Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Logis ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Guds passivitet framgångna gudomliga tanken är den
personifierade principen för verldsskapelsen samt
för all gudomlig skapareverksamhet och uppenbarelse
i sinneverlden. I midten af 2:dra årh. började
filosofiskt bildade kyrkolärare att begagna denna
uppfattning till försvar för kristendomen gent emot
den grekiska filosofien och att betrakta den kristna
religionen såsom den fullkomliga uppenbarelsen af
det gudomliga logos, hvilket varit verksamt redan i
hedendomen, men i Jesus Kristus fått kött. Genom
Johannes’ evangelium infördes logos-idén alltmera
i den kyrkliga föreställningskretsen. För en tid,
som i Kristus såg icke en blott menniska, men likväl
drog i betänkande att låta den evige Guden sjelf
uppträda i menniskogestalt, måste en lära vara
välkommen, hvilken gick medelvägen emellan dessa
båda åskådningssätt och i Kristus såg ett gudomligt,
men Gud underordnadt väsende. Dock vann logosläran
endast småningom erkännande, och ännu i slutet af
2:dra årh. förkastades densamma i Rom såsom tvåguderi.
Logotet (Grek. logothetes), som ställer till ansvar,
som affordrar och granskar räkenskaper; titel på en
hög ämbetsman i det forna bysantinska riket.
Logroño [lågrå’njå]. 1. Den minsta provinsen i spanska
landskapet Gamla Kastilien, s. om Ebro, som bildar
norra gränsen med undantag af ett kort stycke. Areal
5,037 qvkm. 174,425 innev. (1877). Ebrodalen är en
bred och till större delen bördig, något kuperad
slätt, som i sin vestra del kallas La Rioja. Södra
delen uppfylles af förgreningar från de bergskedjor,
som skilja Ebro från Duero. I ö. når Cerro de Lorenzo
en höjd af 2,350 m. och i s. Pico Santa Ines 2,250
m. Mineraltillgångarna anses vara betydliga, men
ligga ännu obegagnade. Industrien är obetydlig. –
2. Hufvudstad i nämnda provins, vid högra stranden
af Ebro och jernvägen längs denna flod. 13,393
innev. (1877).
Logroscino [lågråsjinå], Niccolò, italiensk
kompositör, f. omkr. 1700, d. 1763, blef
epokgörande för utbildningen af opera-buffan,
i det han först införde finaler, eller aktslut,
medelst verksamma, utförliga ensembler. Piccinni
trädde i hans spår och utträngde honom fullkomligt,
så att han 1747 måste begifva sig från Neapel till
Palermo, der han blef professor i kontrapunkt
vid »Conservatorio dei figliuoli dispersi».
A. L.
Lohals, lastageplats på nordvestra kusten af
Langeland. Öfverfartsort till Korsör och Nyborg.
E. Ebg.
Lohardaga, distrikt i kejsaredömet Indien,
presidentskapet Bengalen, division Chota
Nagpur. Areal 31,193 qvkm. Omkr. 1,200,000 innev.,
deribland ett större antal urinnevånare, såsom
munda, kolh och uraon, af hvilka nära 13,000 antagit
kristendomen.
Lohengrin (af Garin le Loherain, d. v. s. Garin
Lothringaren, hjelten i en fransk »chanson de
geste»), medelhögtysk dikt, författad af en bajrare
omkr. 1290 och inlagd i dikten om sångarestriden på
Wartburg, hvarest den är lagd i munnen på Wolfram
v. Eschenbach. Dikten om L. är sammanställd af sagan
om svanriddaren, graal-sagan samt sägner om Henrik
Fogelfängaren. L., son till Perceval, utskickas af
den helige graals riddarekrets såsom kämpe åt Elsa,
hertigens af Brabant dotter, då den våldsamme Fredrik
af Telramunt mot hennes vilja gör anspråk på att få
äkta henne. L. anländer till den sköna i en båt,
dragen af en svan, fäller Telramunt i offentlig
tvekamp och blifver Elsas make. Han utför sedan i
kejsar Henriks tjenst hjeltebragder mot magyarer och
sarasener. Ehuru L. förbjudit Elsa att någonsin spörja
om hans härkomst, är hon dock så enträgen, att han
gifver vika och afslöjar sig, men han förklarar då
äfven, att han måste lemna henne. Svanen återkommer,
och L. skiljes med sorg från sin maka och deras två
söner för att återvända till graals borg. Elsa dör
af grämelse. Sagan är utgifven bl. a. af Rückert i
en kritisk edition (1858). Den utgör ämnet för en af
Richard Wagners mest berömda operor.
Lohenstein, Daniel Kasper von, tysk
författare, den ene af upphofsmännen till andra
schlesiska skaldeskolan, föddes 1635 i Nimptsch
(Schlesien). Han röjde brådmogna literära gåfvor,
studerade juridik och nyare språk i Leipzig, företog
resor samt befordrades på ämbetsmannabanan till
kejserligt råd och stadssyndikus i Breslau. Död
1683. – I lefvernet sansad och otadlig, gjorde
L. sig deremot i sin diktning, som han idkade
»för tidsfördrifs skull», skyldig till allsköns
äfventyrlighet och utsväfningar. I kamp mot Opitz’
förståndstorra riktning uppdref han sin af naturen
maktlösa fantasi till en hardt när vanvettig grad
af svulst. Märkliga äro särskildt L:s sex dramer
(bland dem Cleopatra, Agrippina, Epicharis och
Ibrahim sultan), bildade efter Gryphius’, men i
saknad af dennes företräden och med en i sanning
bödelsgrym smak fråssande på blodsgerningar och
otuktsskildringar. Deras högtrafvande diktion
förefaller numera fullkomligt parodisk. I dessa dramer
återspeglas en förvildad tids brutala tänkesätt. I
sin lyrik slöt L. sig, liksom Hofmannswaldau,
till den lystne, förkonstlade Marini och utgaf Rosen
(heroider, kärleks- och bröllopssånger), Hyacinthen
(begrafningssånger) och Himmelsschlüssel samt
Thränen (andliga sånger). L:s hjelteroman Arminius
und Thusnelda (ursprungliga titeln vidlyftigare;
1689–90, ny uppl. 1731; nära 3,000 qvartsidor) vann
rykte för att vara den bästa tyska romanen under
1600-talet. Åtskilliga dialoger deri äro jämförelsevis
läsbara och fria från uppskrufning. Boken är på det
hela ett vidunderligt upplag af allahanda lärdt kram,
i synnerhet fornkunskap. Den »lohensteinska svulsten»
sträckte sitt inflytande på tyska poesien genom en
skara härmare långt in i 18:de årh. och utdrefs först
af Gottsched. Jfr Conrad Müller: »Beiträge zum leben
und dichten Daniel Caspers von Lohenstein» (1882).
Lohman, Karl Johan, skald, psalmförfattare, född i
Stockholm d. 10 Febr. 1694, student i Upsala 1710,
filos. magister 1716, prestvigd 1717, åtföljde 1718
såsom e. o. bataljonspredikant armén till Norge och
höll den sista predikan, som Karl XII åhörde, samt
fick snart derefter hofpredikants fullmakt. Han
tjenstgjorde sedan i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
