Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lionardo da Vinci
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ypperst och oomtvistadt såsom äkta är hans stora
mästerverk Nattvarden, måladt i olja på väggen af
refektorium i S. Maria delle grazie i Milano. Det
är utfordt af mästaren personligen omkr. midten af
1490-talet. För hans egen samtid var detta arbete det
högsta, hvartill måleriet hunnit, och ännu i dag är
det ett af konstens underbaraste verk, ehuru vi knappt
kunna göra oss en föreställning om dess ursprungliga
effekt på grund af det förderfvade skick, hvari det
nu befinner sig. Men förstörelsen inträffade redan
tidigt, först och främst såsom en följd af L:s försök
att måla på putsad vägg med oljefärg, hvilken ensam
kunde gifva honom medel i hand att åstadkomma den
fina förtoning i färgen ("sfumato"), som han uppfann
och städse åsyftade. Vasari, som såg målningen 1566,
fann den redan då halft förstörd. Under 1600-talet
upptogs en dörr i nedre delen af väggen, på 1700-talet
restaurerades bilden af stympare, och under Napoleon
I:s krig användes rummet omvexlande såsom stall,
hölada och arrest. Vår tid har sökt aflägsna de
svåraste främmande tillsatserna. Men äfven i sitt
förnedringstillstånd verkar bilden storartadt genom
sina dimensioner (figurerna äro nära 3 m. höga) och
genom den snillrika kompositionen, i synnerhet om
man på förhand känner Raphael Morghens kopparstick
eller sett någon af de äldre kopior, som finnas,
och af hvilka de bästa tillskrifvas L:s lärjunge
Marco d’Oggionno. Det märkvärdiga med kompositionen
är den sammansmältning mästaren lyckats åstadkomma
emellan den äldre kyrkliga traditionens konventionella
anordning af den högtidliga akten och sin egen, det
vill här säga en nyare tids, fordran på natur och
verklighet. Och denna framträder dels i den berömda
grupperingen af tre och tre lärjungar samt frälsaren
med böjdt hufvud ensam i midten, sedan han yttrat
de ödesdigra orden, som satt allas sinnen i rörelse:
"En af eder skall förråda mig", dels ock i det sätt,
hvarpå hufvud och minspel, händer och åtbörder äro
begagnade för den lefvande karakteristiken, samt
äfven i den mästerliga teckningen och anordningen
af draperierna. En studie, utförd i svart och
röd krita, i Milanos Brera, återger ypperligt det
härliga kristushufvudet. – Efter 1499 inträdde för
L. en tid af oro, som varade ända till några år före
hans lefnads slut, och hvarunder han flyttade från
stad till stad. Så var han 1500 i Venezia och 1502 i
Romagna såsom krigsingeniör åt Cesare Borgia.
1503–06 bodde han i Florens. 1507 tog han tjenst under
Frankrikes konung i Milano och vistades efter den
tiden mest i Lombardiet. Dock besökte han emellanåt
Florens, vistades 1514 en tid vid Leo X:s hof i
Rom samt följde sist 1516 Frans I till Frankrike,
hvarifrån han ej återkom. – Bland hans florentinska
arbeten under denna tid märkas först två kartonger:
den ena till en aldrig fullbordad altartafla i
Servitklostret, framställande S. Anna vid sidan af
sin dotter Maria med Kristusbarnet (nu i Londons
akademi), högeligen berömd af samtiden och märklig
såsom den första bild, i hvilken L:s bekanta qvinnotyp, med
smal haka, simmande ögon och leende mun, förekommer;
den andra åter den berömda kartongen till Slaget vid
Anghiari (vunnet af florentinerna öfver milaneserna
1440), utförd 1505, på uppdrag af rådet i Florens,
i täflan med Michelangelo, men aldrig färdigmålad och
numera förlorad (kompositionen var ämnad för Palazzo
Vecchios stora sal). Man känner endast midtgruppen, en
ryttarestrid om en fana, efter en teckning i Louvre,
som tillskrifves Rubens och stuckits i koppar af
Edelinck. Denna kartong var L:s största och rikaste
komposition. Två porträtt från samma tid äro högst
berömda. Det ena, Ginevra Benci, har man trott sig
igenkänna i ett damporträtt i Palazzo Pitti, men i
verkligheten har det gått förloradt. Det andra är
Mona Lisa, l. Madonna Lisa Gherardini, tredje hustru
åt Francesco del Giocondo (1495), hvarför porträttet,
som befinner sig i Louvre, blifvit kändt under namnet
La Joconde. Enligt Vasari skall L. hafva arbetat dermed
i 4 år, utan att hafva fått det färdigt. Originalets
typ, med den beslöjade blicken och det outgrundliga
småleendet, hann dock under denna tid så etsa sig
in i hans fantasi, att ej blott alla hans egna, utan
äfven hans lärjungars qvinliga figurer antoge en lätt
igenkänlig likhet med den. Bilden inköptes af Frans I
för 4,000 écus i guld (öfver 45,000 francs). Angående
L:s arbeten under hans senare vistelse i Milano
herskar mycken ovisshet, i det att flere äro
förlorade, andra betviflade. Till de senare höra:
en framställning af S. Anna, Maria och Kristusbarnet
(enligt den kyrkliga traditionen den ena i knä på den
andra, likasom för att försiniiga härstamningen),
nu i Louvre, endast delvis utförd, vidare Johannes
döparen, likaledes i Louvre, i hvilka verk hufvudens
typ och modellering tydligt hänvisa på L. Till
den förra kategorien höra Leda och Pomona. Under
sina sista lefnadsår utförde L., så vidt man vet,
inga arbeten. Bland hans senaste handteckningar
må blott påminnas om hans mäktiga sjelfporträtt (i
kongl. biblioteket i Turin), som visar ett skarpögdt,
storslaget gubbhufvud, omflutet af rikt grått skägg. –
L. följde 1516 Frans I till Frankrike och bodde
med sin lärjunge Fr. Melzi och ett par tjenare på
slottet Cloux vid Amboise i Touraine, der han dog
d. 2 Maj 1519. Han efterlemnade flere lärjungar, af
hvilka de närmaste voro: Andrea Sala, kallad Salaino
("lilla Sala"), af L. i hans testamente upptagen
under benämningen "servitone", och Francesco Melzi, en
dilettant ur de högsta milanesiska kretsarna, i samma
urkund kallad "gentiluomo di Milano", derjämte några
mera sjelfständiga konstnärer, Giov. Ant. Boltraffio,
Marco d’Oggionno och Cesare da Sesto (alla dessa, utom
Melzi, omgifva L:s år 1872 i Milano resta bildstod,
utförd af Pietro Magni) samt slutligen några mästare,
som stodo under inflytande af honom, nämligen Andrea
Solari, Bernardino Luini och Gaudenzio Ferrari
och äfven Sodorna, hvilken dock sedermera intog en
sjelfständig ställning inom skolan i Siena. – Såsom
af det anförda synes,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
