Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lindblad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slutligen, 1857, anbudet att blifva literärt biträde
hos firman N. M. Lindh i Örebro. Under åren 1857–74
besörjde han der redigerandet af åtskilliga af denna
firmas vigtigare förlagsartiklar, såsom några delar
af Atterboms dikter och skrifter på prosa, Franzéns
samlade dikter samt "Valda dikter af Franzén" och
"Valda skrifter af O. v. Dalin". Tidigt hade L. gjort
sig känd som lycklig tillfällighetsdiktare. Han
vann 1861 Svenska akademiens hedersaccessit för
Sång öfver Anna Maria Lenngren samt författade
1865 en särdeles vacker sång öfver Engelbrekt (vid
aftäckningen af hans minnesstod s. å.). 1873 utgaf
L. första samlingen af sina Dikter, utmärkta för en
manlig fosterländsk anda, en ren och ädel stämning
samt mycken formfulländning. Derjämte utgaf han en
"Dansk läsebok" (1865) samt "Fosterländska minnen,
historisk-poetisk läsebok" (1869). Efter att någon
tid hafva vistats i hufvudstaden (1875) sattes han i
tillfälle att återvända till Örebro såsom redaktör för
en ny tidning, "Nerike". Han afled i denna stad d. 20
April 1878. -rn.
Lindblom, Jakob Axelsson, ärkebiskop, föddes i Skeda
socken i Östergötland d. 27 Juli (g. st.) 1746
och var son af dåv. sqvadronspredikanten
A. J. Lindblom. 1763 inskrefs han som student vid
Upsala akademi, vistades som informator för en ung
friherre Horn i Livland 1764–66, blef filos. mag. i
Upsala 1770, e. o. amanuens vid detta universitets
bibliotek 1772, docent och ord. amanuens 1773,
e. o. vice bibliotekarie 1776, e. o. professor
1779 och, på kallelse af sin förre discipels
morbror, professor skytteanus 1781. I denna
egenskap handledde han många adliga ynglingar,
utgaf flere latinska dissertationer, visade nit
och intresse för den humanistiska bildningens
höjande och förvärfvade genom sin behagliga
personlighet välvilja på många håll. När Gustaf III
under höstterminen 1786 en längre tid vistades i
Upsala och besökte professorernas föreläsningar,
var L. en bland dem, som i synnerhet vunno hans
ynnest. Biskopsval i Linköpings stift skulle just
den tiden företagas. L. fick icke ens förslagsrum,
men då den i tredje rummet uppförde anhöll att icke
komma i fråga vid utnämningen, förklarade konungen,
att L. i hans ställe skulle ingå på förslaget,
och utnämnde honom till biskop i Linköping, d. 14
Dec. 1786. L. blef en duglig stiftschef, i synnerhet
för skolan, och viste skaffa sitt ämbete gehör. Åt
teologiskt studium hade han aldrig egnat sig, och hans
rationalistiska uppfattning af kyrkoläran blef icke
utan inflytande på det kyrkliga skede i vårt land,
som kallas "neologiens". 1793 utnämndes han till
teol. doktor. Från biskopsstolen i Linköping kallades
L. vid närmast följande ledighet till ärkebiskop
(1805), hvilken värdighet han innehade till sin död,
d. 15 Febr. 1819. – Såsom sjelfskrifven riksdagsman
och ordförande för presteståndet underskref L. såväl
"Förenings- och säkerhetsakten" 1789 (i talmannens
tvungna frånvaro) som Regeringsformen 1809 och öfriga
dermed förenade grundlagar. Han ansågs som maktens
nitiske tjenare i den gustavianska tiden, men satte
sig med nöje i spetsen för de vid 1809 års riksdag fordrade
reformerna inom kyrkan. Han fick också sätta sitt
namn på den nya katekesen (1810) och handboken
(1811); men ehuru ordförande i bibelkommissionen,
såväl som i psalmboks- och evangeliiboks-komitéerna,
lyckades han icke bringa dessa arbeten till
slut. Som presteståndets talman vid riksdagarna
1809–18 upprätthöll L. den lydaktighet, som kallades
"sämja och endrägt", representerade med värdighet och
höll strängt på "decorum". Som prokansler förde han
ett äfven mot studenter gästfritt hus. Mera bildad
än lärd, har han icke något betydande rum i våra
literära häfder, men hans andel i utarbetandet
af Upsala akademis latinska lexikon (Lexicon
latino-suecanum, 2 bd, 1790) har infört hans namn
bland våra lexikografers. 1809 blef L. ledamot af
Svenska akademien, der han d. 8 Juli s. å. gjorde sitt
inträde med ett tal öfver företrädaren, M. Lehnberg
("Sv. akad:s handl. efter 1796", d. V), men hans
vittra begåfning var icke betydande, att döma
efter hans tal inom och utom akademien. Äfven med
utgifvandet af en icke ovigtig historisk källsamling
("Linköpings biblioteks handlingar", 2 bd, 1793, 95)
och af en religiös tidskrift ("Journal för präster",
1797–99) är hans namn förknippadt. L. var sedan 1784
ledamot af Vetenskapssocieteten i Upsala och sedan
1801 hedersled. af Vitt. hist. o. ant. akademien. –
Hans barn adlades 1802 med namnet Lindersköld.
H. W.
Lindblomsté. Se Lind, bot.
Linde. 1. Stad i Örebro län. Se Lindesberg. –
2. Socken i Gotlands län, Gotlands södra härad. Areal
1,883 har. 354 innev. (1884). Annex till Fardhem,
Visby stifts södra kontrakt.
Linde, von der, svensk adlig ätt. Stamfadern, Erik
Larsson (se v. d. L. 1), adlades 1631 med namnet
von Lindöö, hvilket sedermera ändrades till von
der L. Hans söner, Lorens (se v. d. L. 2), Erik och
Jakob von der L., fingo 1651 friherrlig värdighet,
och ett friherreskap, Lindeborg, upprättades 1653
för Lorens med succession för hans bröder. Ätten
utslocknade 1676 på svärdssidan.
1. Linde, Erik Larsson von der, finansman, var
född i Holland och son till en der bosatt handlande.
Han gjorde vidsträckta resor i Europa, flyttade
derefter, likasom fadern, till Stockholm (1602)
och utvecklade sådan drift i affärer, att han
ansågs vara Sveriges rikaste köpman på sin tid.
Under Gustaf II Adolfs regering lemnade han kronan
stora försträckningar, hvilka han aldrig fick
fullt ersatta. Emellertid användes han en tid
(från 1618) såsom kungl. kommissarie och
generalfaktor i Holland, på hvilken plats han
dock af konungen misstänktes göra sig skyldig till
försnillningar, sattes senare (1630) till räntmästare
vid armén, adlades 1631 (se ofvan) och blef slutligen
kommerseråd. Död i Stockholm i Jan. 1636.
2. Linde, Lorens von der, friherre, krigare,
riksråd, den föregåendes son, föddes i Stockholm
d. 30 Juli 1610, tjenade sig i 30-åriga kriget upp
till generalmajor och öfverste för ett regemente
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
