Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Likör ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Liljegren, Johan Gustaf, fornforskare och
historiker, föddes i Småland d. 25 Apr. 1789. af
bondeföräldrar. L. studerade i Lund och blef 1815
docent i fäderneslandets antiqviteter, för hvilka
hans intresse blifvit väckt genom professoren i
historia vid samma universitet N. H. Sjöborg. Af
honom rekommenderad hos excellensen grefve
L. v. Engeström, kom han snart till Stockholm samt
fick anställning både vid k. Biblioteket och vid
Riksarkivet. I det senare verket befordrades han
1823 till aktuarie, blef 1824 derjämte bibliotekarie
vid Engeströmska biblioteket, efterträdde 1826
(fullmakten utfärdades först d. 5 Juli 1827)
Rutström såsom riksantiqvarie, garde des médailles
och sekreterare i Vitterhetsakademien, blef 1829
t. f. sekreterare i Riksarkivet och efterträdde
O. Sundel såsom riksarkivarie 1835. Under tiden hade
han erhållit först professors och sedermera kansliråds
titel. L. anslogs lifligt af de fosterländska
sträfvanden i vetenskap (icke minst fornforskningen
och historien) och literatur, som utmärkte tiden
närmast efter 1809 års revolution. Han var medlem af
Götiska förbundet (der han bar namnet Ingemund den
gamle), började i förening med C. G. Brunius redan
1818 att utgifva Nordiska fornlemningar och blef
sedan i egenskap af riksantiqvarie vårdare af statens
historiska samlingar. Det lyckades honom dock ej att
bringa dessa i någon systematisk ordning, väsentligen
föröka dem eller skaffa dem någon bättre lokal. Ett
vigtigt hinder härför får väl sökas i de arbeten och
uppdrag af olika slag, som i hufvudstaden upptogo hans
tid, och af hvilka ett blef af verklig betydelse. Det
lyckades nämligen L. att bringa till stånd ett för vår
historia synnerligen vigtigt företag, som redan under
århundraden varit påtänkt, nämligen utgifvandet af ett
svenskt diplomatarium. Den plan, som L. tillsammans
med några för saken intresserade personer uppgjorde
för detta verk, har sedan blifvit följd i flere af
sina hufvuddrag. Han synes dock knappast hafva tagit
i betraktande nödvändigheten att i utländska arkiv
söka efter bidrag och började utgifningen, innan ännu
alla förarbeten voro fullständigt undangjorda. Sjelf
utgaf han, i början med understöd af en enskild
person, godsegaren A. Seton, sedermera med bidrag
af staten, två band (Svenskt diplomatarium,
1829–37), vid det andra dock väsentligen biträdd af
sin blifvande efterträdare både som riksantiqvarie
och urkundsutgifvare, B. E. Hildebrand. Det andra
bandet åtföljdes af ett kalendarium, äfvensom af
ett supplement innehållande nordens Runurkunder
(separataftryck 1833), hvilka L., icke nog
begränsande sin uppgift, ansåg böra utgöra en
nödvändig inledning till diplomatariet. Intetdera
af de två band, som L. utgaf, hann beklagligtvis att
förses med register. Ursprungligen var det L:s afsigt
att låta diplomatariet åtföljas af såväl facsimilen
som sigillafbildningar, men af ekonomiska skäl kom
saken ej till utförande. Sex blad facsimilen åtfölja
emellertid de två första banden; först långt senare
kom planen att utgifva svenska sigill från medeltiden
till utförande. L:s varma
intresse for denna urkundspublikation skall alltid
vinna erkännande. Deremot saknade han den kritiska
skärpa, som erfordras, när det gäller att tolka
en svårtydd läsart eller afgöra äktheten af ett
tvifvelaktigt dokument eller bestämma ett osäkert
datum. Sålunda upptogs t. ex. utan tvekan i första
bandet en hel rad falska urkunder ang. upprättandet
af ärkestiftet i Bremen och ordnandet af den första
missionsverksamheten i Norden. – L:s "Runurkunder"
utgöra en fullständig samling af hvad som uti tryck
eller handskrift på hans tid fanns tillgängligt utaf
runristningar och fingo derigenom sitt värde. Som
han deremot hvarken anställt forskningar efter
nya inskrifter eller jämfört afteckningarna med
originalen, kan hans upplaga icke tillfredsställa
strängare kritiska anspråk, hvarjämte mot sjelfva
uppställningen eller fördelningen uti "flockar"
berättigade anmärkningar gjorts. Han utgaf derjämte
1832 en Runlära (prisbelönad af Vitterhetsakad. 1821;
öfvers. till tyska 1848–49) samt efterlemnade
för öfrigt en mängd samlingar och anteckningar
rörande historiska och arkeologiska ämnen. På L:s
arbete inverkade störande under de senare åren en
tilltagande sjuklighet, som alstrade misstänksamhet
och hypokondri samt slutligen kom honom att sjelf
förkorta sitt lif, genom dränkning, d. 2 Juni 1837.
Ehd.
Liljeholmen, jernvägs-, post- och telegrafstation
vid Vestra stambanan (4 km. från Stockholms
centralstation) samt förstad till Stockholm i
Brännkyrka socken, utanför stadens sydvestra
tull, Hornstull, och skild derifrån genom
Årstaviken. Omkring stationen samt i synnerhet
söder om densamma utmed jernvägen har under
de senare åren uppförts en mängd boningshus,
åtskilliga fabriker m. m., kallade Liljeholmen,
Årstadal, Årstavik, Grönbrink m. m., hvilka vanligen
sammanfattas under det förstnämnda namnet. Staten
eger vid stationen betydande reparationsverkstäder
och lokomotivstallar m. m., och Jernkontoret har vid
L. en profningsanstalt för undersökning af jern och
andra byggnadsmaterialier. Den mark, hvarpå L. ligger,
tillhör eller har tillhört det på Årstavikens södra
strand liggande godset Årsta.
Liljehorn. Se Lilliehorn.
Liljehök. Se Lilliehöök.
Liljekonvalje. Se Convallaria.
Liljelund, Arvid, finsk genre- och porträttmålare,
född i Nystad d. 20 Jan. 1844, kom 1863 i lära
hos målaren Ekman i Åbo och blef senare elev i
Konstföreningens ritskola i Helsingfors. 1866
anträdde L. sin första utländska resa. Efter tre års
vistelse i Düsseldorf återvände han till hemlandet
och blef lärare i Konstföreningens skola. Sedermera
har han flere gånger studerat i utlandet,
hufvudsakligast i Düsseldorf och München, men
äfven i Paris, der han vistades 1884 såsom hovingsk
stipendiat. L. är hufvudsakligast genremålare och
väljer oftast sina motiv från allmogelifvet, hvarvid
han särskildt lägger mycken vigt på den etnografiska
troheten. Med hänsyn till tekniken står han på den
tyska skolans grund. Bland hans förnämsta taflor må
nämnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
