Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Linköping, stapelstad i Östergötlands län - Linköpings blodbad kallas den blodiga förföljelse som hertig Karl (K. IX) d. 20 Mars 1600 i Linköping lät öfvergå åtskilliga personer, hvilka under inbördes kriget tillhört Sigismunds parti - Linköpings domkyrka är en af Nordens härligaste och genom sin rika ornamentik intressantaste kyrkor - Linköpings domprosteri. Se Hanekind 2 - Linköpings län, förr ej ovanlig benämning på Östergötlands län (se d. o.) - Linköpings stift bestod vid midten af 1100-talet af Östergötland, Småland, Gotland och Öland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rikaste och kapitlet det talrikaste i Sverige. Genom
Gustaf Vasas reduktion förlorade den förra sin
förmögenhet, och stadens välmåga stördes under
1500-talet af kriget med danskarna (af fruktan för
dessa brände borgarena sjelfva sin stad 1567) samt de
borgerliga krigen och striderna mellan Sigismund och
Karl. Slaget vid Stångebro (1598) utanför staden,
hvilket gjorde slut på dessa, samt dess epilog,
riksdagen i L. och dess blodsdomar (se Linköpings
blodbad), äro stadens sista egentligen historiska
minnen. Endast med svårighet hemtade sig staden efter
1567 års brand. Johan III stadfäste 1571 stadens gamla
privilegier och gaf borgarena åtskilliga friheter,
på det staden förr skulle stå upp igen.
Linköpings blodbad kallas den blodiga förföljelse,
som hertig Karl (K. IX) d. 20 Mars 1600 i Linköping
lät öfvergå åtskilliga personer, hvilka under
inbördes kriget tillhört Sigismunds parti. Om den
dervid anställda rättegången se Banér 1. De vid
detta tillfälle afrättade voro, med iakttagande
af den ordning, hvari de undergingo sitt straff,
riksråden Gustaf Banér, Erik Sparre, Sten Banér
och Ture Bielke samt en medlem af krigsbefälet,
Bengt Falk. S. B.
Linköpings domkyrka är en af Nordens härligaste och
genom sin rika ornamentik intressantaste kyrkor. Man
antager, att hon grundlagts af biskop Gisle, som
1145 var närvarande vid Lunds domkyrkas invigning,
och att hon fullbordades efter 1160, under biskop
Kols tid. En påflig bulla af 1232 upplyser, att
biskop Bengt begynt en kostsam och i ädlare stil
hållen ombyggnad. Denna fortgick under återstoden
af samma och början af följande årh. samt omfattade
väsentligen långhusets östra del. Mot slutet af
1300-talet synes biskop Nils Hermansson hafva påtänkt
det helas fullbordande genom ett nytt, storartadt
kor; åtminstone omtalas vid 1390 en Tydhekinus såsom
mästare för Linköpings kyrkas byggnad ("magister
fabrice ecclesie lyncopensis"). Vanligen uppgifves,
att biskop Knut Bosson år 1400 skall hafva lagt
grunden till koret. 1416 öfvergick en vådeld kyrkans
tak, och det nya byggnadsföretaget synes till följd
deraf blifvit afbrutet. Först den praktlystne Henrik
Tidemansson grep å nyo verket an, i det han kort efter
sitt tillträde till biskopsämbetet (1465) "sände
efter mästerman till Cöln", hvilka också fortforo
att arbeta inemot århundradets slut. Särskildt
har, å en inskriftstafla, mäster Gerlach från Köln
namngifvit sig såsom den, hvilken byggt mellersta
korkapellet. Förmodligen var han den, som ledde
hela företaget. – Den kyrkobyggnad, som sålunda
tillkom, utgöres af ett treskeppigt långhus med kor
och koromgång, tillsammans 97,7 m. långt, 28,8 m. i
största bredden och 17,8 m. i höjden. Egendomligt är
det blindgalleri, som löper längs långhusets sidor,
och hvilket visar prof på olika slag af romansk och
gotisk stil, alltefter den ålder motsvarande afdelning
af långhuset eger. Koret, tillhörande sengotiken,
utgöres af fullständig omgång samt tre månghörniga
utsprång, koncentriskt belägna. Anläggningen, som är
fullkomligt helgjuten och förträffligt genomförd,
förekommer ej eljest i Sverige, men är vanligare i
mellersta Tyskland. I främsta rummet fästes likväl
uppmärksamheten af den lysande orneringen, hvars
lemningar ännu vittna om dess ursprungliga prakt.
