- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni /
51-52

(1886) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lokalbad ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hedniske nabatéernas mångguderi, och honom, liksom
Diogenes och andra vise, tillskrifvas en mängd
populära vishetsord, epigrammatiska anekdoter och
tänkespråk, sedelärande fabler o. dyl. Men de under
hans namn bekanta 41 fablerna, hvilka tydligen
leda sitt ursprung från Syntipas’ och Aisopos’
grekiska fabler och ej omnämnas af någon arabisk
författare, äro af långt senare, sannolikt kristen
härkomst. Bekanta redan i 13:de årh., hafva de,
ehuru skrifna på dålig arabiska, allmänt nyttjats
som första öfningsbok i detta språk. De utgåfvos
först af Erpenius (Leiden 1615); och af de följande,
ytterst talrika editionerna äro de bästa Rödigers
(2:dra uppl. 1839) och den ofvannämnda Derenbourgs
(1850). L:s graf visas såväl i Jemen (den äldres)
som vid Tiberias-sjön och annanstädes (den yngres).
H. A.

Lokomobil (af Lat. locus, ställe, och mobilis,
flyttbar), en ångmaskin (jämte tillhörande panna),
som är fäst på en vagnställning, så att den lätt
kan transporteras och användas för kraftutveckling
på olika ställen. Vid smärre lokomobiler har
ångmaskinen en cylinder, vid större två sådana,
nästan alltid liggande vid sidan af pannan eller
ofvanpå denna. Anordningen af lokomobilerna måste
enligt sakens natur vara sådan, att maskinen blifver
så enkel och varaktig, men tillika så lätt som
möjligt. Pannan är en tubpanna och liknar vanligen
den vid lokomotiv begagnade, men ångtrycket är i
allmänhet lägre. Vid amerikanska lokomobiler begagnas
dock ända till 8 atmosferers ångtryck. Matarevattnet
förvärmes derigenom att en del af ångan, som
verkat i cylindern, får strömma in i det kärl, hvari
kallvattnet befinner sig, eller ock föres matareröret
genom ångans afloppsrör, för att åtminstone en del
af det bortgående värmet må tillgodogöras. Ofta
användas vid lokomobiler åtskilliga vegetabiliska
affall till bränsle, och eldstadens anordning
afpassas derefter. Stor omsorg måste iakttagas,
att icke gnistor medfölja röken ur skorstenen, och
särskilda gnistfångare böra alltid användas. Äfven
måste askans utfallande förhindras. – För landtbruk,
byggnadsarbeten, bergsväsendet och flere andra grenar
af tekniken är lokomobilen af oskattbart värde.
G. R. D.

Lokomotiv (af Lat. locus, ställe, och movere,
flytta), en vagn med en kraftmaskin, nästan alltid en
ångmaskin, men någon gång en elektrisk motor, hvilken
vagn tjenar till att framdraga andra vagnar på en jernväg.
Stundom bygger man s. k. landsvägslokomotiv,
hvilka äro afsedda att framgå på vanliga vägar
(utan underlag af skenor), men dessa hafva endast
undantagsvis fått användning i praktiken. Numera
bygger man vanligtvis lokomotivet som en sexhjulig
vagn, men i vissa fall har man fyra och i andra
fall flere, ända till tolf, hjul. Dessa äro icke
såsom vid vanliga fordon rörliga kring tappar, utan
de äro fast förenade med axlarna, hvilka äro rörliga
i lager. En ångpanna jämte maskinen uppbäres af en
ram, som medelst fjädrar är förenad med nyssnämnda
lager. Två cylindrar, en på hvardera sidan af pannan,
ligga horisontalt eller nära horisontalt,
och från deras kolfvar öfverföres kraften till
en af axlarna medelst kolfstång, vefstake och
vef. De för snälltågen afsedda lokomotiven hafva två
drifhjul med stor diameter, hvilka sålunda sättas i
rörelse, under det att fyra äro ledhjul med mindre
diameter. Deremot hafva de blandade tågens lokomotiv
de fyra och godstågens alla sex hjulen hopkopplade
såsom drifhjul. Lokomotivets ram är vanligen af
tjock jernplåt. Vid dess ena ände finnes en grof
ekplanka eller en balk med två s. k. buffers,
hvilka innehålla starka spiralfjädrar för att utjämna
stötarna. Ångpannan utgöres af två delar, en yttre af
jern och en inre af koppar, förenade med bultar och
innehållande ett stort antal mässingstuber. Eldningen
sker med koks eller stenkol. Ångtrycket är vanligen
6 till 10 atmosferer. Endast undantagsvis begagnas
kondensation. Ångans inlopp och utlopp regleras
medelst slider, som drifvas medelst excenterskifvor
och excenterstänger. Sedan ångan verkat i cylindern,
får hon utströmma i ett afloppsrör, som står
vid skorstenens nedre del, så att draget i denna
ansenligt förstärkes. – Lokomotivets framåtrörelse
uppkommer derigenom att drifhjulen kringvridas, då
den adhesion, som eger rum emellan dem och skenorna,
tvingar lokomotivet att gå framåt. Är adhesionen
mycket ringa, eller är den last lokomotivet skall
draga alltför stor, kunna hjulen kringlöpa, utan
att rörelse framåt derigenom uppstår. För att öka
adhesionen låter man en stor del af lokomotivets
tyngd belasta drifhjulen; och ju större lasten är,
som lokomotivet skall framdraga, dess flere drifhjul
erfordras. För att qvarhålla lokomotivet i spåret,
förses hjulen, hvilka formas som en stympad kon
af smidjern eller stål, med en fläns på inre
sidan. Vid banor med mycket skarpa kurvor användas
stundom s. k. bogie-lokomotiv med i viss man
vridbara axlar, som kunna intaga den för gången
i kurvan mest passande ställningen. För banor
med stora stigningar gör man bruk af särskildta
s. k. bergs-lokomotiv. – Sitt förråd af vatten och
kol medför ett lokomotiv antingen i en reservoar och
en låda på maskinen sjelf, – lokomotivet kallas då
tanklokomotiv – eller ock i en särskild vagn, tender,
som närmast åtföljer lokomotivet. G. R. D.

Lokris (Lat. Locris), forngrekiskt landskap, bebodt af de
till den eoliska stammen hörande lokrerna (lokroi),
bildade ej ett sammanhängande helt, utan bestod af
tre genom det mellanliggande landskapet Fokis från
hvarandra skilda områden, ett i v. vid Korintiska
viken, kalladt de ozoliske eller äfven de vestlige
lokrernas land, två i ö. vid Eubeiska viken, kallade
de epiknemidiske och opuntiske lokrernas land,
stundom äfven sammanfattade under den gemensamma
benämningen östliga lokrer. En fjerde afdelning af
det lokriska folket, till skilnad från de föregående
betecknad såsom epizefyriska lokrer, bodde i södra
Italien (se Locri). De ozoliske lokrernas land var
till större delen ett vildt bergland och egnade sig
hufvudsakligen för boskapsskötsel. Innebyggarna gällde
såsom råa och voro ej väl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:29:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaj/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free