Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Londonderry, Henry Robert Stewart - Londonderry, Charles William Stewart, markis af L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men han ingick snart i Addingtons (Sidmouths)
ministèr och utnämndes 1802 till president uti indiska
ministeriet (Board of control). Då Pitt åter kom
till styret (Dec. 1804), fick L. behålla sitt ämbete,
blef 1805 tillika krigs- och kolonialminister samt
vidtog i denna egenskap förberedelser till ett
kraftigare militäriskt ingripande från Englands
sida i kampen mot Napoleon, men dennes seger
vid Austerlitz (1805) omöjliggjorde för en tid
tanken derpå. Efter den af Pitts död (Jan. 1806)
föranledda ministèrförändringen öfvertog L. jämte
sin landsman Canning ledningen af tory-oppositionen
i Storbritanniens och Irlands förenade underhus, men
det visade sig snart, att föga sympati fanns
emellan den varmhjertade, vältalige Canning och den
stolte, kylige aristokraten Castlereagh, hvars brist
på talaretalang öfverskyldes endast af hans anseende
såsom administratör och hans slagfärdiga sjelftillit.
De inträdde dock båda 1807 i hertigens af Portland
ministèr, Canning såsom utrikesminister, L.
såsom krigs- och kolonialminister. I denna
egenskap ombesörjde L. skickligt utrustningarna af
»röfvaretåget» mot Köpenhamn (1807) samt de till
Pyreneiska halfön 1808 och 1809 afsända härarna,
men efter den olyckliga expeditionen till Walcheren
sistn. år var hans fall gifvet. L., som fick veta,
att man sedan flere månader hemligen varit betänkt på
att aflägsna honom ur ministèren, utmanade och sårade
Canning (Sept. 1809), hvarefter båda lemnade sina
ministerposter. 1812 gjorde L. sitt återinträde i
ministèren, denna gång såsom utrikesminister, och
efter premierministern Percevals mord (d. 11 Maj
s. å.) erhöll han tillika regeringens förtroende att
leda underhuset. I mer än 10 år förblef L. Englands
utrikesminister, samverkande med premierministern
Liverpool och inrikesministern Sidmouth. En vigtig
uppgift, som föll på L:s lott, blef derunder
af honom energiskt och lyckligt fullföljd:
den engelska diplomatiens uppträdande såsom en
sammanhållande kraft i de europeiska makternas
sista stora koalition mot Napoleon. L. begaf
sig slutligen sjelf öfver till kontinenten,
var närvarande vid kongressen i Châtillon samt
undertecknade fördraget i Chaumont och fredsslutet i
Paris 1814. Han blef vid sin hemkomst öfverhopad
med hedersbetygelser, rönte under de främmande
monarkernas besök i England en smickrande
uppmärksamhet och infann sig, stolt i hågen,
till kongressen i Wien hösten s. å. Men under
den tilltagande misstron mot Ryssland råkade
han der i ett för Englands naturliga maktställning
förödmjukande beroende af Metternich, hvarifrån
han sedermera aldrig blef fri. Under de »hundra
dagarna» verkade L. energiskt för tillintetgörandet
af Napoleons nya välde och var derefter en af
undertecknarna af den s. k. andra freden i Paris
(1815). 1818 deltog han personligen i kongressen i
Aachen. Ehuru alltför otillgänglig för entusiasm för
att till fullo omfatta de utopier, som inneburos i
Heliga alliansen, hvilken England för öfrigt redan af
formella skäl hindrades biträda, hyste L. tillräckligt
reaktionära styrelseprinciper för att bespara den
absolutistiska furstemaktens representanter
i Europa en mera genomgående opposition från det
konstitutionella Englands sida, och kraftlös blef den
gensaga mot deras interventionspolitiks öfverdrifter,
som han lät sin broder, lord Charles Stewart,
frambära å kongresserna i Troppau (1820)
och Laibach (1821). Äfven i den inre styrelsen
framkallade den ministèr, hvars mest betydande ledamot
L. var, häftigt missnöje, och klandret öfver dess
stränga åtgärder mot de oroliga lägre folkklasserna
samt öfver dess oridderliga handhafvande af den
skandalösa rättegången mot drottning Karolina (1820)
motvägdes endast obetydligt af den tacksamhet
ministèren kunde påräkna för de protektionistiska
åtgärder, som omsider, 1822, vidtogos till förmån
för jordbrukareintresset. Öfveransträngd af arbete,
missmodig öfver den jäsande oviljan och fruktande
för sin personliga säkerhet, råkade L. på sommaren
1822 i ett uppenbarligen abnormt själstillstånd, och
d. 12 Aug. s. å. afhände han sig lifvet med en
pennknif, å sitt gods Foots Cray i Kent. Den 20
s. in. nedsattes hans lik i Westminster abbey.
L:s ofvannämnde broder, Charles (se L. 2), utgaf
1848–53 i 12 band Memoirs and correspondence of
viscount Castlereagh, i fortsättningen med titel
Correspondence, despatsches and other papers
of viscount Castlereagh; men denna samling
är fullständig, enär en del af L:s efterlemnade
papper gick förlorad vid ett skeppsbrott. –
2. Charles William Stewart, markis af L.,
engelsk krigare och diplomat, den föregåendes
halfbroder, f. 1778, d. 1854, blef 1803 öfverste
och adjutant hos konung Georg III. 1803–08 var han
understatssekreterare för Irland; 1808–Febr. 1812
deltog han med utmärkelse i kriget på Pyreneiska
halfön samt tjenstgjorde derunder såsom Arthur
Wellesleys (Wellingtons) generaladjutant.
I April 1813 sändes L. såsom britisk minister till
preussiske konungens hufvudqvarter och skötte
under de följande stora händelserna nitiskt och
framgångsrikt sitt maktpåliggande diplomatiska
värf, hvartill bl. a. hörde att uppmärksamt
följa den af stormakternas monarker misstrodda
svenske kronprinsens mått och steg. Vid sin
hemkomst 1814 blef L. mycket firad och vardt,
efter att 1801–14 hafva representerat staden
Londonderry i underhuset, upphöjd till medlem af
öfverhuset såsom lord Stewart. Från Juli 1814
till Jan. 1823 var han Englands sändebud i Wien och
var derunder fullmäktig å Wienkongressen (1814–15)
samt kongresserna i Troppau (1820), Laibach (1821)
och Verona (1822). Sedan han 1819, i sitt 2:dra
gifte, äktat den rike Sir Harry Vane-Tempests enda
dotter, upptog han familjenamnet Vane. 1822 blef
han efter sin halfbroder, Robert (se L. 1), markis
af L., utnämndes 1823 till earl Vane och viscount
Seaham, erhöll s. å. en militär sinekur och
blef 1830 medlem af pri vycouncil. 1834 utsågs
L. af Peel till engelsk minister i Petersburg,
men afsade sig förtroendet efter häftiga angrepp af
det liberala partiet, hvilket han retat genom
sina uttalanden mot parlamentsreformen och mot polska
frihetskriget. 1836–37 och 1840 företog han jämte
sin maka vidsträckta resor i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
