Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd / 1545-1546 (1885) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljudskridning ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

är den enda akt af ljudskridning, hvarutinnan lågtyskan gjort gemensam sak med högtyskan.

Ad. N-n.

Ljudstyrka. Se Exspiratorisk accent.

Ljudvåg, fys., det vägstycke ljudet hinner framskrida i ett ämne
(t. ex. luften) under den tid de vibrerande
partiklarna utföra en fullständig vibration (fram-
och återgående rörelse). Som nu vågrörelsen består
deruti att luftmassorna vexelvis förtätas och
förtunnas, så är hela den luftkolonn, genom hvilken
ljudvibrationer passera, uppdelad i förtätade och
förtunnade lager, som vexla med hvarandra; och
deraf upptager hvarje ljudvåg ett förtätadt och ett
förtunnadt luftlager, på samma sätt som en vattenvåg
består af ett vågberg och en vågdal. Se Ljud.
R. R.

Ljugarn, allmän landthamn, lots- och tullplats på
sydöstra kusten af Gotland, Ardre socken. Utförsel
af kalk och trävaror. Utanför L. ligger den rymliga
Ljugarns redd med 6 till 11 m. djup, skyddad mot
hafvet genom Laus holmar och kringliggande grund,
men öppen åt n. ö. Hamnen besöktes 1883 af blott
26 ankomna och åtgångna fartyg om tillsammans 1,936
tons drägtighet.
A. G.

Ljumskbråck, den form af bråck (se d. o.), som
visar sig i ljumsken. Hos det manliga
könet är denna form mycket vanligare än hos det
qvinliga; förhållandet är ungefär som 10 till 1.
I många fall är detta bråck medfödt eller visar
sig åtminstone under det första lefnadsåret,
1/7 af hela antalet hos gossar, 1/12 hos flickor.
Under perioden 2:dra–15:de året är antalet nyuppkomna
bråck mycket ringare, men stiger sedermera hastigare
intill det 30:de, hvarefter det småningom sjunker.
Under den första lefnadsperioden öfverväga de
högersidiga ljumskbråcken vida de venstersidiga;
sedermera utjämna sig siffrorna. – Man har i både
äldre och senare tider försökt att beräkna antalet af
bråckpatienter i förhållande till de bråckfria,
men de siffror, som i olika land och af olika
räknare blifvit framlagda, vexla ofantligt. Från
några städer i Englands fabriksdistrikt uppgifves
det, att 1 person af 15 lider af bråck. För Paris
är antalet 1 : 20 eller, enligt en senare och säkert
riktigare räkning, 1 : 42. Vissa delar af Tyskland
framvisa ett förhållande af 1 : 20, andra 1 : 68.
Medeltalet skulle sålunda kunna beräknas till 1 :
50 för fullvuxna; hos späda barn är åkomman möjligen
än vanligare. Angående bråckens innehåll, deras
behandling o. s. v. se Bråck, till hvilken artikel här
må göras det tillägget att den radikala behandlingen
af bråck, d. v. s. den, som afser att bota fria eller
åtminstone icke inklämda bråck, under de senare åren
gjort så betydliga framsteg, att denna operation
nu anses fullkomligt påkallad vid alla bråck,
som förorsaka patienten något besvär eller ej
kunna tillräckligt väl hållas inne med bandage.
Framgången af sådana operationer, i ganska stor
mängd företagna, har i synnerhet i Sverige,
särskildt i Stockholm, varit så fullständig, att
kirurgerna snart kunna anse sig berättigade att
genom operation försöka bota hvarje bråck. Det vill
säga, bråcket har icke alltid blifvit definitivt
aflägsnadt, dock i de flesta fall; i alla andra
har väsentlig förbättring inträffat, och ingen af
de i Stockholm för denna orsak opererade har, så
vidt kändt är, till följd af operationen aflidit,
oaktadt antalet opererade nu (1885) uppgår till 200.
Rsr.

Ljumske (Lat. inguen), anat., den snedgående
fåra, som utgör gränsen emellan buk och lår,
med dess närmaste omgifning. Fåran, som ock
kallas "lårvecket", är djupast, då låret drages
fram mot kroppen, samt djupare hos feta än hos
magra. Hon sträcker sig från öfre främre spetsen af
höftbenets kam nedåt och mediant till lårets insida
nedom blygden, långs åt ett huden underliggande
starkt band (det "poupartska"). Hon beror
på hvälfningen af der hvarandra tillgränsande
regioner och indragningen af deras der fästa
aponevroser (fascier). Fåran finnes redan hos
den nyfödde. Den ökas af gående och andra
starkare rörelser. Hos feta, såväl dibarn som
vuxna, afskafves öfverhuden derstädes lätt, och
s. k. "hudlöshet" uppstår. – Vid veckets mediana
ände ligger det ställe på bukväggen, hvarigenom
hos mannen sädessträngen, hos qvinnan de runda
moderbanden trädt ut ur bukhålan, vanligen tillslutet
af ärr. Omedelbart nedom vecket, ungefär på midten
af lårets framsida, är lårfascian tunn, fetthaltig
och genomborrad af en ven. På det ena eller
andra eller på båda dessa ställen händer stundom,
att inelfvor, företrädesvis delar af tarmröret,
framtränga emellan lagren i bukhålans vägg och
bilda bråck (se d. o.). De på den förra platsen
framkommande kallas "ljumskbråck", de på den
senare "lårbråck". På sistnämnda ställe och
deromkring ligga äfven flere lymfkörtlar, som upptaga
lymfan från nedre lemmen och närmaste omgifningar
samt vid sårnader i granskapet svälls,
stundom bulna (se Bubon). G. v. D.

Ljung, vanlig ljung, Calluna vulgaris
Salisb., bot., är en lågväxt, möjligen till omkr. 50
cm. uppstigande, mycket grenig buske, som har vidt
krypande, vresig eller i flere riktningar vriden,
svart och mycket hård rot samt de små, korta bladen
sittande motsatta i fyra rader, hvarigenom de tätt
bladklädda yngre grenarna få fyrsidig form. – De
vackert rosenröda eller stundom hvita blommorna äro
små, talrika, ordnade i ensidiga klasar. Både foder
och krona äro sambladiga, fyrdelade, färgade,
klocklika, qvarsittande vissnade öfver vintern.
Ljungen blommar senast bland våra buskar (i slutet
af Juli och i Augusti). Dess blommor besökas
flitigt af bin, men sägas lemna en mörkfärgad honing.
Vanliga ljungen hör till de mest sällskapliga växter
samt bekläder somligstädes i mellersta och nordliga
Europa vida landsträckor – "ljunghedar" –, såsom i
norra Tyskland, å Jylland och i Skåne. Den ger
en torftig, enformig prägel åt landskapet,
som endast under ljungens blomningstid visar en
öfvergående fägring. Ljungen, liksom i allmänhet
dess samslägtingar inom nat. fam. Ericaceæ (se
d. o.), innehåller garfämne och kan derför användas
till läderberedning samt lemnar nnder olika

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>