- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni /
47-48

(1886) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lokalbad ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af bergmassor öfver eller förtätningar
eller förtunningar under jordytan i en
viss trakt ökade eller minskade attraktion.
E. J.

Lokalbad. Se Bad.

Lokalbref. Se Bref.

Lokalfärg, målarek., den färg, som ett föremål
»eger i sig sjelf», som man säger, d. v. s. på
vanligt afstånd från ögat och under normal
belysning. Lokalfärgen modifieras genom starkt ljus,
skuggor, reflexer o. s. v.

Lokalisera. Se Lokal.

Lokalitet. Se Lokal.

Lokalmissvisning, den afvikning en magnetnål
gör till följd deraf att de magnetiska polerna
icke öfverensstämma med jordens verkliga
nord- och sydpol. Se Deklination, Kompass.
L. H.

Lokalstrid l. ortstrid, krigsv., kallas hvarje större
eller mindre strid, som utkämpas om ett ortföremål,
en by, en skog, ett vattendrag e. d., vare sig att
hela styrkan på ena sidan tagit ställning i eller
vid detta föremål för att derigenom vinna ökad
styrka, eller att lokalstriden ingår såsom del i
ett större slag, på hvilket den inverkar mer eller
mindre afgörande. I våra dagar, då den försvarande
söker all möjlig hjelp af marken och på den samma
befintliga ortföremål, och då de kämpande styrkorna
utbreda sig öfver ett stort område, förekomma
lokalstrider ganska ofta. De äro vanligen ytterst
sega och blodiga samt blifva af rätt stort inflytande
på slagens utgång (t. ex. striden i Swiep-skogen
vid Königgrätz, i byn Bazeilles vid Sedan).
C. O. N.

Lo-kao. Se Kinagrönt.

Lokasenna. Se Loketrätan.

Lokativ (Lat. locativus, af locus, ort, ställe). Se
Kasus.

Lokatter, Catolynx, zool., har man benämnt en
afdelning af kattslägtet (Felis), hvilken står
emellan leoparder (pantrar) och katter. Hufvudet
är rundadt, med afrundade öron, pupillen lodrätt
aflång och svansen mycket lång. Dessa och öfriga
karakterer äro dock ej sådana, att de berättiga till
uppställande af ett särskildt underslägte. Hit räknas
marmorleoparden l. marmorkatten, Felis marmorata, som
blir 49 cm. lång, med svans af 52 cm. längd. Färgen
är lergul, med lindrigt röd anstrykning, undertill
ljusare, t. o. m. hvit. Från pannan löpa öfver
hjessan och nacken två svarta längdstrimmor, hvilka
förena sig och såsom en gå utefter ryggen, men bakåt
dela sig å nyo; andra slingriga fläckrader gå från
nacken snedt nedåt buken. Bogarna äro betäckta med
hästskoformiga fläckar, lemmarna med runda, svarta
prickar. På underlifvet stå tre rader mörkbruna
fläckar och tvärband under halsen. Marmorkatten är
hemma i sydöstra Asiens bergstrakter äfvensom på
Sumatra och Borneo. C. R. S.

Loke [låke] är en af
hufvudpersonerna i den skandiska mytverlden. Han
räknas till åsagudarna enligt de gamla urkunderna, men
bildar i sjelfva verket en oförsonlig motsats till
både gudar och andra goda makter samt är den egentliga
orsaken till den nuvarande verldens undergång. Eddan
skildrar honom såsom
gudarnas baktalare, upphofvet till all falskhet samt
alla gudars och menniskors vanära. Han var fager
till utseendet, men ond i skaplynnet och mycket
ostadig. Han bragte gudarna i många trångmål, ur
hvilka han väl ofta tvangs att genom sin fintlighet
befria dem, men det oaktadt är och blifver han
gudarnas fiende och jättarnas först hemlige,
slutligen uppenbare vän. L.. nämnes såsom den sista
länken i trilogien Oden, Höne och Loke, hvilken
säkerligen är identisk med tremannagruppen Oden,
Höne
och Lodur (se d. o.), hvadan Loke och Lodur
beteckna samma person. Dessa trilogier, som angifva
det högsta gudomsväsendets manifestation i ett slags
treenighet, herskande öfver de trenne; elementen
luft, vatten och eld, anvisa tydligen åt Loke närmast
herraväldet öfver elden, men göra honom ock i viss
mån delaktig af den universalitet, som för öfrigt
klarast framträder hos Oden, trilogiernas första
person. Det innerliga samband, som ursprungligen
egt rum emellan Oden och L., angifves ock genom
mytens berättelse, att de i tidens början ingått
fostbrödraskap. Men till följd af den utveckling
L:s väsende sedan tagit uppkom ock den åsigten att
han var af jätteslägt. Hans faders namn var Fårböte;
hans moder hette Löfö eller Nål, hans bröder Bylest
och Helblinde. L:s utveckling till det onda bör dock
ej tänkas såsom med nödvändighet gifven i och genom
hans egen natur, hvilket myten ock antyder genom
berättelsen att han först efter förtärandet af ett
halfstekt qvinnohjerta fick en sådan opålitlighet
och ostadighet i sinnet, att något fasthållande vid
det goda dädanefter var honom omöjligt. En dubbelhet
framträder sålunda redan tidigt i hans väsende:
han är herskare öfver elden, ett för menniskans
hemlif och trefnad nyttigt och oumbärligt element,
men som, lössläpt, varder våldsamt förhärjande;
han sänder den för jordens bördighet nödvändiga
sommarvinden, som förjagar vinterns välde, men han
är ock den all växtlighet förtorkande hettans demon;
han förlänar åt menniskan vid hennes skapelse en god
gåfva, den sinliga naturen, men, likasom elden, är
sinligheten också en farlig gåfva, om hon ej tyglas af
förnuftet; han främjar fruktsamheten bland menniskor
och de för deras uppehälle nyttiga djuren, men han
är också upphof till de mest förderfliga varelser,
som en gång skola vålla verldens förstöring. Genom
sitt herravälde öfver naturens alstrande krafter
står han ock i beröring med dessa krafters närmaste
representanter, dvärgarna, och förmår dem att anskaffa
gudarnas förnämsta klenoder, såsom spjutet Gungne,
skeppet Skidbladne, galten Gyllenborste, guldringen
Dröpne och Tors hammare, Mjölne, under det han
samtidigt genom sin list söker förminska värdet och
brukbarheten af flere bland dessa dyrgripar. Genom
sin list tvingar L. äfvenledes jättemakten att arbeta
i gudarnas tjenst, såsom då han förmådde en bergrese
att uppföra en skyddande borgmur omkring Åsgård, på samma gång
han dock sökte att bringa i jättarnas händer både sol,
måne och den vänaste åsynjan, Fröja, samt sålunda
förstöra all lifsglädje i både gudars och menniskors
krets. I

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:29:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaj/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free