Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Livingston ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken framförallt de stora personligheterna och
deras verksamhet skulle tecknas samt krigen,
i hvilka romarna vunnit så stor glans och ära,
få sin rätta belysning. Vida mindre gällde det
deremot att systematiskt framställa gången af
författningens utveckling och noggrant beskrifva
statens inrättningar, något, som under de fullständigt
omdanade förhållandena, då uppfattningen af forntiden
var fördunklad och uppblandad med nya föreställningar,
utan tvifvel hade måst medföra stora svårigheter.
Företrädesvis höll L. sig till de senare
historieskrifvarna, såsom Licinius Macer, Valerius
Antias, Q. Tubero m. fl., hvilkas framställning,
om också ej alltid med urkunder styrkt, dock bäst
synes hafva lämpat sig att bearbeta för allmänheten.
Likväl tyckes han hafva för olika tidsskeden valt
olika ledare, så att han följt än den ene, än
den andre, allt som deras egen kännedom om och
behandling af ämnena dertill föranledde. I tredje
dekaden har han efter all sannolikhet mycket anlitat
Coelius Antipater och måhända äfven Polybios,
hvilken senare deremot för 4:de och 5:te dekaderna
uppenbarligen har varit en hufvudkälla. Skiljaktiga
uppgifter och tvifvelsmål, uttalade af författarna
sjelfva, lemnade han för det mesta i deras värde och
meddelade hvad han fann allmänt antaget, stundom med
bifogande af olika meningar, utan kritisk sofring
af materialet. Han iklädde sig ock i allmänhet
intet ansvar för trovärdigheten af hvad han omtalade,
synnerligen i fråga om mera osäkra uppgifter och
berättelser, såsom beträffande sagorna från den
äldsta tiden och andra sägner, som behandla underbara
tilldragelser. Att han till följd af sitt arbetssätt
skulle komma att meddela åtskilligt mindre noggrant
eller fullständigt i fråga om statens författning och
förvaltning, inses utan svårighet. Äfven visar
sig i ämnets behandling en viss ojämnhet, som utan
tvifvel har sin grund i ofullständig planläggning
och i skiljaktigheten af de källor, som begagnats.
Sjelf röjer L. ett tydligt deltagande för personer
och händelser, och öfverallt framträder hans känsla
för det skickelsedigra i folkets öden. En följd af
hans starkt utpräglade nationella uppfattning är att
han söker ställa allt i så fördelaktig dager för Rom
som möjligt, och tvärtom. Detta framstår bl. a.
vid skildringen af fiendens – framförallt Hannibals
– karakter och tänkesätt m. m.
Vända vi oss nu från innehållet till
framställningssättet, möter oss främst den retoriska
färgläggningen. Särskildt har L. lagt an på att
infläta tal af de handlande personerna. Dessa tal äro
i allmänhet väl egnade att lägga i dagen stämningar,
bevekelsegrunder och karakterer, men röja å andra
sidan en viss benägenhet för vältalig utsmyckning
af ämnet. Stilen företer rikedom och omvexling,
är på en gång angenäm och värdig samt lämpar sig
förträffligt för att åskådliggöra situationer och
händelser. Periodbyggnaden är konstfull, stundom något
tung. I ordvändningar och uttryck är L. något friare
än de äldre författarna, t. ex. Cicero och Caesar,
närmar sig stundom skaldernas språkbruk samt har ett
och annat, som väl mycket erinrar om grekernas ordvändningar. Asinius
Pollio skall, enligt Quintilianus’ uppgift, hafva hos
L. funnit en viss "patavinitas", förmodligen ett från
det fina hufvudstadsspråket afvikande uttryckssätt. Då
man dock ej eger vidare upplysning om de enskildheter,
som föranledt det i fråga varande omdömet, är det
omöjligt att härom närmare uttala sig. Så mycket är
säkert, att hos L. i afseende på språket flere nyheter
förekomma, hvilket likväl ej hindrar, att det, öfver
hufvud bedömdt, är förträffligt.
Att L. länge skulle betraktas såsom en hufvudkälla
– och en tillförlitlig sådan – för romersk
historia är gifvet, eftersom den historiska
kritiken först sent vaknade till lif. Enstaka
fall af kritiska tvifvelsmål förekomma redan hos
Glareanus, Cluverius och Jac. Gronovius, men det
var först J. Perizonius, som genom sin skrift
"Animadversiones historicae" (Amsterd. 1685)
på allvar drog i tvifvel trovärdigheten af
L:s’ framställning i fråga om Roms äldsta tider.
Efter honom följde Giamb. Vico (1725), L. de Beaufoit
(1738), men framför alla andra blefvo B. G. Niebuhrs
forskningar (efter 1810) vigtiga. Sedan dess
har kritiken alltjämt utvecklat sig, och den
skarpsinnige Theod. Mommsen har sökt rekonstruera
Roms äldsta historia med stöd af hvad senare tider
bevarat i fråga om inrättningar och samfundslif,
medan Madvig varnar för att taga för godt hvad
antiken icke har genom några urkunder bestyrkt.
Till L. måste dock alla gå, och hans uppgifter –
ej sällan oklara och beroende på missförstånd –
lemna alltjämt vetenskapsmännen rikt ämne till kritik
och behandling i skrift, i synnerhet när de
sammanställas med hvad Dionysios från Halikarnassos
har meddelat.
L:s’ text har funnit bearbetare och utgifvare i mängd.
Holländaren Drakenborchs stora upplaga (1738–46)
innehöll äfven supplement för de förlorade böckerna af
Freinsheim. De mest betydande af de senare editionerna
äro Weissenborns med kommentar försedda och efter
utgifvarens död af H. J. Müller delvis reviderade samt
den af Madvig och Ussing utgifna, till hvilken sluter
sig Madvigs kritiska skrift "Emendationes livianae".
Handskriftforskningen har bedrifvits med ifver och
framgång. I den har svensken A. Frigell lifligt
tagit del, och han har derefter framträdt såväl
med textupplagor som med kritiska skrifter.
För ungdomens behof äro upplagor af en del böcker
af L:s’ verk utgifna och kommenterade af A.
F. Wimmercranz, A. Th. Broman och R. Törnebladh samt
A. Frigell, hvilkas editioner omfatta flere eller
färre böcker i första dekaden samt en eller två
i den tredje (21 och 22). På svenska är L:s’
romerska historia öfverflyttad af E. Schröder
(1626) samt O. Kolmodin d. y. (böckerna 1–10 och
21–27; 5 bd., 1831–44). R. Tdh.
Livius Andronicus, romersk skald, kom helt ung,
sannolikt efter eröfringen af Tarent, 272 f. Kr., till
Rom såsom slaf, men frigafs sedermera af sin husbonde,
troligen M. Livius Salinator, efter hvilken han antog
namnet Livius. Efter att först hafva sysselsatt sig
med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
