Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litorale ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föreskrifterna för presten, rand-anmärkningar och noter
äro affattade på latin, men sjelfva liturgien
är affattad på både latin och svenska.) Denna
mässordning skilde sig från den öfliga, mindre
ceremoniösa "Svenska mässan" genom att omedelbart
upptaga en stor del af den romerska mässans innehåll,
dock med utslutning af alla korstecken, bugningar
och altarkyssningar samt med ändring af de för
protestantiska öron mest anstötliga uttrycken. Om
denna gudstjenstordning var det som kampen derefter
hufvudsakligen fördes; deraf ock sjelfva namnet
på striden, hvars innehåll likväl under några år
(1576–80) blef af vida större betydelse genom Johans
samtidigt förda underhandlingar om ett direkt närmande
till romerska kyrkan. Första motståndet mot den nya
ordinantian och liturgien kom från hertig Karl. Han
uttalade sig från början bestämdt för bibehållande af
de under Gustaf I:s tid införda kyrkobruken. Senare,
i Sept. 1576, förklarade sig äfven hertigdömets
innevånare vilja dervid förblifva. Samtidigt började
oron gifva sig tillkänna i hufvudstaden. Stockholms
kyrkoherde, Olaus Petri Medelpadius, rektorn vid
denna stads skola, Abrahamus Andreae Angermannus,
samt två kaplaner sattes d. 7 Sept. ur tjenstgöring
för sin vägran att iakttaga den nya ordningen. Då
de icke läto böja sig, utan tvärtom afgåfvo en
skriftlig förklaring mot liturgien, förflyttades
Olaus Petri till domprost i Upsala och Abrahamus
till predikant i Öregrund, båda under ärkebiskopens
särskilda uppsigt Af de båda kaplanerna flydde
den ene, Petrus Erici, till hertig Karl; den andre
fick qvarstanna i Stockholm såsom oskadlig på grund
af sin höga ålder. Vid jultiden 1576 uppflammade
striden i Upsala, der ärkebiskop Laurentius förbjöd
den nye domprosten och professoren Petrus Jonae,
hvilka uppträdde med häftiga predikningar, att
utöfva prestämbetet. I Jan. 1577 kallades Petrus
Jonae och hans ämbetsbroder Olaus Luth af konungen
till Stockholm. Religionssamtal anställdes, hvarvid
jesuiten Laurentius Norvegus ("Klosterlasse") förde
liturgiens talan. Men de båda männen förblefvo
gensträfviga, och domprosten i Vesterås, Salomo
Birgeri, hvilken förmåtts understödja liturgien samt
förordnats att tjenstgöra i Stockholm, slöt sig till
motståndet. Emellertid lät konungen underhandla i
landsorterna om liturgiens erkännande. Och då en till
Stockholm utlyst riksdag och dermed sammanhängande
kyrkomöte skulle afhandla frågan, bortfördes
upsalaprofessorerna i förvar till Svartsjö, Salomo
Birgeri samt Olaus Petri och Abrahamus Angermannus,
hvilka senare fortfarande visade sig omedgörliga,
till gården Häringe i Södertörn. Vid ständernas
sammanträde lemnade de verldsliga stånden genast
sitt bifall till den nya mässordningen (d. 11
Febr.). Presterskapet undertecknade deremot först fem
dagar senare sitt medgifvande, efter ett ihärdigt
motstånd af linköpingsbiskopen Martinus Gestricius
samt med hänvisande till en deraf föranledd förklaring
öfver den omtvistade boken. Derefter återhemtades
fångarna, men kunde icke häller nu
förmås att gifva med sig. De båda professorerna fingo
då återvända till Upsala; Abrahamus Angermannus
skickades såsom kyrkoherde till Saltvik på Åland,
och Olaus Petri fick slå sig ned på en sin gård i
Roslagen. Salomo Birgeri hölls ännu någon tid fången
och fick derefter återgå till sin befattning i
Vesterås. Trots det genomdrifna beslutet förmärktes
dock icke – utom i Vestergötland – någon synnerlig
nitälskan för liturgiens verkliga införande, och
allra minst kom detta i fråga i Linköpings stift, der
biskop Martinus var den styrande, eller i Strengnäs
stift, der hertig Karls vilja var bestämmande. Den
omständigheten att de till Sverige inkomna jesuiterna
uppträdde alltmera ohöljdt bidrog snart att öppna
ögonen på många, som visat sig undfallande, och
sjelfve ärkebiskopen Laurentius Petri (död d. 12
Febr. 1579) vände sig under sitt sista lefnadsår mot
den vidtagna förändringen. Sedan förhoppningen om en
öfverenskommelse med påfven gått alldeles om intet
(1580), blef konung Johan mera våldsam i försöket att
genomdrifva sin vilja, medan åter hertig Karl började
öppet trotsa denna. Konungen befallde sina fogdar att
undanhålla inkomsterna för de prester, som vägrade
att följa liturgien. Biskop Martinus i Linköping
afsattes, men kallades till kyrkoherde i Nyköping
af hertig Karl, hvilken vid samma tid äfven utnämnde
den afsatte kyrkoherden i Vadstena Jesper Marci till
superintendent öfver Värmland samt Vadsbo och Valla
härad. Petrus Jonae kastades 1581 i fängelse, och
Abrahamus Angermannus, som en tid hållits fången å Åbo
slott, hotades ånyo af fångenskapen, men båda lyckades
fly till hertigen. Å riksdagen i Stockholm 1582 lät
Johan presternas tadfästa kyrko-ordinantian af 1575
samt förklara sig frivilligt samtycka till liturgiens
införande i alla församlingar i riket, hvarjämte
han i "stadgan om konungslig och furstlig rättighet
öfver furstendömen" intog, att alla kyrko-seder
och ceremonier, som nyttjades i riket och af meniga
presterskapet voro samtyckta, skulle iakttagas äfven
inom hertigdömet. 1583 voro alla rikets biskopar,
utom den i Strengnäs, samlade vid ärkebiskopen
Andreas Laurentii Björnrams vigning och förbundo
sig då till den liturgiska reformens fullständiga
genomförande. Hertig Karl, å sin sida, gaf efter
Martinus’ död (1585) kyrkoherdebeställningen i
Nyköping åt den för konungen förhatlige Petrus Jonae,
lät 1586 välja honom till biskop i Strengnäs stift och
utfärdade i Maj s. å. några af ett prestmöte i Örebro
antagna artiklar, i hvilka det bl. a. framhölls, att
endast de ceremonier i kyrko-tjensten skulle gälla,
om hvilka klerkeriet förenat sig i Upsala 1572. Vid
den förlikning emellan konungen och hertigen, som
stadfästes i Vadstena 1587, hänsköts den religiösa
stridsfrågan till ett blifvande kyrkomöte; men
redan s. å. lät Karl Strengnäs stifts presterskap
förklara liturgien både onödig och skadlig, och denna
förklaring biträddes af det öfriga presterskapet i
hertigdömet. Karl anskaffade äfven genom Abrahamus
Angermannus fyra tyska teologiska fakulteters
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
