Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lindsköld, Erik - Lindström, Karl Gustaf - Lindström, Erik Gustaf - Lindström, Karl Johan - Lindström, Karl Adam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller att hålla räfst med Sveriges högadel. På
riksdagarna 1680 och 1682 spelade han en icke
obetydlig rol. På 1686 års riksdag var han
landtmarskalk och gjorde såsom sådan allt för att
genomdrifva de reduktionsbeslut, hvilka gåfvo åt
denna riksdag dess egentliga märkvärdighet. Han
förde ordförandeklubban med mycken skicklighet, vann
mången genom sitt glada lynne och sitt behagliga
umgängessätt samt lade för öfrigt ofta i dagen sin
naturliga böjelse att sammanjämka och förlika. Kort
efter riksdagens slut tillsattes, d. 6 Dec. 1686,
på ständernas anhållan den stora lagkommissionen
för revision af den gamla lagen och erhöll L. till
sin förste ordförande. I denna sin egenskap visade
L. samma skicklighet och drift som i alla sina
offentliga värf. Hans obestridliga förtjenster
medförde efter hand sin belöning, och han erhöll
i hastig följd utmärkelser, hvilka voro egnade
att tillfredsställa hans af naturen ganska stora
fåfänga och ärelystnad. 1685 blef han hofkansler,
1686, såsom nyss nämnts, landtmarskalk och president
i lagkommissionen, 1687, på samma dag, d. 10 Jan.,
friherre och grefve samt några dagar derefter kungligt
råd. I Maj 1687 förordnades han till kansler för
universitetet i Lund och arbetade till sin död med
kraft och intresse på denna högskolas återupprättelse
och förkofran. 1688 blef han utnämnd till guvernör
för kronprinsen, sedermera konung Karl XII. L. afled
d. 11 Juni 1690 efter endast några dagars sjukdom
(fläckfeber). Karl XI sörjde djupt sin tjenare och
vän. Han har också om hans offentliga lif gifvit ett
vitsord, som talar mer än alla äreminnen.
L. var utan tvifvel ett stycke af en statsman, med
tankar och planer, som pekade långt framom hans eget
tidehvarf. Såsom ämbetsman stod han genom snille,
insigter och arbetsförmåga bland de allra främste
under Karl XI:s dagar. Han gjorde sig äfven ett namn
såsom talare och vitterlekare. Efterverlden erkänner
också hans makt öfver språket och räknar honom till
1600-talets vittre män, men tvekar måhända att gifva
honom skaldenamn. För samtidens lärde och författare
visade L. sig alltid såsom en uppoffrande beskyddare
och vän. L:s "Samlade vitterhetsarbeten" utgåfvos
1864 i 4:de bandet af P. Hansellis "Saml. vitt:s
arb. af sv. förf. fr. Stjernhjelm till Dalin".
Hjr.
Lindström, Karl Gustaf, operasångare, född d. 6
Sept. 1779, elev vid operan i Stockholm 1793,
"förste aktör och sångare vid Operan samt Dramatiska
theatern" 1800, i hvilken egenskap han var engagerad
i 44 år, ehuru han något tidigare (1843) uppträdde
för sista gången, såsom Ferdinand Cortez. Död d. 29
Okt. 1855. Som hans förnämsta roller nämnas Gustaf
och Kristiern i "Gustaf Vasa", Sargines i Paërs opera
samt Jakob i "Den schweiziska familjen". Han lär haft
ett fördelaktigt utseende och en utmärkt tenor med
höga brösttoner. L. gifte sig 1813 med operasångerskan
Kr. E. Frösslind, men blef sedermera skild från henne.
A. L.
Lindström, Erik Gustaf, köpman och kommunalman,
föddes d. 18 Sept. 1792 i Göteborg, der han 1826
grundade firman Lindström &
Brattberg. Det stora förtroende L. som enskild
köpman förvärfvat medförde för honom en ständigt
ökad mängd af allmänna uppdrag, hvilka han med nit
och kraft fullgjorde, så att få af de allmännyttiga
inrättningar, af hvilka Göteborg har att berömma
sig, finnas, der icke L. lemnat spår af sin
verksamhet. Bland dessa må nämnas folkskolorna, hvilka
L. nitiskt främjade, och arbetarebostäderna samt
arbetsinrättningen, hvilkas grundläggare han var. För
öfrigt var han styrelsemedlem i många institutioner,
ordförande i direktionen för Sahlgrenska sjukhuset,
i tyska församlingens kyrkoråd och i flere välgörande
stiftelser samt medlem af stadsfullmäktige från
denna institutions införande. L. var representant
för Göteborg vid riksdagarna 1844–45 och 1847–48 och
vid båda utskottsmedlem. Såsom riksdagsman tillhörde
han det liberala partiet och ifrade för en förbättrad
lagstiftning samt var äfven kraftigt verksam för
jernvägars införande i Sverige. Han dog i Göteborg d. 29
Nov. 1865.
Lindström, Karl Johan, genre- och utsigtsmålare,
född i Östergötland 1801, blef lärjunge af
konstakademien i Stockholm och utställde der
1818 och 1820 åtskilliga teckningar, äfven
originalkompositioner. År 1821 begaf han sig
utomlands och bosatte sig inom kort i Rom, der han
började utföra karrikaturer och utsigter i aqvarell,
hvilka vunno strykande afsättning. Straxt efter 1830
öfverflyttade han till Neapel, och der utgaf han i
litografi Costumi e vestiture napoletani disegnati
e colorite (1836, 40 planscher) samt fortsatte sin
verksamhet som aqvarellmålare. Af hans hand finnas
äfven ett par litografiska karrikaturer öfver samtida
målare (1828) och en ytterst sällsynt radering, En
bonde från Campagnan (1830). L. afled i Neapel mot
slutet af 1830-talet. -rn.
Lindström, Karl Adam, publicist, föddes d. 20
Okt. 1816 i Tillberga församling, Vestmanlands
län, der fadern var jordbrukare. L. fick sin första
undervisning vid Vesterås skola och gymnasium samt
blef 1838 student i Upsala, der han 1847 aflade filos.
kandidatexamen och 1848 promoverades till filos.
doktor. S. å. antogs han till e. o. tjensteman
i Ecklesiastikdepartementet och Riksarkivet, i
hvilket senare ämbetsverk han 1858 befordrades till
ord. andre amanuens. L. hade med två tomma händer
måst slå sig fram på sin väg, och samtidigt med sin
snart sagdt lönlösa tjenstgöring i "verken" såg han
sig för utkomstens skull tvungen till äfven annan,
publicistisk verksamhet (i tidningen "Väktaren",
der han skötte utrikesafdelningen). När så en samling
börsmän bjöd honom att öfvertaga ledningen af ett af
dem understödt tidningsföretag i moderatkonservativ
anda, lemnade L. statens tjenst och trädde i spetsen
för den nya tidningen, som fick namnet "Nya dagligt
allehanda". Afsigten med denna tidning, hvars första
nummer utkom d. 1 Dec. 1859, var väl hufvudsakligen
att bilda en motvigt mot det liberala "Aftonbladet"
och dess då nästan enväldiga inflytande på den
allmänna meningen, men en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
