Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljung ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en annan sådan. Ty är kroppens yta så beskaffad, att
hvarje punkt på densamma återsänder åt alla håll de
ljusstrålar, som träffa kroppen, så kommer en sådan
punkt att till ett öga, som är riktadt mot honom,
utsända en ljuskon af nyss nämnda beskaffenhet, och
intrycket på ögat blir detsamma, som om punkten
tillhörde en sjelflysande kropp. Så t. ex. gör
månen intryck af att vara sjelflysande och kan
derför äfven sägas vara en ljuskälla, ehuru han i
sjelfva verket är mörk och lyser endast genom de
solstrålar, som återkastas från hans yta. En sådan
återkastning af ljusstrålarna som den nu beskrifna
benämnes diffusion l. irregulier reflexion. Det är
endast genom den, som det är oss möjligt att se de
mörka, d. v. s. de icke sjelflysande kropparna. Men
det gifves äfven ett annat slag af ytor än de,
som diffundera ljuset, nämligen de speglande
l. reguliert reflekterande. Dessa sända strålarna
till ögat i en kon, hvars spets icke ligger på deras
yta, utan framför eller bakom densamma på ett annat
ställe i rymden, och resultatet häraf blir, att ögat
ser en mer eller mindre liknande bild af ljuskällan
sjelf, men icke får någon förnimmelse af den speglande
ytan. – De vibrationer, som eter-molekylerna utföra,
ske med en enorm hastighet, men hvilken man icke dess
mindre lyckats uppmäta. Man har nämligen funnit, att
antalet af dessa vibrationer för de röda strålarna i
spektrum uppgår till omkr. 450 billioner och för de
violetta till omkr. 728 billioner i sekunden. Ljusets
fortplantning består deruti att dessa vibrationer
meddela sig från den ena eter-molekylen till den
andra i strålens riktning, hvilket visserligen
icke sker ögonblickligt, men dock med mycket stor
hastighet. Den längd på strålen, hvartill rörelsen
hunnit framskrida på 1 sekund, benämner man ljusets
hastighet, och densamma har blifvit funnen uppgå i
tomrummet till omkr. 30,000 nymil. I luften är denna
hastighet något ringare, i vatten endast 3/4 och i
glas 2/3 så stor som i tomrummet. Såväl i lufttomt
rum som ock i en hel mängd kroppar, företrädesvis de
okristalliserade, fortplantar sig ljuset lika hastigt
i alla riktningar. Hos de flesta kristaller åter är
den hastighet, med hvilken ljuset genomgår dem, olika
stor, alltefter den riktning strålen har i förhållande
till kristallens s. k. axlar. Sådana kristaller
utmärka sig tillika genom sin s. k. dubbelbrytning
(se d. o.), medan alla andra genomskinliga ämnen äro
enkelbrytande. Alla de eter-molekyler, till hvilka
rörelsen hunnit utbreda sig vid samma tid efter sitt
utstrålande från ljuskällan, ligga på en yta, den
s. k. vågytan, som i tomrummet och i de enkelbrytande
ämnena är en sfer, men i de dubbelbrytande ämnena har
en mera komplicerad form. Hvad som utmärker en vågyta
är att alla eter-molekyler, som ligga på densamma,
noggrant följas åt i sina rörelser, i det de på samma
gång passera de ställen, som de intogo före rörelsens
början, och på samma gång uppnå det största afståndet
från dessa sina jämnvigtslägen m. m. Detta följer
med nödvändighet deraf att de samtidigt börja sin
rörelse och utföra på sekunden lika
många svängningar. Vid vågrörelsens fortsatta
utbredning uppstå oupphörligen nya vågytor, den
ena utanför den andra. I hvar och en af dem utföra
eter-molekylerna identiska rörelser, men deremot
är rörelsen i allmänhet icke samtidig hos tvänne
molekyler, tillhörande hvar sin vågyta. Detta eger
rum endast i det fall att dessa ytor äro skilda
från hvarandra genom ett mellanrum exakt lika med
det vägstycke, som vågrörelsen hinner fortplanta sig
under den tid molekylen fullbordar en hel svängning
eller ett helt antal sådana svängningar. Ty i det
ögonblick, då molekylerna i en vågyta fullbordat sin
första vibration och börja den andra, har ljuset
framkommit till en annan vågyta, hvars molekyler
då börja sin första vibration; och emedan dessa
då samtidigt med molekylerna i den förra vågytan
utgå från sina jämnvigtslägen och svängningstiden
är densamma för alla molekylerna, hvarhälst de än
äro belägna i mediet, komma de i den senare ytan
liggande molekylerna att i sina rörelser alltjämt
åtfölja de förra. Detsamma kan sägas om en tredje
vågyta, som ligger utanför den andra och på det
afstånd från henne, att ljuset hinner framgå mellan
dem på den tid molekylerna göra en hel vibration,
hvilket likaledes gäller för hvarje på samma afstånd
följande vågyta. Hela etermassan i mediet kan således
tänkas uppdelad i sferiska eller på annat sätt
formade lager, s. k. ljusvågor, hvilkas tjocklek,
våglängden, utgör det vågstycke eterrörelsen hinner
framgå under vibrationstiden. I tomrummet, liksom
i de enkelbrytande ämnena, är våglängden densamma
utefter alla strålarna, i de dubbelbrytande deremot
olika alltefter strålens läge i förhållande till
kristallaxlarna. Af rörelsens fortskridande i mediet
följer vidare, att den eter-molekyl, som ligger på
en half våglängds afstånd från en annan i strålens
riktning, alltid befinner sig i motsatt stadium
af rörelse mot denna, så att, när den ena af dem
går åt höger, den andra går åt venster, och när
den ena kommit längst bort från sitt jämnvigtsläge
åt ena hållet, den andra fullbordat sitt utslag åt
motsatt håll. Om således tvänne från samma ljuskälla
utgångna strålar eller vågsystem, af hvilka den ena,
t. ex. genom att gå en omväg, blifvit efter den andra
med en half våglängd, å nyo träffas och fortsätta
sin väg framåt i ungefär samma riktning, så kommer
den eter-molekyl, som ligger på skärningspunkten
emellan dem, alls icke i rörelse, emedan den samtidigt
drages af lika stora krafter åt motsatta håll. Detta
är orsaken till de bekanta interferensfenomenen
(se Interferens), som spela en så vigtig rol i
ljusläran, och hvilka Arago karakteriserat med den
skenbart paradoxa satsen: "ljus, lagdt till ljus,
kan åstadkomma mörker". – Ehuru de vibrationer
etermolekylerna utföra äro ofantligt små och
t. o. m. måste antagas vara ojämförligt mycket
mindre än afstånden emellan eter-molekylerna sjelfva,
så att föga sannolikhet finnes, att vi någonsin skola
kunna bestämma deras verkliga storlek, hafva vi dock
all anledning antaga, att ljusets styrka l. intensitet
beror af de afstånd, till hvilka eter-molekylerna
under rörelsen aflägsna sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
