Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni / 129-130 (1886) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lotti ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

blir här cylindriskt. Detta är den under det yngre
rikets tid, i de stora templen vid Thebe och i
dess omgifningar vanligast förekommande, »slutna»
formen. Omvexlande med denna framträder äfven
det »öppna» lotuskapitälet, som har formen af en
uppåtvänd, klocklik blomma,

Lotuskapitäl, öppet.

Tidigt lotuskapitäl, slutet.

hvars släta yta lifvas genom i målning utförda
blad och stjelkar, som utveckla sig i blomkalkens
riktning. – Beslägtade med denna senare form och
med det s. k. palmkapitälet, i hvilket den flikiga
kalken bildas af en krans lätt antydda palmblad,
äro åtskilliga yngre, till en del ganska vackra
kapitälbildningar, der de särskilda bladen i kalken
äro plastiskt utförda, stundom i flere hvarf öfver
hvarandra. Upk.

Lotusträd (Grek. lotos), bot., kallades hos de
gamle grekerna ett träd eller en högre buske
af nat. fam. Rhamneae R. Br., kl. Pentandria L.,
kändt under namnet Zizyphus Lotus Willd. (Rhamnus
L.), som växer å Afrikas nordkust samt i södra
Europa. De sötaktiga, plommonlika frukterna
(»afrikanska bröstbär») omtalas af Homeros och
Herodotos såsom hufvudsakliga födan för ett
folkslag i norra Afrika (se Lotofager).
O. T. S.

Lotz, Károly, ungersk målare, f. 1833, lefde under sin
ungdom i Ungern och blef i Wien lärjunge af Karl Rahl,
som han biträdde i utförandet af fresker i grekiska
kyrkan och arsenalen. För öfrigt har han tillsammans
med målaren M. Thon utfört fresker ur ungerska sagor
i trapphuset till en allmän festlokal i Pest samt,
för egen del, freskerna i Nationalmuseets vestibul
i samma stad med ämnen ur Ungerns odlingshistoria.

Lotze, Rudolph Hermann, tysk filosof och fysiolog,
född i Bautzen d. 21 Maj 1817, tog 1833 såväl den
medicinska som den filosofiska doktorsgraden vid
Leipzigs universitet och vardt
1842 e. o. professor i filosofi derstädes, 1844
ord. professor i Göttingen (efter Herbart) och 1881 i
Berlin. Död d. 1 Juli s. å. I Allgemeine pathologie
und therapie als mechanische naturwissenschaften
(1842; 2:dra uppl. 1848), Allgemeine physiologie
des körperlichen lebens (1851) och Medizinische
psychologie oder physiologie der seele (1852)
häfdade L. med djerf följdriktighet de mekaniska
lagarnas undantagslösa giltighet äfven inom den
organiska verlden och själslifvet samt förvisade till
hjernspökenas område den schellingska satsen om en
särskild »lifskraft». Af hans filosofiska arbeten
må anföras Mikrokosmos. Ideen zur natutrgeschichte
und geschichte der menschheit (3 bd, 1850–64; 4:de
uppl. 1884 o. f.), System der philosophie (I. Logik,
1874, 2:dra uppl. 1880; II. Metaphysik, 1879, 2:dra
uppl. 1884) och Grundzüge (1881–84; uppteckningar
efter hans föreläsningar öfver filosofiens skilda
områden). L., hvars skrifter äro i hög grad väckande
och innehållsrika, betraktas af mången i Tyskland och
England såsom nutidens ypperste filosof. Med en exakt,
fullt vetenskaplig metod förenar han en öfverlägsen
framställningskonst. Han fattar begreppet mekanism
i vidsträcktare bemärkelse än sina föregångare och
förstår dermed sammanfattningen af alla lagar,
som råda i fenomenverlden. Men naturmekanismen
synes honom icke berättigad såsom afslutande
verldsåskådning; den är ej mål, utan ett medel för
genomförandet af de andliga lagar, som beherska allt
varande. Mekanismen är, så lärde L., underordnad ett
system af värdefulla etiska ändamål, och verkligheten
är ett efter en betydelsefull plan ordnadt helt. Han
betecknar denna sin ståndpunkt såsom teleologisk
idealism. L. tillmäter själens upplefvade erfarenheter
en afgörande vigt. För att fylla det absolutas tomma
idé, måste man tillgripa menniskohjertats längtan
och aningar, våra känslors innehåll, konstens syftning
och den religiösa trons grundläror. Sålunda härleder
L. metafysiken ur etiken och sträfvar att uppvisa
ett högst, ideelt lifsinnehåll såsom det väsentliga
i all verklighet. Han kommer till den slutföljd
att en personlig gudom, som är det lefvande goda
och varandets urkälla (den universella substansen),
har vid skapandet och upprätthållandet af verlden
frivilligt valt vissa former och lagar, genom hvilka
hans verks ändamål nås. Intet är verkligt utom
Guds lefvande ande och den verld af lefvande andar,
som uppkomma ur denna urmonad. All verklighet är
besjälad; öfverallt finnes lif och medvetande,
endast i skilda grader af fullkomlighet. Då
menniskoanden är den enda verklighet, hvars inre
väsende vi fullt begripa, måste vi redan derför söka
fatta alla andra reala väsenden i analogi med honom,
d. v. s. såsom förnimmande, sträfvande och kännande
väsenden. Alla ändliga väsenden äro immanenta i
Gud, utgöra föränderliga moment i den universella
substansens sjelfutveckling. Vid frågan huruvida
hvarje skapad själ är odödlig anmärker L., att endast
det varar evigt, hvars värde och betydenhet göra
det till ett bestående led i verldsordningen. –
Hvad skapelsens enkla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>