Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lodève, stad i franska depart. Hérault, vid Leugre - Lodge, Thomas - Lodi, stad uti italienska prov. Milano - Lodja, sjöv., ett litet och grundgående roddfartyg - Lodjuret eller lon, Felis lynx, zool. - Lodlina. Se Lod 1 - Lodlinie kallas den riktning, som ett fritt hängande snöre med ett vidfäst lod alltid intager, när det befinner sig i hvila - Lodoicea Sechellearum Labill., bot., en endast å de två Seychelleröarna Curieuse och Praslin växande ståtlig palm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jernvägen L.–Agde. 10,185 innev. (1881). L. är en af
de förnämsta industristäderna i södra Frankrike och
har i synnerhet stora klädesväfverier för arméns
behof. L. kallades på romarnas tid Luteva och Forum
Neronis. Det var biskopssäte till 1789.
Lodge [lådsj], Thomas, engelsk författare, född
omkr. 1556, förde länge ett oroligt vandrings-
och reselif (hvarunder han dock ej torde gifvit
sig till skådespelare, såsom vanligen uppgifves)
och vardt mot slutet af 1590-talet läkare med
praktik bland Londons katolska familjer. Död (i
pesten) 1625. Ehuru i saknad af ursprunglighet,
var L. en ganska framstående skriftställare, hos
hvilken tidens drag afspeglas väl. Bland hans arbeten
märkas Defence of poetry, music, and stage-plays
(1579), en samling honingssöt lyrik (1589), novellen
Rosalynde, Euphues’ golden legacie (1590), hvilken
legat till grund för Shakspeares lustspel »As you
like it», den satiriska komedien A looking glasse for
London and England (1594, i samarbete med Greene),
riktad mot puritanernas fördömande af skådebanan,
och Tragedy of the wounds of civil war lively set
forth in the true tragedies of Marius and Sylla
(s. å.), ett verkningsfullt historiskt skådespel med
god karaktersteckning.
Lodi, stad uti italienska prov. Milano, vid
högra stranden af Adda och jernvägen
Milano–Piacenza. 18,681 innev. (1881). Biskopssäte. Staden
har flere sidenväfverier, en stor kemisk fabrik,
men är framförallt bekant för sina majolika-arbeten
och sin parmesan-ost, af hvilken största mängden
tillverkas i och omkring L. Boskapsskötseln i
trakten är ock högst betydande. Vid Lambro, 5,5
km. v. om staden, ligger L. vecchio (Gamla L.),
hvilket milaneserna förstörde 1111 och 1158. Det
var den gamla staden Laus Pompeji, uppkallad efter
den store Pompejus’ fader, som förvandlade den till
ett romerskt municipium. Det nuvarande L. anlades på
1100-talet af Fredrik Barbarossa. – Vid L. utkämpades
en ganska het strid d. 10 Maj 1796, då de öfver
Piacenza framryckande fransmännen under general
Bonaparte stormade den af österrikarnas arriergarde
under general Sebottendorf försvarade träbron öfver
Adda. Genom denna strid kom Bonaparte i besittning af
stora vägen till Mantua och påskyndade sina fienders
återtåg.
Lodja (R. lodka, lodotjka) sjöv., ett litet och
grundgående roddfartyg, utan artilleri och med 50
mans besättning. Lodjorna omtalas såsom först
använda i kriget emellan Sverige och Ryssland
vid början af 1700-talet. Under vintern åren
1701 och 1702 hade näml. tsar Peter låtit bygga
en mängd lodjor, hvilka på våren 1702 infördes
på Ladoga- och Peipussjöarna, der de användes
under krigsoperationerna inom Livland, Estland och
Ingermanland. J. G. B.
Lodjuret eller lon, Felis lynx, zool., hör till
lo-underslägtet (Lynx), kattslägtet, kattfamiljen
(Felidae), rofdjurens ordning och däggdjurens
klass. Det blir något öfver 1 m. långt, med svans af
24 cm. längd, vanligen något längre
än hufvudet och i yttre hälften eller en mindre del
svart. Färgen är ofvan och på sidorna gråaktig, med
mer eller mindre tydliga, svartaktiga eller brunaktiga
fläckar, åtminstone på hufvudet och lemmarna, och
ofta med mer eller mindre starkt gulbrunaktig eller,
under sommaren, rödbrunaktig anstrykning i synnerhet
på bogarna, ryggen och länden. För öfrigt är färgen
mycket föränderlig, hvilket förr gifvit anledning
till uppställande af tre arter, som dock visat
sig vara blott färgförändringar. Så har »kattlon»
kroppen tecknad med tydliga, rent svarta fläckar,
som på ryggen bilda tre långsgående, vidt skilda
rader. »Varglon» är beströdd med smärre, mer eller
mindre tydliga, bruna och svartaktiga fläckar samt
långs åt ryggen tecknad med två tättstående, smala,
svarta streck, har långa öronpenslar och svansen
föga längre än hufvudet, med de yttre två femtedelarna
svarta. »Räflon» saknar fläckar och streck på kroppen,
men har skänklarna och benen småfläckiga, långa
öronpenslar och svansen ungefär af hufvudets längd,
med yttre tredjedelen svart. Lodjuret förekommer
i Sverige sparsamt från södra Småland och Bleking
till och med Vesterbotten, men minskas alltjämt
i antal genom förföljelser, landets uppodling och
skogarnas uthuggande; för öfrigt finnes det i Norge,
Schweiz, Karpaterna, hela Ryssland och Sibirien. Lon
uppsöker ställen, der god tillgång finnes på hare
och skogsfogel eller på får och getter. Han lemnar
icke gerna en trakt, förrän han der börjar lida
brist på föda. Om dagen ligger han hälst stilla
och går mot skymningen ut på rof. Annat kött än
friskt förtär han ej, ehuru han stundom går på
åtel. Genom sin stora skicklighet att smyga sig på
sitt byte och taga fast det med några långa språng,
och emedan han, när tillfälle bjudes, dödar flere
djur på en gång, utan att kunna använda dem, blir han
mycket skadlig för vildbanan och för tamdjur. Han kan
klättra ganska väl och räddar sig ofta på detta sätt
undan förföljande hundar. Angripen, försvarar lon
sig med raseri och kan då med sina klor tillfoga
mycket djupa sår. Han skjutes för hundar eller på
dref, någon gång på lock, och fångas i sax. Fällen
utgör ett vackert och dyrbart pelsverk. Sina ungar
framföder lo-honan, vanligen i någon berghåla, i Maj
och underhåller dem i lyan, tills de kunna följa
henne på jagt. Hela familjen förblir tillsammans
ända till nästa parningstid (under eftervintern),
och modern undervisar ungarna i konsten att fånga
byte. Lodjurets läte är skarpt, ej olikt ett
brummande; då djuret befinner sig väl, spinner
det som huskatten. Lon var känd redan af de gamle
romarna, infördes från Gallien och Germanien samt
visades i Rom första gången under Pompejus.
C. R. S.
Lodlina. Se Lod 1.
Lodlinie kallas den riktning, som ett fritt hängande
snöre med ett vidfäst lod alltid intager, när det
befinner sig i hvila.
Lodning. Se Lod 1.
Lodoicea Sechellearum Labill., bot., en endast å
de två Seychelleröarna Curieuse och Praslin växande
ståtlig palm, hvars solfjäderlika blad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
