Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Linder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slogos öfver henne, och tonkonstens stormän, sådana
som Spohr, Mendelssohn, Schumann, uttalade sin
beundran. Med samma entusiasm mottogs hon i London
(särskildt på Händel-konserter) och Amerika,
der hon skördade högar af guld, hvilket hon
frikostigt skänkte åt välgörande stiftelser eller
konstnärliga ändamål. Under detta rus kände hon
emellertid behofvet af att lemna det upprifvande
teaterlifvet och drog sig, sedan hon 1852 i Boston
gift sig med pianisten Otto Goldschmidt, tillbaka
till en förtjusande villa invid London, delande sin
tid emellan familjelifvet, kristlig välgörenhet och
nit för sin konst, den hon äfven sedermera tjenat
genom att uppträda på konserter, inöfva körer samt
med råd och dåd bistå konstkamrater (bl. a. Louise
Michaeli). I London står hon i anseende bland Englands
förnämsta qvinnor. Jenny Lind vardt 1840 ledamot
af Musikaliska akademien och 1876 hedersledamot
af Akademien för de fria konsterna. Ehuru
bosatt utom fäderneslandet, har hon med sällsynt
frikostighet tid efter annan ihågkommit det med
penninggåfvor. Så gaf hon 1857 10,600 kr. till
skyddsföreningen för sinnessjuka konvalescenter samt
under åren 1858–75 öfver 25,000 kr. till Malmqvistska
uppfostringsanstalten i Stockholm och 40,000 kr. till
Diakonissinrättningen derstädes; och när hon 1847–48
uppträdde på k. Operan, anslog hon en del af sin
inkomst till en fond, från hvilken sedermera under
11 år resestipendier utgingo till musikidkare och
(1 gång) idkare af annan konst. 1876, då denna fond
uppgick till öfver 83,000 kr., donerade hon ena
hälften af densamma till Musikaliska akademien och
andra hälften till konstakademien, med föreskrift
att räntan lägges till kapitalet, tills detta utgör
60,000 kr., då afkastningen bildar ett stipendium
på 3,000 kr., som hvardera akademien utdelar (Jenny
Linds stipendium).
Den, som sjelf ej haft lyckan höra Jenny Lind, måste
för en karakteristik af hennes konstnärsperson hålla
sig till samtidas omdömen. Vi välja följande ord
af J. A. Josephson, hvilka bäst torde uttömma hela
betydelsen af hennes geni: "Väl hade en Malibran,
hvilken några år förrän Jenny Lind blef känd sjungit
sin svanesång, på ett liknande sätt hänfört det
musikbildade Europa, hon saknade dock de egenskaper
som tilläto den svenska sångerskan att dels genom
oratoriet, dels genom visan äfven för massorna bära
fram sångens håfvor – väl hade dessförinnan en Pasta
förvånat verlden med sin gripande tragik, men hon
saknade den mångsidiga och fullkomliga sångförmåga,
som utmärkte både Malibran och J. Lind – en Catalani
hade på den italienska scenen och å konsertsalen
medelst en slående och glänsande, om ock vågsam
koloratur förvånat och bländat, hennes konstnärlighet
var dock egentligen begränsad inom den repertoar,
som då var modern i Italien och Frankrike – äfven
en Sonntag hade erhållit ett stort och rättvist
rykte för en talang, som sjelfva Catalani kallade
"un grand talent mais en miniature" – det är dock
något hos vår landsmaninna, som gjort henne så stor
äfven i jämförelse med de största. Hon
förenar nämligen med den mest fulländade sångförmåga,
mot hvilken de nuvarande storheternas konstfärdighet
förbleknar, en mångsidigare dramatisk talang än
som, om vi undantaga Malibran, fallit på någon af
de nämndas lott samt ett musikaliskt snille och
vetande, som, väl icke förut, om ej hos den i förra
århundradet så beundrade Faustina Hasse, uppenbarat
sig hos någon af verldens ryktbara sångerskor. Kommer
nu härtill en själfullhet, som vid föredraget af
visan ej behöft det minsta artistiska koketteri eller
sjelfsvåldiga utstyrsel för att låta den framstå i
dess naiva skönhet, som för den dramatiska sången
funnit ej blott det trognaste och sannaste utan äfven
det varmaste uttryck, och som i oratoriet tager sin
flygt mot de rymder, der den jordiska sången har sin
urbild – så kan hvar och en förstå, att Jenny Lind
kan nämnas såsom ett bland dessa snillen, af hvilka
under hvarje århundrade konsthistorien har blott få
att nämna" (jfr "Teater och musik", 1876, nr 11). Ett
mindre gynsamt omdöme om J. L. som skådespelerska har
uttalats af N. Arfvidsson (se "Nya dagl. allehanda",
1885, nr 160). A. L.
Lindgreen [-gren], Ferdinand Ludvig Vilhelm,
dansk skådespelare, f. 1770, debuterade 1790,
såsom Henrik i Holbergs "Maskeraden", på
kungliga teatern och tillhörde sedermera denna
scen till 1838. L. var en ypperlig skådespelare
och en skicklig instruktör. Såsom hans bästa
rol framhålles Jeppe paa bjerget. Död 1842.
E. Ebg.
Lindgren, Henrik Gerhard, orientalist
bibelöfversättare, född d. 15 Dec. 1801 i Stockholm,
blef student i Upsala 1815 och filos. doktor 1821 samt
utnämndes 1830 till docent i arabiska literaturen
och s. å. till adjunkt i grekiska och österländska
språken. Under de närmast följande åren uppehöll
L. än den grekiska (hösten 1833–1 Nov. 1835), än den
österländska professuren (hösten 1836–1841). 1836
presiderade han vid teologiska disputationer i
st. f. att undergå prest- och pastoralexamen samt
blef samma år prestvigd. 1838 erhöll han professors
titel. Till L:s beslut att öfvergifva den akademiska
lärarebanan bidrog utan tvifvel den omständigheten
att han 1834, ehuru uppförd på första förslagsrummet,
förbigicks vid besättandet af professuren i grekiska
språket. Han utnämndes 1841 till kyrkoherde i Tierps
pastorat af ärkestiftet samt blef 1845 kontraktsprost
och 1860 teol. doktor. Död i Tierp d. 16 Jan. 1879. –
L:s katederföredrag hörde till det bästa i sitt slag,
och genom en följd af lärda arbeten förvärfvade
han sig namn af sin tids ypperste målsman för det
semitiska språkstudiet i vårt land. Med sitt inträde
i kyrkans tjenst indrogs L. äfven i det politiska
lifvet. Han utsågs nämligen 1847 till riksdagsman i
presteståndet och innehade der säte t. o. m. den
sista ståndsriksdagen (1865–66). År 1866 valdes
han till ledamot af Första kammaren, men afböjde
uppdraget. Som politisk personlighet gjorde han sig
känd för principfasthet och en framstående förmåga
som debattör, men ock för en långt gående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
