Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Linné, Karl von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som skådar Eder tillsammans, ser ett par män, med
hvilka verlden knappt skall framte något annat
liknande. Lär känna mannen, som jag, Du skall
anse honom värd vänskap, värd att Du för honom
gör Dina skatter tillgängliga; för att få se dem,
besöker han Dig; att han må af Dig utverka tillträde,
derom anhåller jag i all ödmjukhet på det ifrigaste,
hvilket jag ock hoppas vinna, om jag eger något
förtroende. Farväl Du utmärkte man, Ditt tidehvarfs
och Ditt fäderneslands prydnad! Leiden 17 18/7 36". –
I Oxford blef L. till en början kallt bemött af
prof. J. J. Dillenius, "som ansåg L:s "Genera",
dem han halftryckta fåt öfwer från Holland, wara
skrifna emot sig, men qwarhölt honom sedan hela
månaden, tillböd honom lefwa och dö med sig, då
professionens lön wore tillräckelig för begge",
skrifver L. sjelf. Liknande förespeglingar om
professorsbeställningar erhöll L. ock i Holland,
dels om en i Leiden genom Boerhaave, dels om en
i Utrecht genom Clifford, liksom ock Boerhaave
ville förmå L. att på statens bekostnad resa till
de holländska kolonierna på Goda Hoppsudden och
i Syd-Amerika. En ledig läkaretjenst i Surinam
erbjöds ock L. af Boerhaave, men klimatet var
afskräckande. Då L. undanbad sig denna, fick han
föreslå någon annan ung naturkunnig läkare och
valde sin vän Joh. Bartsch från Königsberg, hvilken
ock afreste dit d. 2 Okt. 1737, men snart dukade
under. L:s egen håg stod dock åt norden; han hade
nämligen derifrån förnummit, att hans frånvaro började
uttydas så, som om han ej ämnade återvända. – Öfver
vintern 1737–38 dröjde han dock i Leiden, hjelpte
prof. van Royen med ordnandet af dervarande botaniska
trädgård och utgifvande af "Hortus leydensis"
samt dokt. Gronovius med "Flora virginica". Sjelf
utarbetade L. sina Corollarium generum, Methodus
sexualis och Classes plantarum. Då han om våren
1738 före sin då fast beslutna afresa ville taga
afsked af Boerhaave, var denne af bröstvattensot
och andtäppa så angripen, att ingen främmande fick
insläppas till honom. L. fick dock komma in och
kyssa sin store lärares och gynnares hand med ett
bedröfvadt farväl, då den svage gubben utbrast: "jag
har lefvvat min tid och mina åhr samt giordt hwad jag
förmådt och kunnat. Gud beware dig, för hwilken alt
detta återstår! Det werlden af mig äskadt, har hon
fått, men hon äskar långt mera ändå af dig. Farwäl
min käre Linnaeus!" (d. 23 Sept. s. å. utsläcktes
detta verksamma lif). – Från Holland styrde L. kosan
till Frankrike. Bröderna Antoine och Bernard de
Jussieu, den förre prof. och föreståndare, den senare
demonstrator vid botaniska trädgården i Paris, till
hvilka L. fått rekommendation af van Royen, mottogo
honom med öppna armar. Synnerligen bemödade sig den
senare att göra vistelsen i Paris och dess omnejd för
L. angenäm och lärorik. En tilltänkt utflykt äfven
till prof. Alb. von Haller i Göttingen måste försakas.
Den 18 Juni 1738 är L:s pass för hemresan utfärdadt i
Paris. Den 22 passerade han Rouen, och redan d. 28 samma
månad beträdde han åter fosterjorden, "lynx foris, talpa domi",
lika okänd som då han lemnade den, men lastad
med ett segerbyte långt större än någon forntida
triumfators. Efter ett kort besök hos sin åldrige
fader (modern hade aflidit 1733) skyndade han till sin
fästmö i Falun. I Sept. månad finna vi honom såsom
praktiserande läkare i Stockholm, men praktiken var
i början ej särdeles inbringande. "Ingen wågade i åhr
anförtro sitt kära lif i en oförsökt doctors händer,
ja icke en gång sin hund, att han ofta twiflade om
sin fortkomst i riket. Han, som allestädes utomlands
blef ärad såsom en ’Princeps botanicorum’, war hemma
såsom en Klimius, kommen ifrån underjordiska verlden,
så att, om L. nu icke warit kär, hade han ofelbart
åter utrest och lemnadt Swerige". – Åter synes
L. hafva varit i behof af någon, som tog honom om
händer. Denne blef nu närmast Mårten Triewald, kapten
mekanikus vid fortifikationen. Denne var ledamot af
Vetenskapssocieteten i Upsala och hade förgäfves
försökt få genomförd den ändring i dess stadgar,
att uppsatser på modersmålet finge plats i dess
på trycket utkommande handlingar. Då ett sådant
medgifvande icke ens i våra dagar kunnat vinnas,
är lätt att förstå hvilket motstånd då skulle möta
Triewalds förslag. Detta torde hafva varit förnämsta
anledningen, hvarför Triewald började planlägga
inrättandet af ett vetenskapssamfund i Stockholm. L.,
som redan under sin vistelse i Leiden på nära håll
sett de fördelar sambandet emellan ett lärdt sällskaps
medlemmar kan medföra, var snart villig låna sitt
öra och sitt biträde åt Triewalds planer. I förening
med kommerserådet Jonas Alström samt friherrarna
von Höpken, Bielke och Cederhielm grundade Triewald
och L. k. Vetenskapsakademien i Stockholm d. 2
Juni 1739. Redan dessförinnan hade Triewald infört
L. hos riksrådet grefve K. G. Tessin, hvilken såsom
landtmarskalk vid 1738 års riksdag utöfvade stort
inflytande bland det rådande hattpartiet. "Tessin
offererar L. i sitt hus den kammar, som han sjelf,
då han war ungkarl, bebodt, samt fri taffel, där de
förnämste wid riksdagen samlades." Genom honom blef
L. ock "publicus docens på riddarehuset med pension"
(600 dlr smt) "och medicus wid ammiralitetet med lön"
samt fick en vidsträckt praktik. Han kallades nu
ock på skämt "hattarnas arkiater". Tacksamheten hos
L. för Tessin upphörde aldrig, äfven då lifvets så
kallade lycka förmörkats för den senare. – Vid denna
tid mottog L. från prof. Alb. v. Haller i Göttingen,
som redan då önskade återvända till sin födelsestad,
Bern, såsom han senare (1754) ock gjorde, förfrågan,
om han vore villig att öfvertaga den botaniska
professionen och trädgården i Göttingen. Derpå
svarade L. d. 12 Sept. 1739: "Nu blifva de båda
medicinska professionerne i Upsala lediga; de båda
ålderstigna professorerne Rudbeck och Roberg torde
söka afsked; om detta sker, blir förmodligen Rosén
Robergs efterträdare, jag kanske Rudbecks. Hvarom icke
önskar jag lefva och dö i Stockholm; och icke skall
jag motarbeta min medtäflare. Men om den botaniska
professionen i Upsala icke skulle blifva min och Ni
efter tre månaders förlopp ännu ville kalla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
