Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni / 19-20 (1886) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lod, sjöv., en vid en lång lina fäst metallkropp - Lod, enligt det äldre (före 1855) svenska vigtsystemet - Lod, tekn. Se Lödning. 1 - Loda. Se Lod 1 - Lodafvikning, geod., den oregelbundna afvikningen i tyngdkraftens riktning från den riktning hon skulle hafva, om jorden i sträng mening vore en homogen rotaionsellipsoid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

famnar 2 o. s. v.; 50 famnar utmärkas med en liten
remsa af läder. Såväl hand- som djuplod är i nedre
änden något utskölpadt. I håligheten fastsmetas
s. k. lodtalg, en blandning af talg och rifven krita,
på det att sand, små snäckor o. d. (»bottensatsen»)
må kunna fastna deri, och man sålunda må kunna
bedöma bottnens beskaffenhet, hvilket stundom kan
vara af mycken vigt. Talgen afskäres för hvarje gång
djuplodet kommer upp, och ny talg insmetas. Hvarje
sådant bottenprof jämte anteckning om djupet dervid
kallas ett lodskott. Då man skall loda med djuplod,
eller, som det heter på sjömansspråk, »mana linan»,
ledes linan akterifrån och förut, utombords, fri från
alla hinder. Lodet fastsättes (påstickes) förut. Längs
fartygets sidor äro på korta afstånd utställda
män, af hvilka hvar och en håller några bukter af
den uppkransade linan i handen. Då lodet blifvit
kastadt, släpper hvarje man efter hand sina bukter
under utrop »linan klar», så att lodet utan hinder
löper till bottnen. För att underlätta djuplodningen
finnas många olika lodapparater inventerade. Under
fartygets framfart skulle, om djupet är stort, linan,
då lodet nått bottnen, komma att visa betydligt snedt
i vattnet och djupet till följd deraf blifva betydligt
större än lodräta afståndet från vattenytan till
bottnen. För att undvika denna olägenhet begagnar man
i allmänhet en af Burt uppfunnen apparat, bestående
af en träkloss med en trissa, öfver hvilken linan
löper, samt en vid klossen fäst och med luft fylld
segeldukspåse, som uppbär träklossen. Så länge linan
löper ut, hålles träklossen upp och ned i vattnet; men
då lodet nått bottnen och dragningen nedåt minskats,
flyter klossen upp och qvarblifver på samma ställe vid
linans inhalning, sålunda angifvande djupet. Figurerna
angifva tydligare såväl klossens



och påsens inrättning som sjelfva sättet att mäta
djupet. En egendomlig lodapparat är uppfunnen af
kapten J. Ericsson (1835), grundande sig på vattnets
tilltagande tryck mot djupet. I ett litet graderadt
glasrör intränger vattnet, till följd af luftens
hoppressning, mer eller mindre på större eller mindre
djup. Det i röret
qvarstannande vattnet, som väl kan komma in i röret,
men ej ut derifrån, angifver på en skala



djupet. Med denna apparat kan dock icke mindre än
10 famnars djup uppmätas. Masseys lodapparat grundar
sig på propellern. Vid nedlöpandet snurrar nämligen
lodet omkring till följd af å detsamma anbragta
vingar. Antalet hvarf, som motsvarar djupet,
angifves af en å apparaten anbragt visare. Apparaten
är dock icke fullt tillförlitlig. Emellertid hafva
förbättringar på senare tider verkstälts, som
gjort apparaten fullt tillfredsställande. En sådan
är den af W. Thomson inventerade eller, rättare,
förbättrade. I stället för hamplina begagnas numera
oftast smal jerntross, s. k. pianosträng. Djuploden
äro äfven tyngre; man har sådana af ända till 45
kg. vigt. Man eger nu apparater, med hvilka man
på samma gång mäter vattnets djup och temperatur
vid bottnen, undersöker bottnens beskaffenhet samt
upphemtar vattenprof från betydligt djup. Då djupet
är mycket stort, blir linans upphalning naturligtvis
mycket besvärlig och långvarig. Man brukar derför vid
vetenskapliga djuplodningar upprulla linan på valsar
eller trummor med tillhjelp af ångmaskinen. Stundom
brukar man låta linan uppe på däck löpa genom ett
s. k. räkneblock. å hvilket en visare angifver
till hur stor längd linan är ute. Vid sådana större
lodningsapparater förekommer icke någon »maning»
af linan, utan der utlöper den direkt från valsen,
på hvilken den är upplindad. – 2. Enligt det äldre
(före 1855) svenska vigtsystemet = 1/32 skålpund
viktualievigt = 4 qvintin = 13,3 gram. Såsom
medicinalvigt var lod = 1/2 uns = 4 drakmer = 14,9
gram. Såsom guld- och silfvervigt var lod = 1/16 af
1 lödig mark = 4 qvintin = 13,9 gram (guld) l. 13,2
gram (silfver). Lod är äfven probervigt för arbetadt,
legeradt silfver och betecknar såsom sådan 1/16 så
att t. ex. en tolflödig silfverlegering innehåller
12/16 = 3/4 af sin vigt silfver och 4/16 = 1/4 af
sin vigt annan metall (koppar). Detta lod delas
i 18 grän. Den i lod och grän uttryckta finheten
af en silfverlegering kallar man dess lödighet. I
myntväsendet uttryckes numera silfrets finhet i
tusendelar. - 3. Tekn. Se Lödning. 1. L. H.

Loda. Se Lod 1.

Lodafvikning, geod., den oregelbundna afvikningen i
tyngdkraftens riktning från den riktning hon skulle
hafva, om jorden i sträng mening vore en homogen
rotationsellipsoid.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>