Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lorraine ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina fädernebesittningar. För att göra ett slut derpå
belånade kejsar Otto II den franske konungen Lothars
yngre broder Karl med Nedre L. (978) och försvarade
landet mot den franske konungens angrepp (se Lothar,
fransk konung). Karl, som mot Hugo Capet sökte med
vapenmakt förfäkta sina anspråk på franska kronan,
blef tillfångatagen i Laon år 991 och dog några
månader senare. I hertigdömet Nedre L. efterträddes
han af sin äldste son, Otto (991–1005). Någon tid
senare förenades Nedre L. med det Öfre under hertig
Gozelo I, men vid hans död (1044) delades landen
åter emellan hans båda söner, Gozelo II i Nedre och
Gottfrid den skäggige i Öfre L. Dessa delar förblefvo
sedermera åtskilda.
Nedre L., eller Brabant, upplöstes småningom i
en mängd län, som omedelbart lydde under tyska
kronan. Det förnämsta af dessa var hertigdömet
Brabant, hvarvid namnet (Nedre) Lothringen fortfarande
förblef fäst, antydande, att det var en kringskuren
qvarlefva af det gamla hertigdömet. Det gafs
1106 såsom (äfven på qvinnosidan) ärftligt län
åt grefve Gottfrid af Louvain och Bruxelles. År
1282 återförenades med hertigdömet Brabant det
förut derifrån afsöndrade hertigdömet Limburg. Då
Gottfrids ätt 1406 utslocknade med den barnlösa
hertiginnan Johanna, ärfdes båda hertigdömena af
hennes systerdotterson Anton, yngre son till hertig
Filip den djerfve af Burgund. Då hans ättlinie
utdog, ärfdes Brabant och Limburg år 1430 af hertig
Filip den gode af Burgund, Karl den djerfves fader,
och kommo efter Karls död, år 1477, till Maximilian
af Österrike, som äktat Karls dotter Maria.
Öfre L., eller Moseln, bibehöll sig deremot mera
odeladt såsom hertigdöme under den tyska kronans
öfverhöghet. Dock voro de andliga stiften Metz,
Toul och Verdun afsöndrade derifrån och lydde
omedelbart under Tyska riket ända till 1648, då
de införlifvades med Frankrike. Den ofvannämnde
Gottfrid den skäggiges andre efterträdare, Gerhard
af Dachsburg (i Elsass), hertig af Öfre L. 1048–70,
blef stamfader för en ätt, inom hvilken hertigdömet
gick i arf, och hvars hertigliga gren på svärdssidan
utgick med Karl, kallad den djerfve, år 1431. Det
ärfdes derefter af grefve René af Anjou, som var
gift med Karls dotter Isabella och året förut (1430)
hade ärft hertigdömet Bar (mellan Marne och Meuse,
med hufvudstaden Bar-le-Duc). Derigenom förenades Bar
med Lothringen. René I, som efter sin äldre broder
Ludvig III (d. 1434) äfven ärfde grefskapet Provence
och anspråken på Neapels krona, råkade i krig med
Karl den djerfve af Burgund, som gjorde försök att
genom L:s eröfring afrunda sina vidsträckta land. Vid
sin död, 1480, efterträddes René I i L. och Bar af
sin dotterson René II, från hvilken härstammade den
hertigliga ätt, som innehade L. ända till år 1738,
då hertig Frans Stefan (förmäld med Maria Teresia af
Österrike, sedermera tysk kejsare och stamfader för
det nu regerande österrikiska huset) i kraft af freden
i Wien måste utbyta L. mot Toscana. Hertigdömena
L. och Bar lemnades till dåv. franske konungens svärfader, den
forne polske konungen Stanislaus Leszczynski,
och införlifvades efter hans död (1766) med
Frankrike. 1871 nödgades Frankrike afträda den östra
delen af L. (Tyska L.) till Tyskland (se följ. art.).
S. F. H.
Lothringen (äfven kalladt Tyska L., till skilnad
från den ännu till Frankrike hörande delen af det
gamla hertigdömet L.), det nordvestligaste af de
3 »bezirk» i tyska rikslandet Elsass-Lothringen,
upptager största delen af det förra franska
depart. Moselle och en mindre del af depart. Meurthe,
hvilka områden Frankrike 1871 afträdde till Tyska
riket genom freden i Frankfurt. Det gränsar i ö. och
s. ö. till Unter-Elsass, i n. ö. till bajerska
regeringsområdet Pfalz och preussiska Rhenprovinsen,
i n. till Luxemburg, i v. och s. till Frankrike
samt har en areal af 6,221,5 qvkm. Landet ligger på
vestra sluttningen af de norra Vogeserna och bildar
en tämligen jämn, mot n. v. något sluttande platå af
omkr. 300 m. höjd, bestående af bergarter tillhörande
trias, på enstaka ställen af jurakalklager. De
vigtigaste vattendragen äro Mosel och bifloderna
Saar, Nied och Seille. Dammar upptaga nära 4,000
har. Med undantag af floddalarna är jorden föga
fruktbar, och L:s jordbruk är mycket underlägset
det i Elsass. Af hela arealen upptager den odlade
jorden 56,3 proc., naturlig äng 10,5 proc., vin-
och fruktträdgårdar något öfver 2 proc. och skogen
omkr. 27 proc. L:s industri omfattar hufvudsakligen
bergverksrörelse. Innevånarnas antal uppgick 1880
till 492,713, af hvilka 90,38 proc. voro katoliker,
7,74 proc. evangeliska, 1,65 proc. tillhörde
mosaiska trosbekännelsen och resten andra kristna
konfessioner. Större delen af befolkningen har tyska
till modersmål. Af områdets 754 kommuner talas tyska i
373, franska i 341 och båda språken i 40. Såväl tyskan
som franskan talas ofta i en blanddialekt. Tyska
språket begagnas nästan uteslutande i kretsarna
Saargemünd, Forbach och Bolchen, franska i
Château-Salins och landkretsen Metz. I stadskretsen
Metz, som förr hade en uteslutande fransktalande
befolkning, har det tyska elementet starkt ökats
och utgör nu 46 proc. Området indelas i 8 kretsar:
Bolchen, Château-Salins, Thionville (Diedenhofen),
Forbach, landkretsen Metz, stadskretsen Metz, Saarburg
och Saargemünd. Hufvudort är Metz.
Lotichius, Petrus, kallad L. Secundus, nylatinsk
skald, f. 1528 i Niederzell (prov. Hessen-Nassau),
d. 1560 såsom medicine professor i Heidelberg,
besjöng i formfulländade latinska elegier kärleken,
sina reseminnen från Italien samt ämnen ur den heliga
historien. Han utgaf Elegiarum liber et carminum
libellus (1551; senaste uppl. 1840).
Lotofager (Grek. lotofagoi, d. v. s. »lotus-ätare»),
ett homeriskt sagofolk, hvars hemvist sannolikt är
att söka på Afrikas nordkust vid Lilla Syrten i södra
delen af nuv. Tunisien, der ett folk med samma namn
omtalas äfven af Herodotos. Namnet lotofager häntyder
på att detta folk såsom hufvudsakligt födoämne
nyttjade någon af de växter, hvilka äro kända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
