Print (PDF) - On this page / på denna sida - Longfellow, Henry Wadsworth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Longfellow.
84
från engelska utvandrare under 1600-talet. Ee-dan
i ynglingaåren skref han naturskildrande lyrik, som
fäste nationens förhoppningar vid honom. Efter aflagd
bachelor-examen (1825) vid Bowdoin-universitetet
i Brunswick mottog han 1826, endast 19 år gammal,
kallelse till den nyinrättade professuren i moderna
språk vid samma läroanstalt, med vilkor att för
sin utbildning tillbringa några år i Europa. Han
gjorde då en fruktbringande studieresa på 3Va år i
Frankrike, Spanien, Italien, Tyskland, Holland och
England. Intrycken från dessa land och den derstädes
herskande tidsbildningen goto öfver L:s uppfattning
af lifvet och naturen en viss romantisk färg, som
aldrig fullständigt bleknade bort för det amerikanska
nutidslifvets skarpa dagsljus. Hans prosa-arbete
Ontre-mer (1833-35) innehöll skisser och studiefrukter
från nämnda resa. 1835 utnämndes L. till Tick-nors
efterträdare såsom professor i moderna språk vid
Harvard-universitetet i Cambridge nära Boston. Han for
då å nyo på 15 månader till Europa, närmast för att
sätta sig in i de skandinaviska literaturerna. Den
1839utkomna diktsamlingen Voices of the night
förebådade hans storhet som lyriker. Hyperion
(s. å.; svensk of vers. 1853), en tysk-sentimental
och estetiserande roman, slog an ofantligt. Bland
Ballads and other poems (1841) förekom bl. a. en
öfversättning af Tegnérs »Nattvardsbarnen», med
inledande bilder ur svenska allmogens lif. 1842
följde de varm-hjertade Poems ön slavery. Dramat The
spa-nish student (1843) är liffullt, men, liksom L:s
senare arbeten inom denna diktart, otillräckligt i
motiveringen och ej lämpadt efter skådebanans kraf. I
The poets and poetry of Europé (1845; ny uppl. 1871)
sammanförde L. en stor mängd öfversättningar från
de germanska och romanska landens skalder och
fogade dertill en literär-historisk rain; denna är
öfverflyttad till svenska (»Språken, skaldekonsten
och skaldcrne i Europa», 1859). Samlingen The
belfry of Bruges and other poems (1846) hade att
uppvisa flere första rangens poem. 1847 utkom L:s
kanske yppersta verk, Evangeline, a tale of Acadie
(»Evangelina: en saga om kärlek i Acadien», 1854,
of vers. af A. Lysander; ny öfversatta. 1875, af
Hj. Edgren), ett litet, rörande epos, klassiskt
skönt i skildringen af såväl inennisko-verld som
naturen. Med denna dikt skaffade L. hexametern
burskap i engelsk literatur. Komanen Kavanagh (1849)
bjöd på fridsamma taflor af amerikanskt bylif. I
diktsamlingen The seaside and the fireside (1850)
framstod The building of the ship, ett inspireradt
motstycke till Schillers »Lied von der glocke». Det
stora, på knittelvers och fria rytmer skrifna dramat
Thegol-den legend (1851) ger en mångsidig bild af
medel-tidslifvet. 1854 frånträdde L. sin professur,
hvilken öfvertogs af skalden Lowell, men fortfor att
bo i Cambridge, i ett landthus, som hade innehafts
af Washington. En ny frukt af L:s mognade skaldskap
blef The song of Hiawatha (1855; 30 uppl. inom Va år;
»Hiawatha», of vers. af A. G. Vestberg, 1856), en
»indiansk edda», bygd på egendomliga sägner, hvilka
H. School-craft upptecknat från indianers mun. Väl har
L. lånat »Hiawathas» form från de finska runorna
i »Kalevala», men hans verk är dock i utförandet
verkligt originelt, med genuint amerikansk prägel och
af stort poetiskt värde, icke minst genom den enkelt
och naivt framträdande känslan af förtroligt sainlif
med naturen. The cowrtship of Miles Standish (1858),
ett tjusande litet epos på hexameter, spelar liksom
»Evangeline» i kolonisationens dagar, men är hållet i
ifint humoristisk ton. S. å. utkommo dikterna Birds of
passage (l:sta gruppen, till hvilken sedermera kommo
4 andra). 1861 drabbades skalden af en sorg, som kom
honom att hastigt åldras, i det att hans andra hustru
brändes till döds, då eld fattat i hennes drägt. Efter
några år gaf han ett nytt prof på sitt mångsidiga
mästerskap som poetisk berättare, med Tales of a
wayside inn (1863, afslutning 1873), hans längsta
diktverk, innehållande 22 sinsemellan oberoende
poem, sammanhållna af inledning och mellanspel,
efter ungefär samma idé som i Chau-cers »Canterbury
tales». Den längsta berättelsen, The saga of king
Olaf (Olof Tryggvesson), i många sånger, framföres af
en norsk violinspelare. 1866 utgaf L. diktsamlingen
Flower-de-luce, 1867-70 en utmärkt öfversättning af
sin älsklingsskald Dantes »Commedia di vina* och
1868 de två sorgspelen New England trä-gedies. På
ett besök i Europa 1868-69 emot-togs han med stora
hedersbetygelser. Ytterligare dramatiska arbeten voro
The divine tragedy (1871, en föga märklig behandling
af Kristi historia) och Judas Maccabceus (1872). Under
de följande 10 åren, de sista af sin lefnad, utsände
L. flere samlingar af dikter, bland hvilka många,
icke minst sonetterna, i afseende på upphöjd känsla
och genomskinligt skön form nästan öfverträffa allt
hvad han förut frarnbragt. Här må nämnas The masque of
Pandor a (1875, i dramatisk form), Morituri salutamus
(s. å., till de forna studentkamraterna), Kéramos
(1878), Uttima Thule (18«0) och den högtidliga dikten
Hermes trismegistus (Jan. 1882). Efter en kort tids
sjukdom afled han d. 24 Mars 1882.
L:s helsofulla och fint anlagda personlighet
företedde en förening af alla en mans dygder, en
verklig mönsterbild af ädel humanitet. Säll-spordt
renhjertad och kärleksfull, lefde han i fullaste
samklang med de läror hans diktning förkunnar. »Hans
lif var det största af hans poem.» - Som skald
saknade L. kraftig, nyskapande ursprunglighet. Han
bröt sig ej fram på obanade stigar, upptäckte icke
några förut ej afslöjade hemligheter i naturen
eller mennisko-själen. Men dessa bägge områdens
välbekanta företeelser framstå genom hans vidrörande
i för-klaradt ljus. Han lär oss älska det goda och
sköna bättre än förr. Ur sin starka förnimmelse
af den andliga verldens realitet hemtar han etiska
grundsatser, som han ofta helt omedelbart utsäger,
utan att dock någonsin förefalla didaktisk. I
religiöst hänseende hyllade han en all-manlig
kristendom, fri från dogmväsende och sekterism, samt
ifrade för oinskränkt fördragsamhet, En väsentligen
religiös, hymnartad stämning, i hvilken lefnadsmod
blandas med resignation, hvilar öfver hans skaldskap
och har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
