Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lindblad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pris för poemet Mina drömmar, 1820 andra priset för
en estetisk afhandling: Några idéer om förståndets och
fantasiens förhållande till hvarandra i skaldekonsten,
och 1827 samma pris för poemet Lifvet. Hans fem-akts
tragedi Blanka gafs med ringa framgång på k. teatern
1822, men han öfversatte åtskilligt för operan
("Vestalen", af de Jouy, 1822; "Friskytten", af Kind,
1823; "Titus", af Metastasio, s. å.; "Jessonda",
af Gehe, 1826, alla uppförda 1823) samt utgaf
icke få öfversättningar och originalarbeten. Hans
treakts-drama Toni gafs på k. teatern 1832. Men
då hade han redan förlorat sin pension, sedan
han s. å. icke allenast till justitieombudsmannen
ingifvit, utan äfven i "Stockholmsposten" tryckt en
klagoskrift, i hvilken han påpekade de olagliga motiv,
som föranledde regeringens afslag på hans ansökan att
i Stockholm få anlägga en enskild teater. Han såg häri
upprätthållandet af ett olagligt monopol till förmån
för k. teatern, och denna regeringshandling skärpte
hans blick för regeringssättet i allmänhet. Han
införde i sin tidning en öfverblick af Sveriges
utveckling ifrån 1809 och tryckte den långa artikeln
jämväl i bokform (Sverige år 1809 och 1832, 3
uppl. och 1 norsk öfvers. 1832–33) samt fortsatte
den med en blick på framtiden (Sverige i framtiden,
1833). Ett qvickt, men hånande, anonymt utfall
mot hans teaterförfattareskap ("Flugsmällan",
1833, af B. v. Beskow) föranledde L. att väcka
rättegång för ärekränkning, hvarvid som den åtalade
skriftens författare framstod – sufflören vid
k. teatern. Allt förenade sig att reta L:s känsliga
sinne, icke minst "Stockholmspostens" sjunkande
prenumerantantal. Utgifningen måste (1833, Mars)
afstanna, och L. ingick i "Aftonbladets" redaktion,
hvarjämte han medelst tidtals utgifna broschyrer
sökte gifva sina få prenumeranter skadestånd för
"Stockholmspostens" uteblifna tre qvartal.
Förnyadt afslag å ansökan om tillstånd att upprätta
en teater i Stockholm föranledde en ny skrift till
justitieombudsmannen, af L. ingiften i Mars 1834. Han
yrkade deri, att justitieombudsmannen måtte tillse om
lagar funnes, enligt hvilka det kunde förmenas L. att
i hufvudstaden upprätta en teater, och uppmanade
honom att i sådan händelse, sin instruktion likmätigt,
vidtaga åtgärder för deras afskaffande, enär de icke
överensstämde med grundlagen. Under sin framställning
af "konungens" åtgärder att "sig till vinning"
uppehålla ett olagligt teatermonopol och till förmån
för den k. teatern beskatta öfriga teaterföretag
tillät sig L. starka yttranden, hvilka, enligt hans –
och nutidens – åsigt, gällde dem, "hvilkas råd och
underskrift allena gjort konungens vilja till lagligt
gällande handling", men då föranledde ett åtal för
majestätsbrott. För att icke behöfva riskera en jurys
utslag, riktades åtalet icke emot den tryckta upplagan
af skriften till justitieombudsmannen, utan mot den
skrifna handlingen, hvilken af justitiekanslern från
justitieombudsmansexpeditionen infordrades. L. stämdes
inför Svea hofrätt (d. 11 April 1834) och häktades
genast. Hela landet följde
rättegången med stor uppmärksamhet, ty åklagaren yrkade
halshuggning, det enda straff, som då kunde
yrkas vid åtal för majestätsbrott (ändring i
lagbestämmelserna härom företogos vid då pågående
riksdag). Domen lydde ock på halshuggning. L. hade i
en inlaga ur fängelset försäkrat vid sin heder, att,
"om rättegången afgöres till mitt fall, så skall
mitt hufvud falla, ty nåd skall jag hvarken begära
eller mottaga. Jag har visserligen hos E. M. begärt
tillåtelse att anlägga en teater för att på den
uppföra skådespel, men med min person och min
heder skall intet skådespel drifvas, och lag och
domarmakt ej genom mig förvandlas till en fars." Då
domen afkunnades (d. 19 Juni), yttrade L. endast:
"Jag beklagar den kungl. hofrätten", och när Högsta
domstolen fastställt dödsdomen (d. 10 Sept.),
vägrade L. att mottaga den tillagda benådningen af
lifsstraffet till tre års fängelse å fästning. I
skrifvelse till öfverståthållareämbetet anhöll han
att "med det snaraste få veta dagen, då man skall
taga mitt hufvud, som, fallet för bilan, skall,
det vet jag, bli gagneligare för fäderneslandet än
sittande på mina skuldror". Hans önskan att blifva
afrättad på sin födelsedag, d. 8 Nov., bifölls, och
själasörjare sändes att bereda honom till döden. Under
tiden var han allmänhetens gunstling, och hans utsända
subskriptionsanmälan på Samlade arbeten (2 dlr, 1835)
vann storartad framgång. Att afrätta L. hade aldrig
varit de styrandes afsigt, och hans ståndaktighet
förorsakade dem stort bryderi. Ändtligen påfanns en
utväg. Karl Johan utfärdade, till åminnelse af sin
första landstigning på Sveriges jord, d. 20 Okt. en
allmän amnesti för alla dem, som sedan år 1810
blifvit dömda för politiska eller högmålsbrott –
och fängelsedörrarna stängdes för kapten L., under
det han promenerade på fängelsegården.
L. afstod emellertid lika litet från sina teaterplaner
som från sitt oppositionella skriftställen. Bland
alstren af det sistnämnda märkas i främsta rummet
Bidrag till Sveriges historia efter den 5 Nov. 1810
(2 bd, 1839). Som medarbetare i "Aftonbladet" var
L. derjämte verksam till 1842. Efter nya afslag å
ansökningar om tillstånd att öppna teater i Stockholm
följde L. slutligen, 1842, det af O. U. Torsslow
gifna exemplet att utan tillstånd öppna en teater,
och då lades deremot inga hinder. (Riksrättsåtal för
tillstyrkande af afslag å L:s 1835 ingifna, först
1837 föredragna ansökan hade anbefalts af 1840 års
Konstitutionsutskott, men, lika litet som öfriga
anklagelser, föranledt någon fällande dom.) Vid det
högtidliga öppnandet af "Nya teatern", d. 1 Nov. 1842,
var sjelfva k. teaterns direktör närvarande, och
L. hade nu uppnått sitt efterlängtade mål. Men
redan 1844 nödgades han afträda sin egendom åt
borgenärerna, hvilka först uthyrde, sedermera (1846)
sålde teatern, som derefter under ledning af Torsslow
och Stjernström, med namnet "Mindre teatern", fortgick
till 1863, då den inköptes af k. teatern. Den kallas
nu "Dramatiska teatern". L:s porträtt, af Stjernström
uppsatt ofvan ridån, har icke rubbats från sin plats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
