Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd / 1543-1544 (1885) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljudskridning ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

			[beta])	p, ex. Sanskr. vrg’, nedkasta, Isl. verpa, kasta, Sv. värpa, T. werfen, Eng. warp.
		††)	k, ex. Sanskr. gárbhas, lifsfrukt, Grek. [a-delphós], broder (egentl. "samfoster"), Isl. kalfr, Sv. kalf, T. kalb, Eng. calf; Sanskr. jugám, Grek. [zygón], Lat. jugum, Isl., Sv. ok, T. joch, Eng. yoke.
V.	Spiranten s (Sanskr. s, men s, d. v. s. sje-ljud, efter i, u, r, k; Grek. [sigma], men före vokal bortfallet eller [spiritus asper] d. v. s. h; Lat. s; men mellan vokaler oftast r) förblir oförändrad, utom när närmast föregående vokal saknade stark accent, i hvilket fall det öfvergår till lent s (Verner). Detta ljud har senare, så ofta det icke rent af bortfallit, öfvergått till r (till att börja med skildt i ljud från det gamla indo-europ. r). Ex.
	1.	Grek. [his], Lat. sus, Isl. syr, Sv. so, T. sau, Eng. sow; Sanskr. nasa, Lat. nasus, Isl. nos, Sv. näsa, T. nase, Eng. nose.
	2.	Sanskr. snusa, sonhustru, Grek. [nyós], Lat. nurus, Isl. snør, T. schnur; Sanskr. ájas, jern, Lat. aes (för ajes), koppar, Isl. eir, Sv. er-g, T. er-z, Eng. ore.

Här torde ock böra omnämnas ett par ljudlagar, som
man ännu helt nyligen räknade till ljudspridningen,
men som man nu funnit ega indo-europeiska anor,
åtminstone hvad deras begynnelsepunkt angår:

I.

De indo-europeiska ljudkombinationerna d + t och t + t uppträda i Sanskr. såsom tt, i Grek. såsom [sigma][tau], i Lat. som ss, efter lång vokal s, och i germanska språkfamiljen som ss (stundom kanske st), efter lång vokal s (se R. Kögel i Paul-Brauries "Beiträge", bd VII, s. 171 ff.; F. Kluge dersammastädes, bd IX, s. 149 ff.; H. Osthoff, "Morphologische untersuchungen", bd IV, s. 77 ff.). Ex.: vid sidan af Sanskr. veda, jag vet, Grek. [oida] (för voida), Lat. vidi, jag har sett, Isl. veit, Sv. vet, står det genom tillägg af t bildade participet Grek. [á-istos], osedd, Lat. visus, sedd, Isl. viss, "sedd" och derför "viss", jämte viss (för visr) "som har sett" och derför "vis", T. ge-wiss och weise; till Isl. hlaða, lägga i hög, T. laden har man part. Isl. hlass, Sv. lass, det pålastade. Jfr vidare förhållandet Sv. mat: mos; äta: as; bryta: brus; hud: hus; T. meiden: missen o. a.

II.

De indo-europeiska ljudkombinationerna d + dh, dh + dh och dh + t uppträda i Sanskr. såsom dh (med förlängning af föregående vokal), i Grek. som [sigma][delta], i Lat. som st, urgermanskt som lent s + d (Ch. Bartholomae, "Arische forschungen", I, s. 24, o. 176), hvaraf sedan utvecklat sig Isl. och Sv. dd, T. rt, Eng. rd. Ex. Isl. hoddr, skatt, T. hort, Eng. hoard, Lat. cust-os, väktare, Grek. [kísdos], blygd, vid sidan af Grek. [keýdo], dölja, Eng. hide; Isl. gaddr, Sv. gadd, T. gerte, spö, Lat. hasta, spjut.

Vanligtvis nyttjas termen ljudskridning i
ofvan angifna betydelse. Men derjämte får man
ej sällan höra talas om den <sp></sp>andra eller (hög-) tyska
ljudskridningen (i motsats mot den första eller
germanska, d. v. s. den ofvan behandlade). Dermed
menas sammanfattningen af de ljudlagar, som reglera
förhållandet emellan de allmänt germanska – genom
den första ljudskridningen uppkomna – explosivorna
och spiranterna å ena sidan samt å den andra dessas
motsvarigheter inom högtyskan. Denna ljudskridning,
specielt den del deraf, som angår tenues (p, t,
k), utgör högtyskans förnämsta egendomlighet och
gör detta språk i konsonantiskt afseende till vida
oursprungligare än något annat germanskt språk. Äfven
de hithörande lagarna äro i det väsentliga utredda
redan af Jak. Grimm. – Den högtyska ljudskridningen
har varit af ganska olika omfattning inom olika
delar af det egentliga högtyska språkområdet
(Mellan- och Syd-Tyskland med Schweiz). Ju
längre söderut man kommer, dess flere ljud hafva
drabbats af ljudskridningen, och detta i dess flere
ställningar. I de dialekter (i mellersta Tyskland),
som ligga till grund för nyhögtyska riksspråket –
och vi taga i våra följande exempel endast hänsyn
härtill –, hafva uti ljudskridningen deltagit följande
konsonanter: tenues p, t, k (detta dock blott inuti
ord, men i vissa syd-tyska dialekter äfven i ordens
början), median d (i syd-tyska dialekter äfven b
och g; deremot har i nordligaste delen af högtyska
språkområdet icke ens d ljudskridit) och spiranterna
b (i nordliga dialekter dock ej i alla ställningar),
ð och þ. Utvecklingsgången är alldeles densamma som
vid den första ljudskridningen, i det att tenues
(p, t, k) öfvergå till affrikator (pf, ts, kx)
och sedan till spiranter (f, s, x), mediae (b, d,
g) till tenues (p, t, k), toaande spiranter (b, ð)
till mediae (b, d, hvaraf sedan t) samt icke tonande
spirant (p) till tonande (ð, hvaraf sedan d). Alltså
(i tyska riksspråket):

p	blir inuti och i slutet af ord ff, annars (och pp alltid) pf, men qvarstår efter s. Ex. offen, öppen, Eng. open; pflegen, pläga. Eng. play; spaten, spade, Eng. spade.
t	blir efter vokal ss, annars (och tt alltid) z (d. v. s. ts), men qvarstår efter f, ch, s och före r. Ex. beissen, bita, Eng. bite; zahl, tal, Eng. tale; schwarz, svart, Eng. swart; sitzen, sitta, Eng. sit; kraft, kraft, Eng. craft; macht, makt, Eng. might; steigen, stiga, Eng. sty; treu, trygg, Eng. true.
k	blir efter vokal ch (tje-ljud; sk blir alltid sch, d. v. s. sje-ljud, liksom stundom i Eng. och Sv.), qvarstår annars (liksom kk alltid). Ex. wachen, vaka, Eng. wake; reich, rik, Eng. rich; schrift, skrift, Eng. shrift.
d	blir alltid t (utom efter n). Ex. tag, dag, Eng. day; binden, binda, Eng. bind.
b	blir alltid b. Ex. haben, hafva, Eng. have; daub, döf, Eng. deaf.
ð	har först blifvit öfverallt d, hvaraf sedan t. Ex. gut, god (Isl. góðr), Eng. good; waten, vada (Isl. vaða), Eng. wade.
þ	har först blifvit öfverallt ð, hvaraf sedan d. Ex. ding, ting (Isl. þing), Eng. thing; mund, mun (i gotiskan munþs), Eng. mouth. Detta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>