Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Locarno, stad i schweiziska kantonen Ticino (Tessin) - Locatelli, Pietro - Locatellis lampa, fys., en enkel oljelampa med fyrkantig veke utan lampglas, men försedd med reflektor - Locativus (Lat., af locus, ställe), näml. casus. Se Kasus 2 - Loccenius, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och kom genom mediationen af 1803 till kantonen
Ticino, hvars hufvudstad det var omvexlande med
Bellinzona och Lugano. Sedan regeringens säte
1881 definitivt förlagts till Bellinzona, är L. af
betydelse endast såsom handelsstad och klimatisk
kurort.
Locatelli, Pietro, italiensk violinist,
f. 1693. d. 1764, var elev af Corelli, reste mycket
och slog sig ned i Amsterdam, der han inrättade
ständiga konserter. Han var en betydande virtuos
och särskildt en af de förste, som utbildade
dubbelgreppen (det flerstämmiga spelet) på
violinen. Af hans många kompositioner äro åtskilliga
upptagna i Alards och Davids skolverk, och några
sonater nyutgifna för Paris-konservatoriet (1801).
A. L.
Locatellis lampa, fys., en enkel oljelampa med
fyrkantig veke utan lampglas, men försedd med
reflektor. En sådan lampa använde Melloni såsom
lysande värmekälla vid sina berömda försök öfver det
strålande värmet. R. R.
Locativus (Lat., af locus, ställe), näml. casus. Se
Kasus 2.
Loccenius [låcksen-], Johan, universitetslärare,
rättslärd och häfdaforskare, föddes d. 13 Mars
1598 i Itzehoe i Holstein, der fadern, Albrecht
Lochen, var borgare. Efter att hafva studerat
i Helmstädt, Rostock och Leiden promoverades han
1625 på sistnämnda ställe till juris doktor och
blef redan samma år på Joh. Skyttes föranstaltande
kallad till Upsala såsom e. o. professor i historia,
i hvilket ämne han 1627 blef ordinarie lärare. Dermed
förenade han från 1628 äfven den efter Simonius
lediga skytteanska professuren ända till 1642,
då Freinsheimius inkallades. Under denna tid hade
L. i Nov. 1634 blifvit förflyttad till en professur
i juridiska fakulteten, men utbytte densamma i Juli
1648 mot bibliotekarieplatsen, hvilken befattning
han bibehöll till sin död. Dessutom hade han
af Kristina 1648 blifvit utnämnd till e. o. och
1651 till ordinarie rikshistoriograf, hvarjämte
han 1666 kallades till professor honorarius i
juridiska fakulteten, i hvilken egenskap han
verkligen föreläste under trenne år. Tillika
utnämndes han i Dec. 1666 till assessor i det då
i Upsala inrättade Antiqvitetskollegiet, hvars
preses han blef efter Stiernhielms död (1672). Han
afled d. 22 Juli 1677. – L:s’ lif bildar ett af de
vackraste bladen i universitetets och den svenska
vetenskapens häfder, i hvilka han, en polyhistor i
ordets egentliga mening, inristat sitt namn genom
arbeten på historiens, fornforskningens, latinets,
vältalighetens och rättsvetenskapens vidsträckta
områden. Genom sitt skarpsinne, sin kritiska blick
och sin ovanliga lärdom var han i stånd att på hvarje
fält lemna efter sig ett fullgodt arbete, hvars värde
länge öfverlefvat hans egen tid. Och en outtröttlig
arbetskraft, understödd af en till det sista orubbad
helsa, medgaf honom att oupphörligt rikta vetenskapen
med nya arbeten. Förutom 23 i disputationsform utgifna
skrifter offentliggjorde han 40 andra större eller
mindre arbeten och efterlemnade ändock åtskilliga i
handskrift. De flesta af dem utgåfvos först i Sverige,
om de också sedan omtrycktes i utlandet, men af några
utkom första upplagan i utlandet. Hans edition af
Curtius upplefde 20 upplagor, af hvilka blott en i
Sverige. – Inom historien och rättsvetenskapen är
det, som han i främsta rummet skapat sig ett stort
namn. Den svenska häfdaforskningcn var ännu i sin
begynnelse. Olaus Petris och Messenius’ arbeten voro
blott i handskrift tillgängliga. Deremot hade Tegels
stora krönika öfver Gustaf I blifvit offentliggjord,
och den första sammanhängande framställningen af
Sveriges historia, Laur. Paulini Gothus’ »Historia
arctoa», hade utkommit redan 1636. Men L:s’ arbete
Rerum suecicarum historia, som första gången utkom
1654, lemnade ärkebiskopens långt bakom sig. Det bröt
i sjelfva verket en ny väg för häfdaforskningen,
ty författaren hade, med riktigare blick för den
historiska kritikens fordringar, sträfvat att
både, der så lät sig göra, ösa ur de ursprungliga
källorna och tilllika sofra deras vittnesbörd. Och
framställningen var sammanhängande och klar, stundom
liflig. Med outtröttlig ifver underkastade han
detta verk en ny omarbetning och gaf det tilllika en
fortsättning ända till Karl X:s död i de nya upplagor,
som utgåfvos 1662 och 1676. Äfven på närliggande
områden, såsom fornkunskapen och geografien, arbetade
L. med framgång. Hans Antiquitatum sveo-gothicarum
libri fres (utgifna 1647, 1654, 1670 och 1676; andra
och fjerde gången tillsammans med hans historia)
försvara godt sin plats bland öfriga arbeten från den
tid, som med sådan ifver lade sig vinn om allt hvad
som rörde svensk fornhistoria. De vittna om ett djupt
intresse för den inre samhällshistorien, något, som
man kunde vänta af den man, hvilken först förstått
att vid universitetet gifva den svenska rättens
historia dess berättigade rum. L. idkade jämväl
geografiska studier. Han fick nämligen af regeringen
(genom bref af d. 20 Mars 1661) i uppdrag att utarbeta
en latinsk beskrifning, som skulle åtfölja Dahlbergs
väl bekanta verk »Svecia antiqua et hodierna». Denna
Descriptio regni Sveciae blef, ehuru fullbordad,
aldrig utgifven, men handskriften finnes ännu i behåll
och är ej utan intresse för sin tid.
Sitt största anseende har L. dock förvärfvat inom
området af den svenska rättsvetenskapen, hvilken han,
ehuru han var professor i romersk rätt och i detta
ämne både föreläste och utgaf en mängd afhandlingar,
dock med förkärlek och lågande ifver bearbetade. Före
hans tid kan man knappt tala om något svenskt
rättsvetenskapligt studium vid universitetet. Men
genom honom kallades det till fullt lif, och hans
universitetsarbete har verksamt bidragit att skapa den
krets af män, som under Karl XI egnade sig åt den nya
lagens utarbetande. L. kan derför med fullt skäl vid
sidan af Stiernhielm och Stiernhöök räknas som en af
den svenska rättsvetenskapens fäder. Främsta rummet
af hans arbeten härvidlag intager Synopsis juris svio
gothici (1648, 1653, 1673). Det var den första handbok
i svensk rätt, som erbjöds vår studerande ungdom,
och har derigenom spelat en stor rol i de juridiska
studiernas utveckling. I den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