Alla fönstren egde rikt rosverk af målade glas.
Omgångens pelare förete utåt figurer, inåt ett par
prydliga sakramenthus. Hvalfbildningen är ovanligt
omvexlande, och sjelfva sträfpelarna pryddes förr af
stora bilder. Ett utmärkt prof af skulptur är äfven
den södra stora portalen, en af de praktfullaste,
som vårt land eger och i senare tid förträffligt
återställd af bröderna A. och J. R. Nyström. –
Alltifrån medeltidens slut var kyrkan underkastad
åtskilliga olyckshändelser. Så härjade 1546 en
eldsvåda tak och inredning, och 1567, då borgarena,
af fruktan för danskarna, sjelfva brände staden,
afbrann äfven kyrkan. Under Johan III:s och hans
efterträdares tid botade man, så vidt möjligt var,
de sålunda uppkomna skadorna. Sedan företogos i
kyrkans inre inga mera omfattande förändringar förr
än i början af 1800-talet, men dessa voro merendels
försämringar. Deremot byggdes 1747–58 efter ritning
af Hårleman ett torn, som ansågs nödvändigt för
att motverka hvalfvens tryck på vestra gafveln,
men i sig sjelf var ytterst stilvidrigt. Detta
har under de senaste åren rifvits och utbytts mot
ett nytt, enligt H. Zetterwalls plan. Åtskilliga
förbättringar af de yttre ornerade delarna hafva
alltsedan 1849 företagits med offentligt understöd
och under ledning af bröderna Nyström. – Kyrkan
eger ännu åtskilliga märkvärdiga minnesvårdar och
föremål för gudstjensten. Bland de senare märkas
ett större altarverk, skänkt 1581 af Johan III och
måladt af Marten Heemskerk, men numera flyttadt åt
sidan, vidare gipsbilder af Byström, framställande
Kristus samt Tron, Hoppet och Kärleken. Af de förra
må nämnas biskop Nils’ grafsten samt de präktiga
grafvårdarna öfver Ture Bielke (afrättad 1600)
och biskop J. E. Terserus. I öfre tornrummen
förvarades förr det ansenliga stiftsbiblioteket
m. fl. samlingar, hvilka för ett tiotal af år sedan
fingo egna lokaler i det gamla läroverkshuset.
-rn.
Linköpings domprosteri. Se Hanekind 2.
Linköpings län, förr ej ovanlig benämning på
Östergötlands län (se d. o.).
Linköpings stift bestod vid midten af 1100-talet
af Östergötland, Småland, Gotland och Öland. Snart
derefter frånskildes Värend, som bildade Vexiö stift,
till hvilket äfven lades andra delar af Småland. Under
1500-talets förra hälft afskildes Gotland och i
början af 1600-talet södra delen af Kalmar län och
Öland äfvensom Tveta och Vista härad i Småland. Sedan
denna tid har stiftets omfång icke undergått några
nämnvärda förändringar och består af nästan hela
Östergötlands län, nära hälften af Kalmar län, knappt
en fjerdedel af Jönköpings län samt en obetydlig
del af Örebro län. Linköpings stift omfattar för
närvarande följande 21 kontrakt: Domprosteriet (eller
Hanekinds och Åkerbo kontrakt), Gullbergs och Bobergs,
Aska, Dals, Bankekinds, Skärkinds, Norrköpings
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
