Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litaviska språket och literaturen - Litavisk-slavisk. Se Lituslavisk - Lit de justice, Fr., kallades under den gamla franska monarkien en tron, på hvilken en konung satt till doms - Lit de parade, Fr., "paradsäng" - Liten Karin. Denna rörande folkvisa, som är mycket spridd i de germanska landen - Lite pendente, jur. Se Lis pendens - Liter (Fr. litre), enheten i det metriska rymdmåttet för såväl våta som torra varor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
preterit., imperf., fut., imperativ och optativ
såsom enkla, plusquamperf. och s. k. permissiv
såsom sammansatta tempora och modi. Particip och
gerundium finnas i alla tidsformer, men infinitiv och
supinum utan tidsåtskilnad. Passivet omskrifves med
particip och hjelpverb, men kausativ, freqventativ
och inkoativ bildas af särskilda stammar. Egentligen
finnes blott en konjugation; men då alla former
bildas af presens- eller infinitivstammen, så
indelas verben, alltefter det olika sätt, hvarpå
dessa stammar bildas ur roten, i fyra klasser
eller konjugationer. – Först mot slutet af 16:de
årh. framträder litaviskan såsom skriftspråk (den
första grammatiken är Kleins, affattad på latin,
1654), men om en sjelf ständig litavisk literatur
kan man icke tala annat än på folkdiktningens område,
så att i detta afseende litaverna vida öfverträffats
af sina fränder letterna. Med undantag af samlingar
af folkvisor, ordspråk o. d., hvilka alla hafva
språkvetenskapligt eller etnografiskt syfte, består
den litaviska literaturen nästan uteslutande
af öfversättningar, och dessa, hvilka i synnerhet
befordrades af lutherska prester i preussiska Litaven
(Donaleitis, Ruhig, Mielcke m. fl.), utgöras till
största delen af uppbyggelseskrifter. Den förnämste
skalden är Donaleitis (d. 1780), hvars dikter
(Årstiderna m. fl..) utgåfvos af Nesselmann,
1869. Vidare märkas fabeldiktaren Stanjewicz
och pastor Drozdovski (d. 1834), författare till
andliga hymner, hvilka ännu sjungas i alla litaviska
kyrkor. Den egentliga folkpoesien består, utom i
de mycket omtyckta ordspråken och gåtorna, misla,
af ett betydligt antal folkvisor, dainos, hvilka
utmärka sig för sedlig hållning, känslofullhet
och naivetet, och nästan alla sjungas på vemodiga
mollmelodier i långsam rytm. Ännu äro blott mindre
samlingar af denna folkdiktning utgifna, af Stanjewicz
(1829) Schleicher (i hans "Handbuch"), Jusjkievitsj
(Lietuwis kos dajnos; Kazan 1881) o. a. F. n. utgör
Königsberg litavernas literära medelpunkt; der
finnes en professorsstol för litaviska språket,
och sedan flere år tillbaka utgifves der en litavisk
veckoskrift. De bästa hjelpmedlen till språkets och
literaturens studium äro numera: Schleicher, "Handbuch
der lithauischen sprache" (grammatik, läsebok,
ordbok, 1857); Kurschat, "Wörterbuch der lithauischen
sprache. Deutsch-lithau. und lithau.-deutsch" (2 bd
1870–83) och "Grammatik der lithauischen sprache"
(1876); Bezeenberger, "Lithauische und lettische
drucke d. XVI jahrh." (1874–82), "Beiträge zur
geschichte der lithauischen sprache" (1877),
"Lithauische forschungen" (1882), "Mittheilungen
der lithauischen litteraturgeschichte" (1880–84);
Velckenstedt, "Die mythen, sagen und legenden
der lithauer" (1883) samt, för nybörjare,
Voelkel, "Lithauisches elementarbuch" (1879).
H. A.
Litavisk-slavisk. Se Lituslavisk.
Lit de justice [li dö sjysti’s], Fr., kallades
under den gamla franska monarkien en tron (lit),
på hvilken en konung satt till doms (justice);
särskildt benämndes så den tron i parlamentet i Paris,
på hvilken konungen satt vid
ett högtidligt sammanträde derstädes, och slutligen
fick ett sådant sammanträde sjelf detta namn. Det
uppgifves, att den första lit de justice i
sistnämnda mening hölls 1369, då Karl V dömde Svarte
prinsen såsom hertig af Guienne för feloni (se
d. o.). Ceremonierna vid en lit de justice voro noga
fastställda. Konungen var, då han infann sig, omgifven
af rikets store till ett betydligt antal. Sedan han
i högtidlig procession kommit fram till tronen och
tagit plats, höllos åtskilliga tal, hvarefter ärendet
föredrogs. Detta afsåg vanligen inregistrering af
en kunglig förordning (ordonnance). Det var nämligen
från 1300-talet sed, att parlamentet i Paris införde
alla kungliga förordningar i ett register för
att sedermera använda dem såsom rättesnöre för sin
lagskipning. Denna inregistrering var från början en
tom formalitet, som endast betecknade, att parlamentet
egde kännedom om förordningen. Men under anarkien i
begynnelsen af 15:de årh. började parlamentet påstå
sig ega rätt att vägra inregistreringen och derigenom
omintetgöra det kungliga påbudet. Detta motstånd kunde
konungen bryta genom en lit de justice, då han sjelf
befallde, att förordningen skulle inregistreras. Men
en sådan åtgärd betraktades dock alltid såsom
en statskupp, och merendels brukade parlamentet
följande dag samlas för att protestera mot den. Ehuru
dessa protester icke hade någon rättslig betydelse,
kunde de dock få vigtiga följder genom det bifall de
vunno hos missnöjda partier. Det var t. ex. en sådan
protest, som framkallade Frondeupproret (1648). En
och annan gång höll konungen lit de justice för att
döma, hufvudsakligen då frågan gällde en prins af
blodet. Vid en sådan blef t. ex. prinsen af Condé
1654 dömd för uppror mot konungen. Lit de justice
brukade hållas i Paris, men d. 3 Sept. 1732 kallade
Ludvig XV parlamentet till Versailles och höll der
en sådan. I sin protest deremot framhöll parlamentet
bl. a., att stället var olagligt. Den sista lit de
justice hölls emellertid i Versailles, d. 8 Maj 1788.
J. Fr. N.
Lit de parade [li dö para’d], Fr., "paradsäng",
bädd, på hvilken en afliden är lagd till offentlig
beskådning.
Liten Karin. Denna rörande folkvisa, som är mycket
spridd i de germanska landen, i synnerhet i Sverige
("Och liten Karin tjente" etc.) och Danmark,
förhärligar en oskuldsren ungmö, hvilken ej låter
locka sig af en pligtförgäten furstes lysande anbud,
utan föredrager döden framför vanäran och, sedan
hon inneslutits i spiktunnan, som kringrullas, föres
till himmelen i skepnad af en hvit dufva. Mindre kändt
torde vara, att denna lilla romans är en förenklad och
verldslig omstöpning af en fornkatolsk martyrhistoria,
hvars hjeltinna är helgonet Katarina från Alexandria
(se Katarina, sp. 487–88). Denna legend om den heliga
Katarina inkom till Sverige åtminstone före midten
af 1300-talet.
Lite pendente, jur. Se Lis pendens.
Liter (Fr. litre), enheten i det metriska rymdmåttet
för såväl våta som torra varor, = 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
