Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från sina jämnvigtslägen, och att, åtminstone
om vi jämföra tvänne ljuskällor af samma färg,
deras olika styrka endast och allenast betingas af
eter-molekylernas olika stora utslag. Att ljusstyrkan
aftager med af ståndet från ljuskällan beror således
derpå att eter-vibrationerna blifva mindre, ju längre
de framskrida i mediet, på samma sätt som vågorna
i en sjö blifva allt lägre och lägre, ju längre
de aflägsna sig från det ställe, der de blifvit
uppväckta (se vidare Fotometer och Lyskraft). –
Den tid eter-molekylerna behöfva för att utföra en
hel vibration, eller den s. k. vibrationstiden,
är icke lika stor vid alla tillfällen, och denna
olikhet är grunden till det, som vi benämna ljusets
färg. Dock är att märka, att endast de enkla, eller
s. k. homogena eller prismatiska färgerna, svara mot
ett bestämdt antal vibrationer i sekunden, hvilket
t. ex. för ett visst bestämdt rödt ljus i spektrum
uppgår till 450 billioner, medan blandfärger, till
hvilka vi måste räkna alla de i naturen förekommande
färgerna, uppkomma derigenom att eter-molekylerna
samtidigt upptaga rörelsen från flere ljusvågor med
olika vibrationstider. De enkla färgerna äro deremot
olika ljussorter i den mening att vibrationstiden hos
dem är olika stor, hvilket åter i sin ordning har till
följd att äfven våglängderna blifva olika för olika
färger, och det sålunda, att ju längre tid vibrationen
räcker, dess större är våglängden. I tomrummet,
hvarest alla färger fortskrida med samma hastighet,
äro dessa storheter proportionella med hvarandra,
men hos de materiella kropparna, inom hvilka olika
färger icke fortplanta sig med samma hastighet,
en omständighet hvarpå brytningen (se d. o.) beror,
är sambandet dem emellan mera inveckladt. – Förutom
utslagets storlek och vibrationstiden, hvaraf den
förra bestämmer ljusstyrkan, den senare färgen, har
man vid eter-molekylernas vibrationsrörelse att taga i
betraktande ett tredje moment, nämligen denna rörelses
riktning. De i ljusläran under namn af polarisation
(se d. o.) kända företeelser och särskildt vissa af
Fresnel och Arago med polariseradt ljus anställda
experiment gifva vid handen, att eter-vibrationerna
alltid ske åtminstone i det närmaste vinkelrätt
mot ljusstrålen och således äro hvad man kallar
transversella. På en och samma vågyta röra sig således
de i jämnvigts-tillståndet på densamma liggande
eter-molekylerna så, att de alltid fortfarande
blifva qvar på ytan och aldrig lemna densamma. Men
sådana rörelser kunna vara af flere slag. Antingen
försiggår rörelsen utefter en gifven rät eller krokig
linie, eller sker den vexelvis i olika riktningar på
ytan. I förra fallet säges ljuset vara polariseradt,
i senare är det opolariseradt. Det förra slaget af
ljus kan vara lineärt, cirkulärt eller elliptiskt
polariseradt, alltefter som molekylen rör sig
utefter en och samma räta linie på ömse sidor om
sitt jämnvigtsläge eller beskrifver en cirkel eller
en ellips deromkring, hvarvid i sistnämnda händelse
olikheter kunna ega rum med afseende på förhållandet
emellan storleken af ellipsens båda axlar. Dessutom
kunna det cirkulärt polariserade ljuset och det
elliptiskt polariserade ljuset vara af tvänne
slag, i det nämligen rörelsen utefter cirkeln eller
ellipsen kan ske i ena eller andra leden. Slutligen
kan rörelsen vara delvis polariserad, då partikeln
visserligen gör utslag åt alla håll på vågytan,
men flere i en riktning än i en annan på samma
tid. Alla dessa möjliga händelser gifva upphof till
olika fenomen, hvilka alla blifvit genom experiment
konstaterade och kunnat skiljas från hvarandra. –
Så länge ljuset framgår i ett och samma medium,
bildar sig den ena vågen utanför den andra, och de
nya vågorna hafva alltid samma form som de gamla,
med andra ord: strålarna bibehålla sin riktning. Men
när ljusvågen framkommer till ett annat medium,
uppstå två nya vågsystem, af hvilka det ena går
tillbaka i det medium, hvarifrån ljuset kommer,
den reflekterade vågen, och det andra går in i
det nya mediet. De reflekterade vågorna bilda, när
reflexionen är regulier, en vinkel med de infallande,
hvilken bestämmes af den s. k. reflexionslagen:
reflexionsvinkeln är lika med infallsvinkeln (se
Reflexion, fys.). Det vågsystem åter, som bildar
sig i det nya mediet, förhåller sig olika hos
olika kroppar. I ogenomskinliga kroppar aftaga
eter-vibrationerna så hastigt, då vågen ingår i
dem, att rörelsen kan anses redan hafva upphört
på ett omärkligt afstånd från ytan. Är åter
kroppen genomskinlig, framgår visserligen den nya
vågrörelsen genom dess eter, men dessa vågor utgöra
ej fortsättningen af det infallande vågsystemet,
med andra ord strålarna ändra riktning, brytas,
då de genom gränsytan intränga i det nya mediet
(se Brytning 1). Om en kropp i fullkomlig grad
besutte egenskapen att vara genomskinlig, skulle
det från hans yta på reguliert eller irreguliert
sätt reflekterade ljuset tillsammans med det ljus,
som brytes genom honom, vara i intensitet lika med
det infallande ljuset. Men på grund af kropparnas
bristande genomskinlighet är alltid i verkligheten
den förra ljusmängden mindre än den senare,
och skilnaden dem emellan utgör den ljusmängd,
som blifvit absorberad i kroppen (se Absorption
3). – Genom experimentel bestämning af ett ämnes
absoluta brytningsförhållande lär man känna endast
förhållandet emellan ljusets fortplantningshastighet i
tomrummet och i den ifrågavarande kroppen, men icke
värdet på någon af dessa hastigheter. Å andra sidan
är det tydligt, att ljusets hastighet i en kropp
skulle kunna ur dess absoluta brytningsförhållande
beräknas, om man blott kände ljusets hastighet i
tomrummet. Bestämmandet af denna hastighet utgör
derför ett af ljuslärans vigtigaste problem, och
vi skola här kortligen redogöra för de metoder man
användt för dess finnande. Den danske astronomen Olof
Römer var den förste, som (1675 eller 1676) visade,
att ljusets hastighet kunde uppmätas. Förr trodde
man, att dess fortplantning var ögonblicklig eller
att hastigheten åtminstone var så stor, att ingen
bestämning af den vore möjlig. Af de astronomiska
observationerna hade man lärt känna omloppstiden för
Jupiters månar omkring planeten. Men när man iakttog
tiderna för ett af dessa månars inträdanden i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
