Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litaven (Lithauen, egtl. Lietuwa; om namnet se Letter) omfattade i början af 16:de årh., såsom ett till det forna konungariket Polen hörande storfurstendöme, den norra och större hälften af det nuv. vestra Ryssland och bestod af det egentl. L. - Litaver (Lithauer), af samma folkstam som letterna, kallas den inhemska befolkningen i de ryska och preussiska områden, som utgjorde kärnan af det forna storfurstendömet Litaven - Litaviska språket och literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Polen eröfrade han det s. k. Röda Ryssland (1340),
besegrade Tyska orden (1343) och afslöt med
landmästaren af Livland den s. k. röfvarefreden
(1367). Efter hans död (1377) lät hans son
Jagello, som genom sitt giftermål med Hedvig af Polen
blifvit konung äfven öfver detta rike, döpa sig i
Krakov och antog namnet Vladislav (1386), hvarefter
hela L. öfvergick till kristendomen. Då Vladislav
öfverlät storfurstevärdigheten af L. först åt en
broder, Skirgailo, och sedan åt en kusin, Witowd,
förband sig den förre med Tyska orden till en strid,
hvari Vladislav förlorade Samogitien (1404), men
slutligen blef segrare genom slaget vid Tannenberg
(1410). År 1413 fastställdes, att konungen af Polen
och storfursten af L. finge väljas blott med bägge
folkens samtycke, hvarigenom dessa lands förening
förbereddes. Efter Witowds död (1430) blef först
Vladislavs yngste broder, Swidrygailo (Boleslav),
och sedan Witowds broder Sigismund storfurste af L.,
medan Vladislavs son Vladislav III efter faderns död
(1434) behöll Polen. Sigismund, som lyckades med Tyska
orden bringa till stånd den för L. fördelaktiga freden
i Bozesk (1435), mördades (1439) och efterträddes
af Vladislav III:s broder Kasimir. Denne blef efter
broderns död (1444) vald till konung af Polen (1446)
under namn af Kasimir IV, men efter hans död (1492)
valde polackerna hans andre son, Johan I Albert,
till konung, L. deremot den tredje sonen, Alexander,
till storfurste. Först sedan den senare efterträdt
sin broder såsom konung af Polen (1501), förblef
L. för alltid förenadt med Polen, en förening, som
högtidligen stadfästes på riksdagen i Lublin 1569
och bekräftades genom flere rikslagar af 1673, 1677
och 1685. Från denna tid uppgår således L:s historia
i Polens. Vid Polens delning tillföll den vida större
delen af L. Ryssland och blott en mindre del Preussen.
H. A.
Litaver (Lithauer), af samma folkstam som letterna (se
d. o.), kallas den inhemska befolkningen i de ryska
och preussiska områden, som utgjorde kärnan af det
forna storfurstendömet Litaven (se d. o.). Litavernas
inhemska namn är liêtùwininkai (sing. -inkas),
härledt af Lietuwa (Litaven), P. litwini R. litovtsi,
Lat. lettones. Dock inskränker hvarje särskild
grupp af litaverna ofta denna benämning till sin
egen krets. Numera indelas de enklast i: 1) ryska
litaver, omkr. 1 1/4 mill., i guvernementet Kovno
och vestligaste delen af guvern. Vilna; 2) preussiska
litaver, omkr. 220,000, i n. ö. hörnet af Ostpreussen,
emellan ryska gränsen och linien Labiau-Gumbinnen;
3) polska litaver, omkr. 145,000, i n. ö. hörnet af
Polen (guvern. Suvalki). Inom det ryska Litaven,
som i sin helhet ofta kallas med sitt äldre namn
Samogitien, tillägga de östligast boende litaverna
blott sig sjelfva namnet litaver, men sina vestra
grannar liksom ock de polske litaverna benämna de
zemaicziai, "lågländare" (samogiter, sjamaiter),
och sina östra grannar, hvitryssarna, gudai (af okänd
betydelse). Deremot kalla de preussiske litaverna
alla ryska litaver såväl i ö. som v. för
zemaicziai och polska litaver för gudai. De litaviska
landsdelarna, omkr. 66,000 qvkm., bilda sålunda ett
sammanhängande afrundadt språkområde, med mer än
1 1/2 mill. litaver. De äro till trosbekännelsen
allmännast romersk-katolska, men äfven unerade
greker och lutheraner. I socialt hänseende bilda
de den nedre klassen af landtbefolkningen, då
bland dem, såsom bland letterna, godsegarna och
stadsbefolkningen äro nästan uteslutande tyskar eller
judar. Rörande litaurernas mytologi, historia och
språk se Lettisk mytologi, Litaven samt nästa art.
H. A.
Litaviska språket och literaturen. Litaviskan,
det till den s. k. baltiska språkstammen hörande
folkspråket i (det forna) Litaven, har numera
på grund af sin ålderdomlighet i formbyggnaden,
hvari den öfverträffar alla lefvande indo-europeiska
språk, sin största betydelse inom den jämförande
språkforskningen, der den ställer sig vid sidan af
sanskrit och grekiskan. (Om dess förhållande till sina
närmaste fränder, lettiskan och slaviska språk, se
Lettiska språk och Lituslavisk.) Inom den nuvarande
litaviskan sammanfalla de dialektiska olikheterna i
det stora hela med litavernas politiska indelning i
tre grupper (se Litaver). Man kan derför tala endast
om en rysk, en preussisk och en polsk munart, och den
vanliga, efter Schleicher antagna skilnaden emellan
en höglitavisk och en låglitavisk dialekt saknar
faktisk grund. Höglitavisk kan man deremot ur en annan
synpunkt kalla det preussisk-litaviska skrift- och
kyrkospråket, nämligen derför att bibelöfversättning
och psalmbok äro affattade på detsamma, men detta
skriftspråk grundar sig blott på den inom ett mycket
litet område mellan Stallupönen och Kovno talade
munarten. – För litaviskan begagnas det vanliga
latinska alfabetet (för folket dock uteslutande i
tysk frakturstil), hvarvid c läses som ts, sz som
sj, cz som tsj, u som uo, w som svenskt v, y som
långt i, z som lent s och z som lent sj. Vokalerna
äro a, e, i, o, u, och en krok nedtill betecknar
en numera i uttalet alldeles försvunnen nasal efter
vokalen. Alla svenskans konsonanter finnas utom f,
n, q, x, och i fonetiskt hänseende är särskildt att
märka tillvaron af det slaviska hårda l-ljudet och
konsonantmouilleringen framför i l. j. Accenten,
af flere olika fonetiska slag och angifven med
olika tecken, är vexlande, men faller oftast på den
längsta vokalen. Nominalböjningen åtskiljer tre kön,
tre numeri, sju kasus (nom., gen., dat., ack., vok.,
instrumentalis och lokativ), fem deklinationer efter
olika stammar, men eger ingen artikel. Adjektivet
böjes som substantivet, men har derjämte en särskild
flexion med sammansättning af pronominalstammen
ji. Komparativ bildas med ändelsen -esni-s och
superlativ med -iansa-s. Bland pronomina återfinner
man de vanliga indo-europeiska stammarna: asz, jag,
tu, du, mes, vi, jus, I, sawes, sig, samt tas, ta och
tai, denne, denna, detta, o. s. v. Verbet eger liksom
nomen en fullständig dualform; det bildar såväl i
aktivum som i det med vidfogande af det reflexiva -s
bildade medium pres.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
