Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lotti ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
element beträffar, är L. böjd för att antaga
väsentligen olika urbeståndsdelar, förenade till
oupplösliga atomer så, att styrkan af valfrändskapen
emellan den enskilda atomens delar icke öfverbjudes
af någon annan valfrändskap. Nämnda urbeståndsdelar
fattar han som icke utsträckta, öfversinliga
väsenden, hvilka från bestämda punkter af rummet
genom sina krafter beherska ett bestämdt mått af
utsträckning, utan att dock i egentlig mening utfylla
det. Om nu en organisms atomer tänkas ega inre,
själsartadt lif med egendomliga förnimmelser, samlas
de senare till en totalbild först genom kroppens
själ, som är organismens herskande monad. Själ
och kropp äro till sitt väsende likartade. Den
förra verkar på den senare försåvidt denna är ett
system af öfversinliga, med själen sjelf komparabla
väsenden, som endast genom sin förening gifva sken
af materie. Hvarje stöt och tryck i den lekamliga
verlden är blott det fenomenella uttrycket för en
andlig vexelverkan emellan ämnena. Ingenting bringas
utifrån in i själen, och hvarje kroppens inverkan är
endast en signal, vid hvars inträdande själen till
följd af sin natur frambringar vissa inre tillstånd
i sig sjelf. – Från samma idealistiska principer
utspinner L. sina mycket skarpsinniga undersökningar
om rummet. Mest originel är han dervid i sin teori
om »lokaltecken», d. v. s. de hjelpmedel själen
använder för att i sin ideella rumverld noggrant
lokalisera sina färg- och känselsensationer,
så att den derigenom uppkommande åskådningsbilden
motsvarar sitt yttre föremål. Ifrågavarande teori har
i sina huvuddrag accepterats af bl. a. de utmärkta
fysiologerna Helmholtz och Wundt. – I likhet med
Herbart definierar L. filosofien såsom ett försök
att ombilda de begrepp, som erfarenheten skänkt
oss. Dermed ställer han sig i opposition såväl
mot Fichtes, Schellings och Hegels anspråk på
att vinna absolut, objektiv kunskap, som ock mot
den ny-kantiska skolans ensidiga sysslande med
kunskapsteoretiska undersökningar. Till sin anda
har emellertid L:s filosofi mera gemensamt med
den idealistiska riktningen än med Herbarts kalla
formalism. De varaktigaste intryck har dock L. tagit
från Leibniz, hvars sannskyldige efterföljare han i
sjelfva verket är.
Loudon, G. E. von. Se Laudon.
Loudon [la’udön], John Claudius, engelsk botanist,
trädgårdsmästare, f. 1783, d. 1843, verkade
genom en rad populariserande arbeten mycket för
växtkännedomens, särskildt trädgårdsodlingens,
framsteg.
Lougen. Se Laagen.
Lough [låck], Ir., motsvarar Gael. loch och Wales.
llwch, insjö, hafsvik.
Loughborough [lö’ffbörrå], stad i engelska
grefskapet Leicester, vid Trents biflod Soar. 14,733
innev. (1881). Klockgjuteri, strumpväfverier.
Louhi, Finsk mytol., i finnarnas episka folksånger
namnet på Pohjolas mäktiga och trollkunniga
värdinna. Väl hade Pohjola äfven en värd, men denne
framträder städse som en underordnad person; och
sedan Lemminkäinen i envig afhuggit hans hufvud,
var L. ännu mera den allena styrande bland det i början så mäktiga
folket. Redan Castrén anmärker, att, då
Pohjolafolket i runorna skildras såsom oförmöget i vapen-
och mannabragder, men förfaret i listiga ränker, har
»en illslug hexa ganska träffande blifvit korad att
representera detta slägte». Tillika framhåller han,
att L. i frieri-runorna ej endast visar sig såsom en
öm, god och omsorgsfull husmoder, utan äfven bemöter
Kalevala-hjeltarna, i synnerhet Väinämöinen och
Ilmarinen med godhet och gästvänlighet. Då ser hon
visserligen också på sitt folks intresse, i det hon
hälst vill hafva den vise Väinämöinen till måg. Men då
hennes dotter föredrager den yngre Ilmarinen, klandrar
hon henne blott, men tvingar henne icke. Skildringen
af L. från hennes bättre sidor härleder sig från det
vänskapliga förhållande, hvari Kalevala i början står
till Pohjola och till följd hvaraf äfven runosångarna,
som alltid stå på Kalevalas sida, i bättre färger
skildra det land, hvars berömda dotter dettas hjeltar
sökte vinna. Men genast, när Lemminkäinen efter
Pohjola-bröllopet besöker gården såsom objuden gäst,
får Louhi af sången benämningen Ilpotar, intrigens
dotter, dock ännu här med tillägget »den goda
värdinnan». Men såväl genom detta besök som genom
Pohjola-dotterns, Ilmarinens värdinnas, död samt
sedan Ilmarinen bortröfvat och till en mås förvandlat
L:s yngre dotter, brytes det fredliga förhållandet
emellan Kalevala och Pohjola, och L. förstår nog att
stå på sitt folks sida samt tillfoga motståndarna
stor skada, hvadan hon i Sampo-runorna skildras som
»en mäktig, öfver alla schamaner upphöjd trollhexa»
(Castrén). Då benämnes hon ofta i st. f. »Pohjolas
värdinna» helt enkelt dess »käring». När Väinämöinen
upplyser om att de tre hjeltarna kommit för att dela
Sampo, svarar L. bestämdt, att detsamma ej kan delas,
och tillägger, att hon äfven sjelf känner det godt att
vara det lyckobringande tingets herskarinna. Hjeltarna
lyckas dock bortföra Sampo, sedan Väinämöinen försänkt
hela Pohjola-folket i sömn. Men när L. på tredje
dagen vaknar och märker sin förlust, sänder hon en
storm för att uppehålla röfvarena, kallar Pohjolas
alla krafter till strids, bemannar ett stort fartyg
och för sjelf befälet deröfver. När det slagits
sönder emot den af Väinämömen framtrollade klippan,
rusar hon slutligen i en örns gestalt samt med hundra
man under hvardera vingen och tusen ofvanpa stjerten
mot Kalevalahjeltarnas båt. I den väldiga strid, som
nu utspinner sig, blifver hon visserligen besegrad,
men lyckas dock få Sampo vräkt i sjön, så att endast
några bitar deraf genom vågorna drifvas till Kalevalas
strand, hvaraf i detta land uppkom evig lycka. Sjelf
får L. blott Sampos lock tillbaka till Pohjola och
känner till följd deraf sin makt bruten. Likväl
kan hon ej med likgiltighet se Kalevalas lycka,
utan använder alla medel för att framkalla lidanden
och skador åt de förhatlige motståndarna; och då hon
vid dessas frambesvärjande är i sitt rätta element,
måste Väinämöinen använda hela sin besvärjelsekonst
för att värna sitt land (jfr Väinämöinen). – Då L. i
de gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
