Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lochteå, kustsocken af Pedersöre härad och Gamla Karleby domsaga, Vasa län, Finland - Loci communes. Se Locus - Lockarp (vanligare än Lockerup), socken i Malmöhus län - Locke, John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
län, Finland. Areal 297 qvkm.; befolkningen,
finsk, 3,135 pers. (1883). Jämte Himanko kapell
bildar L. ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl.,
Åbo ärkestift, Gamla Karleby prosteri. – I L. afslöt
fältmarskalk Klingspor d. 29 Sept. 1808 med ryssarna
ett stillestånd på obestämd tid, gällande för hela
krigsstyrkan i Finland. Det uppsades sedermera, d. 19
Okt., af sandelsska härens motståndare, Tutsjkov.
O. I.
Loci communes. Se Locus.
Lockarp (vanligare än Lockerup), socken i
Malmöhus län, Oxie härad. Areal 507 har. 234
innev. (1884). Annex till Fosie, Lunds stift,
Oxie kontrakt.
Locke [låck], John, Englands ryktbaraste filosof,
föddes i grefskapet Somerset d. 29 Aug. 1632. Han
egnade sig i början åt medicinska studier, men måste
af helsoskäl öfvergifva dessa. Sedan lefde han som
privat lärd, skriftställare och politiker, hvartill en
betydlig förmögenhet beredde honom tillfälle. Ifrig
whig, blef han 1682 landsförvist och tillbringade
några år i Holland, men återvände till England efter
1688 års revolution. Under sin återstående lifstid
vistades han i sitt fädernesland och åtnjöt der
stort anseende. Han dog i Oates (grefskapet Essex)
d. 28 Okt. 1704. – Såsom tänkare tillhörde L. den
sensualistiska riktning inom den moderna filosofien,
som alltsedan Bacos tid fortlefde i England. Men
förutom den betydelse hans lära i spekulativt afseende
onekligen eger såsom en vigtig länk i den historiska
utvecklingen af denna riktning, är det äfven genom
honom hon vunnit det utförande och den utbredning, som
gifvit henne egentlig filosofisk och kulturhistorisk
betydelse. Först af allt måste man, framhöll L., söka
göra sig reda för gränserna för den för oss menniskor
möjliga kunskapens omfattning. Detta åter skall
ske genom besvarande af frågan hvarifrån vi få våra
kunskaper. Härvid vänder sig nu L. först och främst
polemiskt emot Cartesius’ lära om s. k. medfödda
idéer. Sådana, lärde han, finnas ej. Funnes de,
så skulle de finnas hos alla menniskor, och alla
skulle om dem vara ense. Men lika så litet som det
nyfödda barnet eger några idéer och föreställningar,
lika litet gifves det några satser, om hvilka
alla menniskor äro ense. All vår kunskap kommer
fasthällre till oss utifrån: från erfarenheten eller
sinnena. Medvetandet är ursprungligen att förlikna vid
en tom tafla (»tabula rasa»), på hvilken erfarenheten
ristar sina intryck. Huru detta ristande tillgår och
huru menniskan i och genom detsamma verkligen får
några kunskaper eller förnimmelser, som öfverensstämma
med verkligheten, är deremot frågor, på hvilka L. ej
inlåter sig. Så mycket ligger dock redan i den använda
bilden och angifves äfven af L. med uttryckliga ord,
att medvetandet, eller själen, är vid sinnesintryckens
mottagande passivt. Sinnesförnimmelserna uppkomma i
och genom intryck utifrån på själen, hvilka intryck
väcka uppmärksamhet och derigenom varseblifvas samt
äro materialierna for all kunskap. En medveten
förnimmelse kallas af L. idé. Man har att skilja
emellan enkla idéer (ideae simplices) och
sammansatta (ideae compositae). De förra uppkomma
genom intryck af objektet på sinnet, hvilket intryck
omedelbart varseblifves. De äro i sin ordning dels
sensationer, dels reflexioner. Sensationerna uppkomma
genom intryck på det yttre sinnet, och i dem förnimmer
menniskan qvaliteter hos yttre ting. Anmärkningsvärd
är den skilnad L. i detta afseende gör emellan
känseln och de öfriga sinnena. Med det förra sinnet
fatta vi bestämningarna hos tinget, sådana de
äro oberoende af vårt förnimmande, med de senare
deremot bestämningar, som väl motsvaras af något
hos tinget verkligen förefintligt, men ej något, som
är identiskt med det af oss fattade. Reflexionerna
åter uppkomma genom intryck på det inre sinnet, och
i dem förnimmer menniskan sin själs inre tillstånd,
dess tänkande och viljande med bådas modifikationer. –
De sammansatta idéerna uppkomma ur de enkla derigenom
att man sammanbinder och jämför flere sådana och
fasthåller det gemensamma, hvarvid ej det passiva
sinnet, utan det aktiva förståndet är verksamt.
Hit räknar L. genera och species samt förhållanden
emellan ting och substansbegreppet. Detta sistnämnda
är begreppet om ett obestämdt något, hvilket har
eller är substratet för alla de egenskaper, som vi
i och med våra förnimmelser fatta. Att en objektiv
verklighet är oss gifven i och med tingens qualitates
primariae (det för känselsinnet gifna) anser L. vara i
sig sjelf klart, likasom äfven att en substans finnes
till bärare för alla de bestämningar, som vi i våra
förnimmelser fatta. Själens immaterialitet kan ej
bevisas. Själen kan till äfventyrs vara en materiel
substans, vid hvilken tänkandet vore fäst. Men hon
är i alla händelser en annorlunda beskaffad substans
än kroppen. Till Guds tillvaro sluta vi från det
ändliga, som ej kan hafva uppkommit ur intet. Om
honom ega vi dock blott negativ insigt, till hvilken
vi kunna leda oss genom att frånkänna honom vår egen
själs inskränkningar. I öfrigt känna vi tingen,
endast så vidt de äro i och för oss (qualitates
secundariae), hvilket nog eger någon motsvarighet
i verkligheten, men blott en relativ. Detsamma
gäller om de allmänna idéerna. Lagbundenhet och
ordning finnas nog i naturen, men de äro för oss
oåtkomliga. Allt utom det nu nämnda kan blifva
föremål endast för tro, ej för egentlig insigt. –
Äfven på det etiska området nekade L. tillvaron af
medfödda idéer. Hänvisande till det obestridliga
erfarenhetsfaktum att föreställningarna om rätt och
orätt äro olika hos olika folk, under olika tider och
t. o. m. hos olika individer på samma tid och bland
samma folk, uppställde han sin lära om ett irrande
samvete (conscientia erronea). För öfrigt satte han
lycksaligheten, beroende af lust och olust, såsom
målet. Dygden är aktningsvärd såsom innebärande en
nyttig verksamhet; men något i sig sjelf rätt och
orätt finnes ej, utan allt måste i detta afseende
återföras till belöningar och straff. Emellertid bör
man, då man sträfvar efter sin egen lycksalighet,
betrakta sig som en lem i det hela. Den kristna
religionen försvaras ur denna synpunkt såsom en lära
om eviga belöningar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
