Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Liljulag ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flere tusen äro sysselsatta med tillverkning af
olika slags linne- och bomullsväfnader. I samband
med dessa industrigrenar stå färgerier, blekerier
och maskinverkstäder. Dessutom finnas kemiska
fabriker, pappers- och sockerbruk, oljeqvarnar
och oljeraffinaderier, en tobaksfabrik (med
1,200 arbetare) o. s. v. Handeln med stadens
industrialster och med kolonialvaror m. m. är
högst betydlig och befordras af sällsynt goda
kommunikationer, såväl segelbara kanaler som ett
stort antal jernvägslinier. – Staden anses leda
sitt ursprung från grefve Balduin IV af Flandern,
hvilken omkr. 1030 omgaf med murar en liten stad,
som uppstått omkring slottet Buc. Med få afbrott
tillhörde L. sedan de flandriske grefvarna och deras
arftagare af husen Burgund och Habsburg till 1667,
då det eröfrades af Ludvig XIV. Staden återtogs
visserligen 1708 af prins Eugène, men afträddes till
Frankrike i freden i Utrecht 1713.
Lille, dansk borgerlig slägt, i Roskilde,
namnkunnig i Danmarks reformationshistoria genom
trenne bröder. 1. Henrik L., troligen den äldste,
var i Kristian II:s tjenst och följde honom under
hans vistelse utomlands (1523–31). Under grefvefejden
(1534–36) uppehöll han sig i Köpenhamn och hörde till
de ifrigaste motståndsmännen, hvilka till det yttersta
vidhöllo försvaret mot Kristian III. Mot slutet af
belägringen blef L. tillfångatagen och genom tortyr
tvingad att meddela underrättelser om ställningen
i staden. Hans senare öden äro okända. – 2. Peder
L. (Petrus Parvus Rosaefontanus), en af de lärde
män, som genom humanismen fördes till evangeliet,
tillbragte största delen af sin ungdom utomlands,
men kände, då han 1519 var på besök i hemmet, Luther
och Melanchthon endast till namnet. Sedermera torde
han hafva studerat i Wittenberg. Efter reformationens
seger i Danmark (1536) återvände han dit och blef 1537
"professor pedagogicus" (d. v. s. i humanistiska
ämnen) vid det återupprättade universitetet i
Köpenhamn. Död 1559. L. utgaf åtskilliga latinska
författares skrifter, latinska skaldestycken och en
under flere slägtled mycket läst postilla, nämligen
Ant. Corvins, "vdsæt paa ræt danske" (1539). Efter
hans död utgaf H. Svaning Refutatio calumniarum
Jo. Magni Gothi (1560) och Chronicon Joannis regis
Daciae (s. å.), hvilka voro riktade mot Sverige och
der framkallade stor harm. – 3. Matthias L. (Matthias
Parvus Roseafontanus), död som landtprest 1553,
öfversatte till danska Peder Palladius’ latinska
katekesförklaring (1545) och flere tyska religiösa
skrifter, bl. a. Urban Rhegius’ "Siælens lægedom"
(1544). C. R.
Lillebonne [lilbå’n], stad i franska
depart. Seine-inférieure, nära Seine, ö. om
Le Havre. Omkr. 5,400 innev. Bomullsspinneri
och väfveri. Staden var en vigtig romersk koloni,
anlagd af Augustus och af honom kallad Julia bona. Vid
gräfningar i ruinerna efter denna stad har en mängd
fornlemningar anträffats.
Lillehammer, stad i Kristians amt (Norge), anlagd
1827, ligger vid norra änden af sjön Mjösen. 1,547
innev. (1875). Staden är genom
Hamars uppblomstring stadd i jämnt tillbakagående. Den
omgifvande nejden är rik på naturskönhet,
särskildt genom de många vattenfall, som den
lilla, genom staden flytande elfyen Mesna bildar.
O. A. Ö.
Lillesand, lastageplats i Nedenäs amt (Norge). 1,432
innev. (1875). Sjöfart och fiske. O. A. Ö.
Lillherdal, socken, delad å Jämtlands län, Svegs
tingslag, med 240,720 har, 1,560 innev. (1884),
och å Kopparbergs län (obestämd areal) med 47
innev. L. utgör ett konsistorielt pastorat af 3:dje
kl., Hernösands stift, Jämtlands södra kontrakt.
Lillhärad, socken i Vestmanlands län, Tuhundra
härad. Areal 5,123 har. 572 innev. (1884). L. utgör
ett konsistorielt pastorat af 3:dje kl., Vesterås
stift, Munktorps kontrakt.
Lillie, svenska adliga ätter. – En lilja var
under medeltiden vapenmärke för flere svenska
frälseslägter, bland hvilkas medlemmar märkas
ärkebiskopen Nils Ragvaldsson (se d. o.), riddaren och
medlemmen af rikets råd Greger Matsson till Tyresö
(se Lilja, herald.) samt dennes son strengnäsbiskopen
Mattias Gregersson (se d. o.). Vid riddarhusets
inrättande (1625) introducerades tre särskilda
ätter Lillie: 1) L. af Greger Matssons ätt (hvilken
benämning dock är oriktig; se Lilja, herald.); 2)
L. af Ökna; 3) L. af Aspenäs. Den mellersta af dessa
ätter hade under 1500-talet haft sina enda märkliga
medlemmar, Knut Andersson till Ökna (se L. 1) och
dennes son Knut Knutsson L. (se L. 2), samt utdog
med en son till den senare. Af den förstnämnda ätten,
hvilken utgick på svärdssidan 1763, blef en medlem,
Axel L. (se L. 3), 1651 friherre till Kides och
1652 grefve till Lillienborg, men den från honom
härstammande grefliga ätten Lillie utslocknade 1709
på svärdssidan. En gren af ätten L. af Aspenäs erhöll
1719 friherrlig värdighet. Denna friherrliga ätt
Lillie anses vara utgången 1813. Den adliga ättegrenen
utdog på svärdssidan 1839.
1. Lillie (af Ökna), Knut Andersson, en bland de
i rikets värf mera anlitade männen under Gustaf I:s
tid. Vid 1523 års riksmöte intogs han i rikets
råd och nämnes 1526 som lagman i Södermanland.
Han omtalas sedan som deltagare i förhandlingarna
vid 1527 och 1529 års riksdagar, var en bland
anförarna för den krigsstyrka, som 1532 sändes mot
Kristian II, samt deltog som svenskt sändebud i de
underhandlingar, hvilka ledde till afslutandet af
freden med Ryssland 1537 och af förbundet med
Frankrike 1542. O. A.
2. Lillie, Knut Knutsson, den föregåendes
son, blef 1554 häradshöfding i Oppunda härad
i Södermanland och var ledamot af den beskickning,
som 1557 under herr Sten Eriksson Leijonhufvuds och
ärkebiskop Lars’ ledning afslöt freden i Moskva.
1562 kallades han till medlem af rådet. Han var
en af de herrar, åt hvilka Erik XIV anförtrodde
utförandet af frierierna till Kristina af Hessen
(1563) och Renata af Lothringen (1565).
1576 förordnades han af hertig Karl till
lagman öfver Nerike och 1577 till ståthållare
öfver hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
