Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litografi, konsten att medelst aftryck från en stenskifva mångfaldiga teckningar eller skrift - Litografisk sten, litografisk kalksten, litografisk skiffer - Litografiskt allehanda, ett planschverk med text - Litografiskt bläck. Se Bläck - Litografiskt färgtryck. Se Färgtryck och Litografi - Litoklastik, med. Se Stenkrossning - Litokromi, litografiskt färgtryck. Se Färgtryck och Litografi - Litolff, Henry Charles - Litologi, läran om bergarter, bergartslära - Litoral, geol., tillhörande kusten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställena. Tecknaren får af denna anledning
äfven akta sig att vidröra stenen med blotta
handen, enär derigenom uppkomma fläckar i
aftrycken. Genom tryck i en särskildt konstruerad
litografisk press öfverföres sedermera färgen eller
svärtan på papperet. Stenen kan äfven bearbetas
på rent mekaniskt sätt medelst gravering eller med
skafjernet eller med etsning på koppartrycksmanér,
efter föregående radering med nål på etsgrund.
Det sistnämnda sättet är dock mindre vanligt. –
Stentrycket är en jämförelsevis ny uppfinning, som
leder sitt ursprung från Alois Senefelder (f. i
Prag 1771, d. 1834). Senefelder, som egentligen
var musiker, var länge sysselsatt med försök att
åstadkomma aftryck frän stenplattar, hufvudsakligen i
ändamål att åstadkomma ett billigt nottryck. Som
årtal för den egentliga upptäckten angifves 1799. Han
pröfvade sedermera sjelf sin uppfinning i alla
riktningar, och det finnes knappt någon metod,
som han ej försökt. En gång känd, vann den nya
konstarten inom kort en vidsträckt användning,
och man kan säga, att den under 1800-talets förra
hälft intager en afgjordt förherskande ställning
på den grafiska konstens område, att den är
hvad som just karakteriserar denna period. I sitt
egentliga hemland, Tyskland, nyttjades stentrycket
hufvudsakligen på ett med det gamla kopparsticket
analogt sätt, d. v. s. för att återgifva den äldre
eller samtida målarekonstens alster. Så i Pilotys
stora galleriverk öfver samlingarna i Münchens
Pinakotek, så i det utmärkta s. k. Boisseréeska
galleriverket med afbildningar af gammaltyska och
gammalflandriska målningar, så i Hanfstängels
Dresdengalleri. I Frankrike deremot upptogs den nya
tekniken under 1800-talets första och ännu mer dess
andra årtionde af konstnärerna (Vernet, Géricault,
Charlet, Delacroix, Raffet o. a.) såsom ett medel att
utföra originalkompositioner, således på ett sätt,
som är jämförligt med de äldre målare-etsningarna. De
i Tyskland och Frankrike gifna föredömena följdes
sedermera på andra håll, och äfven i Sverige hafva ur
den litografiska pressen framgått både återgifningar
af målningar och ej få originalkompositioner
(Södermark, Troili, Tollin m. fl.). – Stentryckets
svaghet ligger dels i allmänhet i svårigheten att
åstadkomma ett större antal verkligen goda aftryck
af samma teckning, dels i dess oförmåga att
frambringa skarpa och bestämda konturer, då äfven
den finaste linie lätt upplöser sig i en räcka
punkter. Deremot återgitver det på ett förträffligt
sätt alla gradationer i ljusstyrka, från de högsta
dagrar till den djupaste skugga. Det eger derför
en ofantlig mjukhet och äfven smidighet, men jämväl
de bästa litografier få lätt en vek och obestämd
hållning samt förefalla ofta suddiga. Emellertid är
litografien, rätt använd, ingalunda något förkastligt
artistiskt uttrycksmedel. Den borde tvärtom,
genom de ringa svårigheter i tekniskt afseende,
som teckningen medför för konstnären, i jämförelse
med träsnittet eller kopparsticket och etsningen, samt
genom den relativa säkerhet i afseende på resultatet,
hvarpå han kan räkna, vara af ej ringa konstnärlig
betydelse. Emellertid har denna lätthet
gifvit upphof till mycken omogen dilettantism på det
konstnärliga området, på samma gång som den stegrat
stentryckets praktiska användning och betydelse. Det
är nog att i detta afseende påminna om det otroliga
antal etiketter, blanketter o. d. af allahanda
slag, som utgår från den litografiska pressen. En i
våra dagar synnerligen uppmärksammad sida af dess
användning är äfven det litografiska färgtrycket,
kromolitografien l. litokromien (se Färgtryck). För
finare konstnärliga ändamål nyttjas det deremot numera
jämförelsevis sällan. Dess plats har här intagits
å ena sidan af fotografien och de fotomekaniska
reproduktionssätten, å den andra af målare-etsningen.
Upk.
Litografisk sten, litografisk kalksten, litografisk
skiffer, en till juraperiodens aflagringar hörande
lerhaltig kalkstensart, som på grund af sin täta,
likformiga textur befunnits vara den för gravyr och
tryckning på litografisk väg mest lämpliga stensort
(se Litografi). Den bästa litografiska stenen
erhålles från Solenhofen (Solenhofenskiffer)
och Pappenheim i norra Bajern. Bergarten är
afsöndrad i tjockare och tunnare plattar. Till
färgen är den i allmänhet ljust gul. Utmärkt
väl bibehållna djurlemningar i förstenadt
tillstånd hafva påträffats i Solenhofenskiffern.
E. E.
Litografiskt allehanda, ett planschverk med text,
hvilket utgafs af A. J. Salmson 1859–61 (12 h.) och
af Sigfr. Flodin 1862–65 i dels månads-, dels
halfmånadshäften. Denna tidskrift, som betecknar
ett framsteg i svenska litografiens utveckling,
gjorde alltmer till sitt hufvudsyfte att genom goda
afbildningar sprida kännedomen om den nyare svenska
konstens alster.
Litografiskt bläck. Se Bläck.
Litografiskt färgtryck. Se Färgtryck och Litografi.
Litoklastik (af Grek. lithos, sten, och
klaein, krossa), med. Se Stenkrossning.
Litokromi (af Grek. lithos, sten, och chroma, färg),
litografiskt färgtryck. Se Färgtryck och Litografi.
Litolff, Henry Charles, engelsk (tysk) musiker,
f. i London 1818, var elev af Moscheles och
uppträdde som pianist redan vid 12 års ålder. I Paris
lyckades han först 1840 ådraga sig uppmärksamhet,
men sedermera steg hans anseende både som pianist
och tonsättare. 1841–44 var han kapellmästare i
Varsjav, gjorde derefter konstresor i Tyskland,
Holland m. fl. land till 1850, då han bosatte sig
i Braunschweig, hvarest han öfvertog det Meyerska
musikförlaget och under titeln "Collection Litolff"
utgaf billiga upplagor af klassiker. 1860 öfverlät
han förlaget åt sin styfson, Theodor L., och började
å nyo konsertera. Som komponist har han väckt bifall
mest genom sina "konsertsymfonier", sin Spinnlied
för piano samt operetten Héloïse et Abélard.
A. L.
Litologi (af Grek. lithos, sten, och logos, lära),
läran om bergarter, bergartslära. Ordet är i
allmänhet synonymt med petrografi. E. E.
Litoral (af Lat. litus, genit. litoris, strand),
geol., tillhörande kusten, benämning, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
