Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Limfärger ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Linares, stad i spanska prov. Jaen, på en torr slätt
nära foten af Sierra Morena och jernvägen emellan
Madrid och Cordova. 36,630 innev.(1877). Rika
blygrufvor i trakten.
Linaria Tourn., bot., är ett från Antirrhinum,
(se Lejongap) utbrutet växtslägte inom
nat. fam. Personatae L., kl. Didynamia L. Hithörande
arter äro glatta eller håriga örter af vexlande
storlek, med oftast gula, stundom blå blommor,
hvilkas krona är tvåläppig och vanligen maskerad
(corolla personata) samt försedd med ett strutlikt
förlängdt honingsgömme, "sporre". Det är just sporren,
som utmärker detta slägte från samslägtingarna
inom familjen. Blommorna sitta antingen i axlik
klase i stjelkens topp eller uppkomma ensamma
från bladvinklarna. I Europa eger slägtet
Linaria omkr. 100 arter, af hvilka 5 äro träffade
i Sverige. Bland dessa är den gula sporreblomman,
L. vulgaris Mill., den vanligaste, hälst förekommande
å torra grusbackar. Af denna art förekommer ibland
en monströs form, [beta] peloria L., der den oregelbundna
tvåläppiga blomkronan är förändrad till en regelbunden
sluten blomkrona med fem sporrar. Det var denna
egendomliga formförändring, som föranledde Linné
att uttala den fullkomligt darwinistiska satsen:
species est filia temporis, "arten är en dotter
af tiden", hvarmed han öfvergaf den förut hyllade
meningen att alla arter voro "i begynnelsen skapade
former". Linaria-arterna innehålla skarpa ämnen af
flere slag, men äro icke numera i Sverige använda i
medicinen. O. T. S.
Linbanor (hängbanor), ett för fortskaffande af gröfre
gods (malm, timmer, kalk, lera o. s. v.) afsedt
transportmedel, å hvilket smärre vagnar dragas af en
i rörelse försatt trådlina utan ände, medan sjelfva
banan utgöres af en på stolpar stödd, fritt i luften
spänd jernlina l. jerntrådskabel. Denna tjenar
såsom bärbana för vagnarna, i det att hvarje vagns
tvänne urskålade och i rad ställda hjul rulla på
linan samt vagnen hänger ensidigt ned under linan med
tyngdpunkten midt under hjulen. Linbanor äro alltid
dubbelspåriga: från banans ena ändpunkt till den andra
utgå parallelt två spända kablar, uppburna af ändarna
på sadelträn, som hvila på de i marken nedslagna
stödstolparna. Hvardera kabeln utgör för sig ett spår,
motsvarande en jernvägs skenor. På den ena kabeln går
den lastade vagnen fram, på den andra (något klenare)
går vagnen tom tillbaka, och lodrätt under den fasta
kabeln löper den rörliga linledningen, som står i
direkt förbindelse med den drifvande motorn. Vagnarna
kunna följa ganska tätt på hvarandra, i det att
såväl lastningen och invexlingen som aflastningen
och omvexlingen på den återgående bärsträngen kunna
till följd af särskilda anordningar utföras lätt och
fort. – I trakter, hvarest en mycket kuperad mark och
större strömdrag mera afgjordt försvåra anläggandet
af en jernväg, torde en linbana vara det billigaste
medlet att fortskaffa gods på smärre afstånd. Dylika
"hängbanor" af mera primitiv inrättning hafva sedan
äldre tider nyttjats i Schweiz för forslande af timmer
från högt belägna skogar ned till dalarna.
Under de senaste årtiondena hafva linbanor kommit
rätt mycket i bruk, i synnerhet inom Tyskland (det
bästa systemet är det af ingeniör A. Bleichert i
Leipzig konstruerade); helt få äro deremot hittills
anlagda i Sverige. Erfarenheten om ifrågavarande
transportmedels praktiska fördelar är ej ännu
fullt stadgad. Mycket talar för dess användbarhet
inom vissa gränser, särskildt de ringa byggnads-,
underhålls- och driftkostnaderna. Dertill kommer,
att transportsystemet är fullkomligt oberoende af
väderleksförhållandena, så att ej snö, is, regn eller
stark blåst vålla det något afbräck.
Linberedning. Att linet utgör ett af de yppersta
ämnen för spånad och väfnad har sin grund i
lintågornas betydliga längd, seghet och fasthet
samt den finhet, delbarhet och vackra färg, som de
kunna vinna genom rätt behandling. Linets bastceller
(jfr Lin) framställas i spinnbart skick först genom
en lång kedja af operationer. Man skördar linet
(endast vid torr och vacker väderlek), så snart
stjelkarna gulnat till midten. Plantorna uppryckas
varsamt med roten, hopbindas i s. k. "limmar",
upphängas till torkning, t. ex. på gärdesgården,
och inbergas sedan. Dernäst afrepas fröknopparna och
bladen från stjelkarna medelst linrepan l. "stråkan";
bättre är dock att aftröska dem, hvartill ett slags
klubba nyttjas. Den torra stjelken innehåller 73–80
proc. träartade delar och 20–27 proc. bast, som
ligger utomkring de förra. Basttågorna afskiljas
från stjelkens öfriga delar genom rötning,
bråkning och skäktning. Den högeligen vigtiga
rötningen har till ändamål att genom åvägabragt
jäsning förstöra bastets gummiartade växtlim och
uppmjuka stjelkarna så pass, att tågorna lätt och
utan att skadas låta afskilja sig från veden och
öfverhuden. Det allmännaste och efter all erfarenhet
bästa förfaringssättet är vatten- l. sjörötningen:
man ställer knippor af linstjelkar antingen i burar,
som nedsänkas i en sjö l. sakta rinnande vatten
(hvarvid linets jäsning emellertid inverkar högst
menligt på fisken), eller i vattenfyllda grafvar af
högst 2 m. djup samt täcker då öfver med nedvända
grästorfvor, belastade med bräden och stenar. På 1 à
2 veckor sättes då massan i jäsning genom inverkan af
luftens och vattnets värme. Land- l. vallrötningen,
som brukas mycket, bl. a. i södra Sverige och norra
Ryssland, går så till, att stjelkarna utbredas i
tunna lag på en afbetad gräsvall l. stubbåker och der
tillräckligt länge utsättas för inverkan af dagg och
regn (eller af snön vintern öfver). Landrötningen
sker med minsta besväret, men gör linet ruggigt,
mindre hållbart och i färgen brungrått samt
ojämnt. Vid s. k. blandad rötning betjenar man
sig af vattenrötning, tills den ruttna lukten
inträdt, hvarefter landrötningen vidtager. Bland
konstmetoder märkas varmvattensrötningen (genom
hvilken man gör sig fullständigt oberoende af
väderleksförhållandena), alkalisk rötning (då olika
alkalier tillsättas, hvilka påskynda resultatet)
och rötning med förtunnad svafvelsyra (då vattnet
till 1/4, af sin vigt tillsättes med svafvelsyra, som
upphäfver den eljest inträdande ytterst motbjudande
vätesvaflelukten). Särskilda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
