Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Likör ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hemkomsten från läsförhöret, Inköp af Säkylä-drägter,
Den lille spelmannen och Nätlappning. Äfven som
porträttmålare har L. varit ganska produktiv. 1878
utmärktes han af konstakademien i Petersburg
med titeln "Konstnär af första klassen".
H. af S.
Liljenanckar, Nils. Se Lillienanckar.
Liljenberg, Johan Georg. Se Lillienberg.
Liljenborg, grefskap. Se Lillienborg.
Liljencrantz, svensk adlig ätt, härstammar från
kyrkoherden i Gefle, teol. doktor Anders Svensson
Westerman (f. 1662, d. 1739), hvilkens söner, Sven
(f. 1727, d. 1797) och Johan W. (se L. 1), den förre
såsom assessor i Svea hofrätt, den senare såsom
handelsintendent, 1768 adlades med namnet L. Den
senare blef 1777 friherre och 1812 grefve, och från
honom härstammar den nu lefvande ättegrenen; den
förre, hvilken 1775 erhöll afsked med landshöfdings
n. h. o. v., blef 1778 friherre och adopterades på
broderns ätt, men lät icke introducera sig. Den från
honom härstammande ättegrenen utgick 1798.
1. Liljencrantz (skref sig äfven Liljencrants),
Johan, grefve, finansman, föddes i Gefle d. 20
Aug. (g. st.) 1730. Efter att i Upsala hafva
studerat hufvudsakligen "de ämnen, som höra
till den allmänna hushållningen", blef han 1750
auskultant i Kommersekollegium, der han 1756
fick en ord. notariesyssla. Vid riksdagen
1755–56 var han sekreterare i sekreta handels- och
manufakturdeputationen och fick på dess rekommendation
understöd till en utländsk resa för att studera
handels-, manufaktur- och finansförhållanden. Under
denna resa, som börjades 1758, besökte L. Danmark,
Tyskland, Holland, Belgien, Frankrike och Italien
samt hemsände från dessa land en mängd ännu i
behåll varande skildringar af deras näringar
och handel, hvarjämte han vid hemkomsten, 1761,
afgaf en fullständig reseberättelse, hvilken
föranledde ständerna att för honom inrätta en ny
syssla, handelsintendentsbefattningen, hvartill han
utnämndes d. 3 Nov. 1761. Såsom intendent arbetade
han under ogynsamma förhållanden med kraft och
klokhet för handelns och näringarnas förkofran. Så
förmådde han riksdagen 1765–66 att inrätta en särskild
diskonteringsfond för jernmanufakturindustrien. 1767
fick han kommerseråds n. h. o v., blef 1768 adlad
och 1770 kommerseråd. Efter Gustaf III:s revolution
(1772) fick L. en vidsträcktare verkningskrets. Han
insattes af konungen i den komité, som skulle
afgifva betänkande om hur bankens sedlar skulle
kunna inlösas och derigenom oredan i penningväsendet
häfvas. Komiténs öfriga ledamöter ansågo, att
ingenting kunde för tillfället göras för detta måls
vinnande, men L. var af annan tanke, och konungen
gillade äfven den af L. uppgjorda planen att inlösa
sedlarna till deras halfva värde. Samtidigt utnämndes
han till statssekreterare i den 1773 upprättade
Handels- och finansexpeditionen. I denna befattning
lyckades L. undanrödja hindren för sedelrealisationens
verkställande och anskaffa medel till densamma,
hvarefter den 1777 kunde börjas. Dermed var det
förnämsta hindret för handelns och näringarnas
uppblomstrande undanröjdt. Äfven på andra sätt
arbetade L. för deras förkofran. Han insåg det
onyttiga i hattarnas system att genom premier höja
industrien och följde derför mössornas politik
att indraga eller minska premierna, men i stället
gifva näringarna ersättning i ett förbättradt
diskonteringsväsende. En bland hans första åtgärder
såsom statssekreterare var derför att inrätta ett
diskonteringskompani med hufvudsakligen enskildt
rörelsekapital, hvilket så lättade penningrörelsen,
att räntan sjönk från 12 till 6 proc. Särskildt sökte
han höja åkerbruket, hvilket under merkantilsystemets
flor försummats. Redan före L:s inträde i regeringen
hade en komité nedsatts att granska dess tillstånd och
föreslå förbättringar. L. blef snart själen i denna,
på hvars förslag exportförbudet för spanmål upphäfdes,
dagsverksskyldigheten och vägunderhållet lättades
och slutligen spanmålshandeln fullständigt frigafs,
så att den efter den tiden fick drifvas i stad och
på landsbygd af hvem som hälst, utan afseende på
stånd. Till storfiskets befordran inrättades ett
Grönlandskompani, som dock ej kom att motsvara L:s
förhoppningar. På hans tillstyrkan fick Marstrand
1775 privilegium att. vara "en fri handels-
och nederlagsort, eller s. k. porto franco". Mot
anläggandet af de stora kronobrännerierna varnade L.,
ehuru förgäfves; deremot förordade han inrättande af
mindre sockenbrännerier, der allmogen mot en viss
afgift skulle få bränna sitt bränvin. Detta förslag
var också nära att antagas, då friherre G. Wrangel
vann konungens bifall för sina mer lofvande projekt,
hvilka dock, såsom L. förutsagt, blefvo ruinerande
för kronan. Hur stort Gustafs förtroende till
L. var visas bl. a. deraf att han vid sin resa
till Italien 1783 ville lemna honom fullmakt att
ensam, med förbigående af rådet, besluta rörande
finanserna och spanmålsinköpen, hvilket dock af
L. afböjdes. Han erhöll äfvenledes flere bevis
på konungens tacksamhet. 1777 utnämndes han till
friherre, 1778 till president i Statskontoret och
s. å. till kommendör af nordstjerneorden – en då för
tiden synnerligen stor utmärkelse. De sista åren af
L:s förvaltning drabbades landet af svåra missväxter,
hvarjämte konungens slösaktighet och dyra resor bragte
oreda i finanserna. Trött att se sina maningar till
sparsamhet åsidosatta, begärde L. fem gånger afsked,
innan han fick sin begäran beviljad, 1786, då han
utnämndes till riksråd. Vid rådkammarens upplösning,
1789, blef han president i Kommersekollegium, i
hvilken befattning han qvarstod till 1812. Vid sitt
afskedstagande upphöjdes han i grefligt stånd. Äfven
sedan L. upphört att vara statssekreterare, blef han
ofta rådfrågad i finansärenden, särskildt under de
svåra penningförhållandena i början af 1800-talet. Han
afled d. 22 Jan. 1815, efterlemnande minnet af den
störste financier vårt land egt. Sedan 1767 var
L. ledamot af Vet.-akad. – L:s sjelfbiografiska
"Antekningar" äro tryckta i "Hist. handl. utg. af
Samf. f. utg. af handskr. rör. Skand:s hist.", VIII
(1878). J. Fr. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
