Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lombardiet-Venezia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Como, Iseo och Gärda är ett bergland, och återstoden
bildar den rika lombardiska slätten. Somrarna äro
torra och heta. Regn faller sällan; men genom en rikt
utgrenad kanalisation, som ej har sin like i Europa,
är sörjdt för fältens bevattning. Härs och tvärs,
öfver och jämte hvarandra löpa ledningar. Missväxt
är möjlig, endast om somrarna äro ovanligt
kalla. Gräset växer året om, och ängarna slås ända
till 12 gånger om året. Boskapsskötseln är en af
hufvudnäringarna samt bedrifves i Alperna och
vestra delen af slätten; ostberedning är dervid
hufvudsak. Jordbruket är högt uppdrifvet och lemnar
rik afkastning af alla sädesslag, i synnerhet af ris,
majs och hvete. Af ofantlig vigt för landet äro vin-
och olivodlingen samt mulbärsplanteringarna, hvilka
sistnämnda möjliggöra silkesmaskodlingen. Denna
gifver årligen omkr. 20 mill. kg. kokonger och 1,2
mill. kg. råsilke. Uti industrielt hänseende står
landskapet främst af alla i Italien, framförallt i de
grenar af industrien, som stödja sig på landtbruket,
såsom sidenindustrien och ostberedningen. L:s export
är ock betydligt större än importen. Landet har
förträffliga vägar i alla riktningar och en mängd
kanaler, af hvilka några jämte floderna Po och Ticino
samt de större sjöarna befaras med ångbåtar. Milano
är medelpunkten i ett tätt jernvägsnät. De förnämsta
handelsplatserna äro Milano, Brescia och Bergamo.
Den del af italienska halfön, som sedan medeltiden
betecknas med namnet L., beboddes i äldsta tid
sannolikt af etrusker. Omkr. år 400 f. Kr. invandrade
insubrer och andra keltiska stammar, af romarna
kallade galler. Dessa blefvo efter hårdnackade krig
(225–221, 200–191 f. Kr.) kufvade af romarna, och
från år 222 f. Kr. räknades norra Italien för en
romersk provins, Gallia cisalpina (se Gallien). Efter
den vestromerska kejsaretronens fall delade denna
landsända till en början lika öde med det öfriga
Italien: den kom först under Odovakars herravälde
(476–493), derefter under östgoterna (493–553)
och, för en kort tid, Östromerska kejsaredömet. Men
under åren närmast efter 568 intogo langobarderna
(se d. o.) största delen af norra Italien, hvilken
sedermera efter dem började kallas L. År 774 eröfrade
Karl den store det langobardiska riket och satte
den lombardiska jernkronan på sitt hufvud. Efter det
karolingiska väldets slutliga delning i ett tyskt och
ett franskt rike kom landet (951) i länsförhållande
under de tyske konungarna. Då dessa icke förmådde
att med tillräcklig kraft handhafva den romersk-tyska
kejsaremakten, sönderföll det, under striderna mellan
guelfer och ghibelliner, i åtskilliga nästan oberoende
herrskap och stadsrepubliker, i hvilket splittrade
skick det förblef äfven efter medeltidens slut. Efter
att under mer än ett halft sekel hafva varit föremål
för de tyske och franske herskarnas täflande maktbegär
öfvergick en af dess hufvuddelar, hertigdömet Milano,
år 1555 till kejsar Karl V:s son, Filip II, och hans
efterkommande på spanska tronen. 1708 erhöll huset
Habsburg-Österrike hertigdömet Mantua, och genom
fredssluten i Utrecht (1713) och
Rastatt (1714) tillerkändes åt detsamma hertigdömet
Milano, hvarefter dessa områden tillsammans kallades
österrikiska L. Senare brukades namnet L. enbart att
beteckna dessa tvänne hertigdömen jämte de år 1773
af österrikiska huset förvärfvade små furstendömena
Castiglione och Solferino. Bonaparte bildade 1797
af dessa och andra land Cisalpinska republiken,
senare, 1802, Italienska republiken och slutligen,
1805, konungariket Italien, till hvars herskare
han gjorde sig sjelf. Genom freden i Paris 1814 och
kongressen i Wien 1815 icke blott återvann Österrike
sina gamla lombardiska besittningar, utan med dem
förenades nästan hela den forna republiken Venezias
italienska område. Dessa land bildade derefter under
namnet konungariket Lombardiet-Venezia en beståndsdel
af den österrikiska monarkien, tills 1859, genom
freden i Zürich, det egentliga L. samt 6 distrikt af
prov. Mantua och 1866, genom freden i Wien, Venezia
med det öfriga mantuanska området afträddes till
Napoleon III, hvilken vid bägge tillfällena
öfverlät sin rätt på det nuvarande konungariket Italien.
Lombardiet-Venezia, konungarike 1815–66. Se Lombardiet
(slutet).
Lombardo. Se Lombardi.
Lombardus, Petrus. Se Petrus Lombardus.
Lomber (Fr. l’hombre). Se Hombre.
Lombok (af infödingarna kallad Tana Sasak, af
balineserna Saliparan l. Selaparang; L. är egentligen
namn på en by), en af de små Sunda-öarna i Indiska
arkipelagen, skild från Bali i v. genom Lomboksundet,
från Sumbava i ö. genom Allas-sundet. Arealen utgör
5,435 qvkm., och innevånarnas antal uppskattas af Behm
och Wagner (1880) till 100,000, af »Woordenboek van
Ned. Ind.» (1869) till 405,000. Kusterna äro höga och
branta, och i n. ö. ligger en af de högsta vulkanerna
i hela arkipelagen, Rindjani l. Lombok pik, hvars höjd
af några beräknats till 3,607 m., af andra högre. Ön
är mycket fruktbar och odlad som en trädgård. Jämte
ris, som utgör hufvudskörden, exporteras hästar, hudar
och ägg samt svalbon. Större delen af befolkningen
utgöres af sassaker, såsom de muhammedanske
infödingarna kallas, den herskande klassen af
invandrade balineser, hvilka äro buddhaister och
utgöra 1/20 af hela antalet. Radjan af L. (som
har sitt residens i byn Mataram på vestra kusten)
är skattskyldig till susuhunan af Bali och L. samt
eger hela ön, hvilken före 1839 var delad i 4 stater.
Loménie [låmeni], Louis Léonard de, fransk
skriftställare, född 1815 af en gammal, berömd
slägt, d. 1878 såsom titulärprofessor och lärare
vid École polytechnique i Paris, var en flitig
medarbetare i »Revue des deux mondes» och utgaf
bl. a. de förträffliga biografiska verken Galerie
des contemporains illustres (med porträtt; 10
bd, 1840–47; »Galleri af utmärkta samtida». 4 h.,
1843–45), Beaumarchais et son temps (2 bd. 1855; 3:dje
uppl. 1873) och Les Mirabeau (2 bd, 1879). L. invaldes
1871 i Franska akademien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
