Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Linnell, John - Linnemannska spaden, krigsv. - Linnerhielm, Jonas Karl - Linneryd, socken i Kronobergs län - Linneröd, socken i Kristianstads län - Linneskaf. Se Charpi - Linnéska institutet - Linnéska samfundet - Linnéska samlingarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
före syndafloden (1848), Odyssevs återkomst (1849)
m. fl. Ännu på 1870-talet utförde han flere taflor,
såsom Den annalkande stormen, Höst (1877) och Heden
(1878). L. dog i London 1882. – L:s tre söner, James
Thomas L. Thomas G. L. och William L., hafva likaledes
egnat sig åt målarekonsten.
Linnemannska spaden, krigsv., en af den danske
f. d. infanterikaptenen M. J. B. Linnemann
(f. 1830) 1867 konstruerad, liten och lätt spade,
afsedd att bäras af infanteriet för att användas vid
i fält förekommande förskansningsarbeten. Spadens
hela längd är endast 1/2 m. och vigten blott 700 à
750 gr. Spadbladet, som är något konkavt, har en
rektangulär form med afrundade hörn. Dess högra
kant har en hvass, härdad egg, för att tjena som
yxa; dess venstra är tandad,för att användas som
såg. Den är antagen i Danmark (sedan 1870), Tyskland,
Österrike, Frankrike och Ryssland m. fl. land såsom
ett skanstyg, hvilket ingår i infanteristens burna
utrustning. I Sverige är antagen en något större
och starkare spadmodell, som bättre motsvarar vår i
allmänhet hårda och stenbundna marks fordringar på
ett dylikt redskap. O. A. B.
Linnerhielm, Jonas Karl, landskapstecknare, föddes
å Elleholm i Bleking d. 30 Aug. 1758, blef student
i Lund 1775, ingick i kansliet och hann der till
protokollsekreterare vid krigsexpeditionen 1783. År
1789 anträdde han en resa genom Tyskland, Schweiz,
Frankrike och Nederländerna. Han tog afsked från sin
befattning 1796. – L. hade redan förut länge studerat
konst, särskildt landskapsteckning och radering under
ledning af Elias Martin. Såsom en frukt af dessa
studier framträdde 1797 hans arbete Bref under resor i
Sverige, med 30 af honom sjelf etsade utsigter. Trots
bristerna, i synnerhet i linearperspektivet, ega
dessa raderingar verklig förtjenst genom det fina
utförandet och den älskvärda stämningen. I stilistiskt
afseende utmärka sig dessa bref "genom sitt vårdade
och mycket bildade föredrag. Man kunde endast anmärka
någon tavtologi och en aftekterad sentimentalitet
i beskrifningarna". Redan förut (1795) hade han
utgifvit sin första frus, Helena Maria Ehrenstråles
(f. 1760, d. 1800), Vitterhetsförsök, hållna i
S. Gessners anda, om hvilken äfven vignetterna, fint,
men något osäkert raderade, erinra. Uppmuntrad af
det bifall han med dessa arbeten skördat, utarbetade
han Bref under nya resor i Sverige (1806), der
utsigterna äro utförda i aqvatinta och ofta ganska
utmärkta, ehuru naturligtvis tyngre och starkare
än raderingarna. Här lyckas honom ljuseffekterna ej
sällan på ett öfverraskande sätt. Äfven åt oljemålning
egnade L. sig under dessa år. Hans konstnärliga
förtjenster erkändes, då han 1800 kallades till agré
och ledamot af konstakademien. 1809 nämndes han till
riksheraldiker och erhöll 1812 kansliråds titel. Än
en gång, men då synbarligen med mindre ifver, samlade
han Bref under senare resor i Sverige (1816), der
han försökte crayonmanéret för utsigterna, hvilka
derigenom framträda mera som utkast, för hvilket de
ock, enligt hans eget intyg, ville blifva ansedda.
Jämväl för Svenska vapenboken samt öfver särskilda
utsigter utförde L. blad, de senare alldeles i
Martins manér. Han egnade senare delen af sitt lif
hufvudsakligen åt uppfostrandet af sina båda döttrar
samt åt skötseln af sin stora egendom Ebbetorp,
nära Kalmar. Der afled han d. 12 Febr. 1829. Efter
den yngre dotterns frånfälle skingrades
Ebbetorpssamlingarna. L:s boksamling kom till
Kalmar läroverks bibliotek. –rn.
Linneryd, socken i Kronobergs län, Konga
härad. Areal 18,779 har. 3,761 innev. (1884). L.
bildar med Sandsjö ett konsistorielt pastorat af
1:sta kl., Vexiö stift, Konga kontrakt. Efter nuv.
komministerns afgång skall L. ensamt bilda ett
kons. pastorat af 1:sta kl.
Linneröd, socken i Kristianstads län, Gärds
härad. Areal 4,058 har. 1,038 innev. (1884). Annex
till Esphult, Lunds stift, Gärds kontrakt.
Linneskaf. Se Charpi.
Linnéska institutet. För att fira hundraåriga
minnet af Linné d. ä:s födelse (1707) ville en
bland dennes lärjungar, demonstratorn i botanik,
sedermera e. o. prof. Adam Afzelius i Upsala stifta
ett naturhistoriskt sällskap med denna benämning. (Han
hade låtit till mästarens ära prägla en skådepenning
och höll d. 24 Maj 1807 till hans beröm ett
offentligt loftal.) Ringa gehör vann då denna plan
till sammanslutning mellan naturforskningens vänner
i universitetsstaden. Återväckt till lif under
det anspråkslösare namnet "Naturvetenskapliga
studentsällskapet", har det nu fortlefvat i mer
än tretio år till mycken både glädje och fromma
för många studentgenerationer. Välvilligt mottogs
ett inom denna kamratkrets 1878, sekularåret från
Linnés död, väckt förslag att genom ett upprop till
allmänheten söka bilda en Linnésk stipendiefond
och derigenom hugfästa den store reformatorns minne
vid det lärosäte, der han så länge och med så stor
heder lefvat och verkat. Insamlingen kröntes med den
framgång, att sedan några år räntan kunnat årligen
utdelas till någon yngre medlem af sällskapet
för naturhistorisk resa inom fäderneslandet.
Ew. Ähg.
Linnéska samfundet. En liten, varmhjertad vänkrets
på Gotland beslöt år 1806 att under detta namn
söka i praktisk riktning genom rön och försök
på naturhistoriens område gagna fosterland
och vetenskap; men krafterna svarade ej mot
viljan, och kedjan bröts. – I en senare tid, år
1832, upptogs planen med mycken pomp och ståt i
Stockholm. För detta år föreligga i tryck "Linnéska
samfundets handlingar" (1833), den enda årgång,
som med denna benämning publicerats. Från detta
samfund torde första uppslaget gifvits till det
ännu fullt lifaktiga Svenska trädgårdssällskapet.
Ew. Ähg.
Linnéska samlingarna. Åtskilligt har skrifvits
och ännu mera talats om dessas öde efter L. d. y:s
död (1783).– "Så reste linnéske samlingarne till
England. – – – Nu kom ej minsta att stadna i
Sverige." Det hån, hvarmed dessa ord för något öfver
hundra år sedan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
