Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lo-underslägtet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1546–78. Från honom härröra den nuvarande
Louvre-qvadratens två halflängor på sydvestra
hörnet (a a), hvilka äro mästerstycken af ädel
fransk renaissance, i all synnerhet fasaderna åt
borggården (jfr Lescot). På Katarinas af Medici
tillskyndan utdrog Lescot södra längan åt vester till
och tillbyggde 1566 det vinkelrätt ned mot Seine
löpande galleri (b), öfver hvilket sedan galerie
d’Apollon uppfördes. Som fortsättning deraf lät samma
regentinna anlägga halfva sydgalleriet (galerie
du bord de l’eau, c) hän mot Tuilerierna, som hon
kort förut anlagt. Återstoden (d) af nämnda galleri
tillkom genom Henrik IV. Under Ludvig XIII fullbordade
J. Lemercier (i skön, fastän något tung renaissance)
L:s vestra länga med den berömda pavillon Sully (e)
i midten, äfvensom ett stycke (f) på norra längan. De
felande delarna af norra och södra samt hela östra
längan (g g g) fogades till 1660–70 genom arkitekterna
Louis Levau och Claude Perrault, hvilkens storartade
korintiska kolonnad på östsidan har det felet att
alls icke öfverensstämma med det helas eljest så
klara proportioner. L.-qvadraten hade sålunda vuxit
till ett 4 gånger större omfång, än Frans I:s plan
varit. I och med slutet af 1600-talet fick L. såsom
konungaboning vika för Versailles, S:t Germain,
Fontainebleau och Tuilerierna. Efter Ludvig XIV:s
död (1715) råkade L. i förfall och uppläts åt hoffolk,
senare åt akademierna och k. tryckeriet samt åt
lärde och konstnärer, hvilka der inrättade stora
atelierer. Efter revolutionen 1789 ditfördes Cabinet
du roi l. kronans konstsamling (urspr. grundad af Frans
I), och genom ett Konventets dekret af d. 27 Juli 1793
förklarades L. för ett nationalmuseum. Detta riktades
inom kort med de många konstskatter, hvilka såsom
byte från fälttågen på kontinenten stannat i fransk
ego. Under innevarande årh. hafva flere oskattbara
privatsamlingar införlifväts med museet. 1805 uppdrog
Napoleon I åt Ch. Percier och P. F. Fontaine att
restaurera L., ett värf, som de utförde med mycken
finhet; särskildt inreddes museirummen högeligen
ståtligt och harmoniskt. Då anlades ock vestra delen
(m) af norra galleriet. 1848 fullföljdes rummens
dekorering i hufvudbyggningen. Napoleon III uppdrog
1852 åt L. Visconti och efter dennes död (1853)
åt H. M. Lefuel att färdigbygga L.-gallerierna,
hvilket 1857 var verkstäldt för en kostnad af 75
mill. fr. Nybyggda blefvo då de dubbla delarna (n,
o) af föreningsgallerierna samt, 1863–68, smärre
delar (p) närmast Tuilerierna. De sålunda skapade
fasaderna äro hållna i en öfverlastad, prunkande
stil. I de inre gallerierna äro uppställda 86
statyer af berömda fransmän och 63 allegoriska
statygrupper. Norra dubbelgalleriet (n) är nu
upptaget af finansministeriets lokaler.
De vigtigaste af samlingarna i Louvre äro egyptiska museet (det
största i Europa), assyriska museet (med Bottas
och en del af Layards fynd), samlingen af fornsaker
från Mindre Asien, museet för antik skulptur (hvars
yppersta perla är Venus Milo; äfven må nämnas Pallas
Velletri, Borghesiske fäktaren och kolossalgruppen
Flodguden Tiber). samlingen af
medeltida och renaissance-skulplurer, museet
för modern fransk skulptur, kalkografiska museet,
målningsgalleriet (mera än 2,000 utvalda taflor, bland
hvilka finnas första rangens mästerverk af nästan alla
skolor. De dyrbaraste äro samlade i »salon carré»,
bland dem Murillos Madonna, som inköptes för 615,300
fr.), handteckningssamlingen (mera än 35,500 nummer),
museet för smärre konstslöjdalster från medeltiden och
renaissancen, Campana-museet (lerkärl, vaser samt
grekiska antiqviteter), marin-museet, etnografiska
museet och kinesiska museet.
Tuilerierna (T) byggdes, med fasad åt nordvest,
1564–72 af Ph. Delorme och J. Bullant, på Katarinas
af Medici föranstaltande. Namnet T. togs efter de
tegelslagerier (Fr. tuile, taktegel), som funnos
i denna trakt. Under Henrik IV och Ludvig XIV
tillbyggdes södra och norra ytterflyglarna (s, r)
jämte dessas ändpaviljonger, hvarjämte Levau ombyggde
det ursprungliga slottet. De äldre bourbonerna hade
endast tillfälligtvis bott i T. Men d. 1 Febr. 1800
tog Bonaparte såsom förste konsul sitt residens
der för framtiden, och efter honom beboddes T. af
alla franska regenter t. o. m. Napoleon III. T.,
med sin enformigt långsträckta fasad, företedde
föga märkligt i arkitektoniskt hänseende, men
öfverträffas af ingen byggnad i Paris i afseende
på rika historiska minnen. Den 6 Okt. 1789 hade
Ludvig XVI, afhemtad af Paris-qvinnorna, flyttat
med hofvet från Versailles till T. Den 20 Juni
1792 inträngde pöbeln i T. och insulterade den
kungliga familjen; den 10 Aug. s. å. stormades
T. af pöbeln, hvarvid konungen jämte familj tog
sin tillflykt till nationalförsamlingen, som under
trycket af det utanför rasande upproret suspenderade
konungen. I T:s norra flygel sammanträdde Konventet
1793–95 och derefter »De gamles råd» 1796–99. T:s
intagande genom folkmassan var signalen till både
restaurations-konungadömets och Juli-monarkiens
fall (d. 29 Juli 1830, d. 24 Febr. 1848). Den
24 Maj 1871, under kommunard-upproret, utsattes
T. slutligen för en systematiskt anlagd mordbrand, som
regeringstrupperna förgäfves sökte släcka (krutfat och
ämnen indränkta med petroleum hade utlagts i de olika
rummen). Då skadades äfven Louvres föreningsgallerier,
och kejserliga biblioteket (inemot 90,000 bd, mest
rariteter, samt dyrbara handskrifter) uppbrändes
i norra galleriet. T:s ändpaviljonger äro nu åter
uppförda; det öfriga ligger i ruiner, omgifna af
plank. – Det väldiga gårdsrum, som inneslutes af
L. och T., var ända till Ludvig Filip och Napoleon
III mestadels ett virrvarr trånga gränder, men är nu
planeradt. Det kallas närmast L. Square du L. (förr
Place Napoleon III; med planteringar, u u). Vester
derom vidtager den dubbelt bredare Place du carrousel
(C) med en triumfbåge (t), som är en imitation af
Septimius Severus’ triumfbåge i Rom. Närmast T. är
Tuileries-gården (G), skild från den förra genom ett
galler och förr mest nyttjad till paradplats. Vester
om T. utbreder sig den härliga, af Lenôtre anlagda
Tuileries-trädgården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
