Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristina Augusta, svensk drottning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon dervidlag icke alltid uppförde sig på ett värdigt
sätt mot sin faders och sin egen förste tjenare. Hon
visade sig uppenbart afvogt sinnad mot denne och
hans son. Orsaken dertill torde väl till en del få
sökas i andras inflytande, hvilka – måhända redan
i hennes barndom – ingifvit henne misstro mot den
mäktige kansleren. Men sannolikt är ock, att hon,
i känslan af sin makt, med otålighet fördragit
kanslerens ledning och af öfvermod handlat mot
hans råd. Hennes politik gick ut på att så fort
som möjligt få slut på kriget, och hon påskyndade
derför underhandlingarna hastigare och genom större
eftergifter, än kansleren önskade. Dessutom föreföllo
äfven slitningar inom rådet emellan drottningen och
kansleren. Dervid spelade drottningens gunstling,
den unge Magnus Gabriel de la Gardie, en framstående
rol. Hon öfverhopade honom med nådevedermälen och
ville slutligen göra honom till riksråd, ehuru han då
var endast 23 år gammal. Men Oxenstierna satte sig så
häftigt deremot, att förslaget måste återtagas. De la
Gardie sändes i stället på en lysande ambassad till
Frankrike (1646). Deremot lyckades hon mot kanslerens
och de fleste andre rådsherrarnas vilja genomdrifva,
att den duglige Adler Salvius blef riksråd
(1648). Dylika sammanstötningar måste naturligtvis
göra förhållandet emellan den hersklystna drottningen
och de icke mindre hersklystne rådsherrarna kyligt,
och i denna omständighet får man måhända söka en
bland orsakerna till att hon så snart tröttnade på
regeringsbördan.
Det tyska kriget slöts genom Westfaliska freden
1648. Den för Sverige ärofulla och förmånliga
freden åtföljdes af stora belöningar åt de förnämste
härförarna; och som rikets penningetillgång var svag
nog, tillgrep Kristina – liksom andra regenter före
henne – den farliga utvägen att belöna medelst
förläningar af kronans gods och räntor. Ehuru
hon icke var blind för farorna, fortgick hon på
den väg hon sålunda beträdt. Hennes hofhållning
bidrog att ytterligare intrassla affärerna. Den var
nämligen synnerligen lysande, ty hon ville äfven
på detta område häfda Sveriges plats bland Europas
stormakter. Äregirighet var hennes lifs passion,
och då hennes kön hindrade henne från att vinna ära
på krigets fält, ville hon förvärfva den såsom den
lysande beskyddarinnan af konst och vetenskap. Snart
omgafs hon äfven af en skara främmande lärde, som
antingen inkallats eller också hitlockats af ryktet
om hennes frikostighet. Till dessa hörde i främsta
rummet Cartesius och Grotius, som redan af Oxenstierna
tagits i Sveriges tjenst, samt Vossius, Salmasius,
Schefferus, Freinsheimius, Loccenius m. fl., af hvilka
väl de fleste blefvo endast gäster i vårt land, men
några, såsom Schefferus och Loccenius, för alltid
inskrifvit sina namn i Sveriges lärdomshistoria. Af
större inflytande på Kristinas historia blefvo tvänne
andra utländingar, nämligen den franske läkaren
Bourdelot och den fint bildade spanske ambassadören
A. Pimentelli. Bourdelot, som anlände till Stockholm
1652, vann till den grad drottningens ynnest, att
hennes förra gunstling, De la
Gardie, alldeles trängdes i skuggan. Han ådrog sig
dock så alla samhällsklassers hat, att drottningen,
ehuru mot sin vilja, måste återsända honom till
Frankrike. Pimentelli blef snart själen i Kristinas
glänsande hof samt så förtrogen med henne, att
hennes rykte led deraf. Det var Pimentelli och
hans biktfader, som i främsta rummet föranledde
hennes öfvergång till katolicismen. Det företräde,
som dessa och andra utländingar vunno vid hofvet,
måste naturligtvis förbittra den svenska adeln och
särskildt de stolte rådsherrarna. Dock fortfor
äfven en och annan svensk att tillhöra antalet
af drottningens förtrogne, såsom den unge Klas
Tott och den sköna Ebba Sparre, den enda qvinna,
som vunnit hennes vänskap, och den svenska adeln
blef i icke mindre grad än utländingarna föremål
för hennes frikostighet. Ett så lysande hof och en
så stor gifmildhet kunde icke bidraga att förbättra
kronans finansiella ställning. Denna var redan vid
krigets slut eländig och blef allt sämre för hvarje
år. Utgifterna ökades, under det att inkomsterna
minskades genom kronogodsens och skatteräntornas
bortskänkande. Till följd deraf måste skatterna
höjas. Men skattebördan hvilade hufvudsakligen på de
ofrälse stånden, hvilkas missnöje sålunda blef ännu
större än adelns. Det var i synnerhet vid riksdagen
1650, då Kristina kröntes, som detta missnöje
gaf sig luft. Preste-, borgare- och bondestånden
inlemnade då en s. k. »protestation om kronogodsens
återställande», hvilken i mycket mörka färger skildrar
landets belägenhet samt derefter vänder sig mot adelns
förmåner och det sätt, hvarpå de missbrukades, samt
slutligen fordrar en mängd reformer, af hvilka den
väsentligaste var en reduktion af de bortskänkta
kronogodsen. Adeln, med rikskansleren i spetsen,
försvarade sina rättigheter, och skriften ledde ej
för tillfället till några resultat. Den lät dock ana,
att frågan skulle återkomma. Att Kristina ej var blind
för rättmätigheten i de ofrälses fordran framgår deraf
att hon uppmuntrade dem till protesten och godkände
dess innehåll. Men hon ville ej åtaga sig det svåra
värfvet; hon ville lemna den saken i starkare händer,
och hon gaf äfven straxt före sin tronafsägelse sin
efterträdare ett formligt bemyndigande att verkställa
en reduktion. Sjelf fortsatte hon att strö gods och
gåfvor omkring sig.
Såsom ofvan är nämndt, saknade Kristina icke
giftermålsanbud, men hon afslog alla. Karl Gustaf,
som trägnast anhöll om hennes hand, fick 1648 bestämdt
afslag. Äfven ständerna ville, att drottningen skulle
gifta sig; och då de 1649 å nyo framställde denna
begäran, svarade hon med att d. 24 Febr. s. å. i
rådet föreslå Karl Gustaf till sin efterträdare
på tronen. I tre år hade hon tänkt derpå, och som
hon icke ville besluta sig för giftermål, önskade
hon förekomma de faror, som voro förenade med en
obestämd tronföljd derigenom att tronföljare redan
då utsågs. Trots rådets protest genomdref hon sin
vilja, och d. 10 Mars 1649 valdes Karl Gustaf af
riksdagen till tronföljare. Vid nästa riksdag, 1650,
blef kronan förklarad ärftlig inom hans ätt. När
Kristina genomdref dessa beslut, hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
