. s. v. Hvita liljan,
L. candidum L.,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:18 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfai/0650.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free