- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd /
1359-1360

(1885) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lindeblad ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

moraliskt gått under, om ej en tillfällig
omkastning i hans lefnad inträffat genom hans
giftermål, 1801, och det ej långt derefter
skeende tillträdet till en egendom, som han ärfde,
men om hvilken process uppstod. Någon tid synes
han fört en mer stadgad vandel och haft
en lugnare tillvaro, men snart började de
gamla svårigheterna å nyo. Då anmälde han till
prenumeration och utgaf i 3 delar sina Samlade
arbeten
(1805–07), som dock aldrig fullbordades
(2:dra uppl. af del. I utkom år 1851). De
innehålla, utom de flesta af hans originalstycken
för teatern, lyriska utgjutelser, några visor
o. dyl., men knappt flertalet af hans på sin tid
omtyckta jakobinska och dryckesvisor, hvilka under
dåvarande pressförhållanden ej fingo se dagen. –
Med 1809, då hans skilsmässa från hustrun egde
rum, vidtager det sista, djupt sorgliga skedet af
hans lif. Sina sista år framlefde han mestadels i
bysättningshäktet, författande rimmerier af allahanda
slag. 1810 framträdde han med ett polemiskt häfte
mot "Polyfem", som anfallit hans dramatiska
stycken, men han drog det kortare strået och
förlöjligades sedan flere gånger i fosforisternas
stridsskrifter. Bland de visor och andra stycken,
som han från gäldstugan utgaf, märkes Tyska prosten
(1813), en ledigt skrifven, men nästan planlös
"saga". Bekanta voro ock på sin tid sångerna till
hans hustru (1809): "Farväl Sofi, vi se hvarandra
åter" och "Suckar, böner, tårar" etc., hvilka länge
trycktes och afskrefvos i "visböcker". Åren 1812–15
skref han dessutom rimmade tiggarebref, graf- och
bröllopsverser, i hvilka hans begåfning alltmer
sjunker samt blandningen af falsk känslosamhet,
ledig form och simpel, nästan rå tiggareton bilda
ett frånstötande helt. Den 1 Maj 1815 affärdade
L. på morgonen ett bud med tiggeri till en
gynnare. Då budet kom tillbaka, hade ett slaganfall
slutat hans lif. – Med skäl har G. Ljunggren
framhållit den stora andel tidsförhållandena och
den gängse, hufvudsakligen från Rousseau stammande
sentimentaliteten egde i L:s öde, denne "den
mest betydande, rikast utrustade och derför mest
beklagansvärde af alla dem, hvilka i hörjan af detta
sekel dukade under för nämnda tidssjukdom". Det
mest betecknande draget i L:s poetiska skaplynne
är dess smidighet och eftergifvenhet för de mest
skilda intryck, hvarigenom det fullkomligt motsvarade
hans karakter som menniska. Han efterbildade än
Silfverstolpes sagor ("Borgmästaren och oxarne", ett
af hans längst ihågkomna stycken), än fru Lenngrens
grotesker, än Franzéns naiva idyller och misslyckades
sällan. Till och med i ballader, musik-lyriska
fantasier o. dyl. försökte han sig. Hans poetiska
egendomlighet, som framträder ännu i hans senaste
jämmerqväden, är en vek och öm känslofullhet,
som dock ej sällan slår öfver i blödighet eller en
pinande klagan öfver ödet och hans egna olyckor.
Emellertid lida hans flesta småstycken af en betydande
ojämnhet samt af hans benägenhet för öfverdrift,
genom hvilken känslan hos honom ofta får
en rent konvulsivisk karakter. Mest fria från dessa
fel och derför ganska lyckade äro några af hans
dryckesvisor. – Sin största betydelse eger emelertid
L. som dramatisk författare. Flere af hans stycken
hafva, genom en lång lifstid, bevisat, att han
förstått både att underhålla sin tids allmänhet och
träffa den rätta ton, som dertill kräfves. Att han
tog Kotzebue till mönster är intet skäl till att,
som fosforisterna gjorde, fördöma honom. Kotzebue
har nämligen orättvist blifvit nedsatt af
nyromantikerna. Ehuru honom vidt underlägsen i talang,
har dock L. vissa likheter med sin förebild. Med
brist på verkligt sedlig hållning förenar han stor
förmåga att tillegna sig former af flere slag;
och han låter, med samma lätthet som Kotzebue, det
rörande och det frivola omvexla i sina skildringar
ur lifvet, som utmärka sig för en viss realism i
återgifvandet. Karaktererna äro tecknade med raska
drag, men utan de finare skiftningar, som känneteckna
dramaturger af högsta ordning. Anläggningen är oftast
lycklig samt röjer noggrann bekantskap med teaterns
tillgångar och effektmedel; derjämte är dialogen
lättflytande och ofta naturlig. L:s hulvudfel äro hans
falska, resonnerande sentimentalitet och den tvetydiga
moral, som härflyter från densamma. De dramatiska
förtjensterna hos flere af L:s stycken gjorde, att de
å hufvudstadsscenerna länge sågos och i landsorten
torde fortlefvat delvis in på 1840-talet. En af dem
blef ännu så sent som 1855 bearbetad af J. Stjernström
under titeln "Doktor Human" och gafs åtskilliga
gånger. – Jfr G. Ljunggren, "En tidsbild från seklets
början" (i rektorsprogram vid Lunds universitet 1879).
-rn.

Lindegren, Amalia, genre- och porträttmålarinna,
föddes i Stockholm d. 22 Maj 1814 och egnade sig,
utan egentlig handledning, tidigt åt porträttritning,
först i blyerts, sedan i svartkrita, på hvilken
färdighet hon länge lefde, tämligen obemärkt. Hon
började sedermera äfven försöka sig i oljemålning,
och 1843 voro första gången tre oljefärgsporträtt af
hennes hand synliga å konstakademiens utställning. Det
var emellertid först Qvarnström, som (1846) genom
sina uppmaningar föranledde henne att med all kraft
egna sig åt konsten, och 1849 beredde han henne och
några andra fruntimmer tillträde till några månaders
undervisning vid akademien, sedan hon året förut genom
ett par porträtt å den sedvanliga utställningen samt
andra taflor väckt allmännare uppmärksamhet. 1850
erhöll fröken L. ett resestipendium, hvilket sedan
flere gånger förnyades. Hon begaf sig till Paris,
der Ange Tissier blef hennes lärare, efter det hon
någon tid arbetat å Leon Cogniets dam-atelier, men
utan egentlig tillfredsställelse. Der försökte hon
sig 1851, på Qvarnströms tillstyrkan, i komposition
och hemsände en Dryckesscen, hvilken inköptes
af konstföreningen och vann så allmänt bifall,
att den såsom litografi utdelades till föreningens
ledamöter. Hennes alstring blef derigenom i hög grad
stegrad. Hon utförde sålunda i Paris En lutspelare,
i Italien Pilgrimen m. m. samt porträtt af Qvarnström,
Lindholm, fru Molinier
och andra. På genomresa till
München utställde hon i Düsseldorf 1854 De fader-
och moderlösa
(1853)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:53:19 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfai/0686.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free