Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lituslavisk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för räkenskapsåret Juli 1880–Juni 1881 till 1,226,497
pd st. Skulden uppgick s. å. till den ofantliga summan
af 16,284,881 pd st. Jernvägar förena L. med alla
delar af England, kanaler med Leeds, Manchester,
Birmingham och saltdistrikten i Cheshire samt
postångare med olika delar af jorden. Inom staden
finnas tre stora jernvägsstationer för passagerare,
till hvilka stationer tågen gå dels på viadukter
öfver husen, dels i tunlar. Äfven genom tunneln under
Mersey till Birkenhead, hvilken är 3,200 m. lång
(deraf 1,200 m. under vatten) och öppnades d. 13
Febr. 1884, går jernväg. – Namnet L. (af obekant
härledning) förekommer första gången omkr. 1089. Sitt
första fribref erhöll staden 1173 af konung Henrik II,
sitt andra 1207 af konung Johan och sitt tredje 1229
af Henrik III, som förklarade orten för en fri stad
(borough). Ännu 1561 hade L. endast 690 innev. Det
var först efter restaurationen (1660), som staden
började gå framåt. Närmaste anledningen dertill blef
slafhandeln, som L:s köpmän bemäktigade sig under
det spanska arfföljdskriget (1701–14). Till den
afrikanska kusten förde L:s negerfartyg engelska
manufakturvaror, från denna slafvar till Amerika
och derifrån rom, socker och tobak, en trefaldig
operation, som med hvarje resa fördubblade redarnas
förmögenhet. Slafhandeln aftog alltefter som den blef
mindre lönande, så att densammas afskaffande 1806
föga skadade L:s handel. Denna hade redan vändt sig
till andra föremål, särskildt manufakturerna. Genom
ett mäktigt handelskompanis monopol utestängdt från
den ostindiska och kinesiska handeln, koncentrerade
L. i sina dockor Englands handel med Nord-Amerikas
Förenta stater, hvilken genom den samtidiga ofantliga
utvecklingen af deras bomullskultur och Manchesters
bomullsindustri växte till det mest storartade byte
af råvara mot fabrikat af samma råvara.
Liverpool [-poul]. 1. Charles Jenkinson,
baron Hawkesbury, earl of L., engelsk statsman,
f. 1727, son af öfverste Jenkinson, studerade vid
universitetet i Oxford, gjorde sig bemärkt som poet
och politisk skriftställare, blef privatsekreterare
hos konungagunstlingen Bute och genom dennes
inflytande 1761 understatssekreterare. Samtidigt
valdes han till ledamot af underhuset, der han
med stor talang försvarade Butes frihetsfientliga
politik. Han beklädde flere höga ämbeten i Grenvilles,
hertigens af Grafton och lord Norths kabinett samt
använde sitt inflytande till att understödja den
olyckliga politik, som förmådde de nord-amerikanska
kolonierna att 1775 börja uppror mot moderlandet. Han
var krigsminister under de för de engelska vapnen
olyckliga åren 1778–82, måste afgå, då lord Norths
kabinett föll, men blef åter minister, då William
Pitt d. y. bildade sitt kabinett (Dec. 1783). Till
följd af sin försvagade helsa afgick han 1801 ur
ministèren. Död 1808. Bland hans skrifter märkes en
samling af fredstraktaterna från 1648 till 1783. 1786
upphöjdes han till lord Hawkesbury och 1796 till
earl of Liverpool. – 2. Robert Banks Jenkinson,
baron Hawkesbury, andre earl of L.,
engelsk statsman, den föregåendes son, f. 1770, valdes
1791 till ledamot af underhuset, blef 1796 ledamot
af William Pitt d. y:s kabinett och fortfor att vara
minister ända till 1806, då hela tory-kabinettet
afgick efter Pitts död. Då whig-ministèren föll och
tories åter kommo till makten, blef i April 1807
lord Hawkesbury, hvilken titel han erhållit 1796,
inrikesminister och medlem af kabinettet. 1808
ärfde han vid faderns död titeln earl of L. Då
premierministern Perceval mördades, 1812, uppstod en
långvarig ministerkris, som slutade med att L. blef
premierminister. Det kabinett, som L. bildade,
ansågs vara mycket svagt och ega föga lifskraft, men
lyckades likväl bibehålla makten i femton år. Orsaken
dertill får man i främsta rummet söka i de ytterst
gynsamma tidsomständigheterna. Åren 1812–15 bragte det
engelska kabinettet en rad af lysande framgångar, som
kröntes genom traktaten i Paris 1815. Den reaktion,
som derpå följde i nästan hela Europa, kom äfven
tory-kabinettet till godo. Genom undantagslagar och
stränghet kufvades det inom landet, särskildt bland
arbetsklassen herskande missnöjet. Med envishet
och framgång motsatte L. sig det liberala partiets
fordringar på katolikernas emancipation, frihandel
och parlamentsreform. Visserligen beredde processen
mot drottning Karolina, lord Castlereaghs sjelfmord,
Frankrikes intervention i Spanien 1823 samt den stora
handelskrisen 1825 och 1826 regeringen allvarsamma
svårigheter, men likväl fortfor kabinettet att
ega obestridd majoritet, då ett slaganfall d. 27
Febr. 1827 gjorde L. oduglig för politiken och tvang
honom att afgå. Hans afgång medförde snart äfven de
exklusiva tory-grundsatsernas fall, ty redan under
hans efterträdare, Canning, började de liberala
reformerna. L. afled 1828. Han var en utmärkt
ämbetsman och skicklig parlamentstalare. Ända från
sin tidigaste ungdom förfäktade han med talang och
öfvertygelse tory-partiets konservativa grundsatser,
utan att likväl gå till sådana öfverdrifter som Eldon,
Castlereagh och Westmoreland. Hans lif och politiska
verksamhet äro utförligt skildrade af Yonge: "Life and
administration of Robert Banks, second Earl of L.".
E. W.
Livia Drusilla. Se Livius, romersk slägt.
Livijn [-vin], Klas Johan (skref sig ursprungligen
Livin), vitter och politisk författare, ämbetsman,
föddes i Skeninge d. 12 Nov. 1781, blef student i Lund
1800 och öfverflyttade 1802 till Upsala. Der kom han
inom kort i beröring med den studentkrets, som 1803
bildade sällskapet W. W. (Vitterhetens vänner), och
deltog i dess vittra öfningar, ofta som satiriker. Mot
slutet af 1803 flyttade han till Stockholm såsom
lärare i ett enskildt hus. Från denna tid vidtager
hans vittra alstring, hvilken, liksom hans personliga
stämning under dessa år, utmärkes af ett oroligt
frestande af alla slags former och allahanda ämnen,
ett ifrigt, nervöst sökande, en djup missbelåtenhet,
vexlande med djerfva förhoppningar. 1805 aflade
L. examen till rättegångsverken, blef s. å. inskrifven
i Svea hofrätt m. fl. verk samt utnämndes 1808 till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
