Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lovén ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2, sp. 1519, och Hård 2) samt de ytterligaste
förödmjukelser såväl för konungen som för henne
sjelf. Hon nödgades hålla till godo med en formlig
förmaning af presteståndet. Det krig, som Hattarna
kort derpå började mot hennes broder Fredrik II,
skulle emellertid åter komma hennes stjerna att
stiga. Vid riksdagen 1760–62 måste hattcheferna
söka hennes bistånd, ej blott för att åvägabringa
en enskild fredsunderhandling med Preussen, utan
ock för att ernå ett slags förlikning med Mössorna,
hvilka nu hotade med efterräkning för det misslyckade
kriget. Då äfven Mössorna, som vid 1765–66 års
riksdag kommo till makten, gäckade hennes hopp om
en utvidgning af konungamakten, försonade hon sig
fullständigt med Hattarna, men lyckades ej häller nu
genom dem nå sitt mål. Från denna tid hade hon dock
i kronprinsen Gustaf en kraftig medhjelpare i sina
sträfvanden. Men hennes svartsjuka om makten var så
stor, att hon ej ens rätt kunde finna sig i att med
honom dela ledningen af hofvets politik, hvarför
hon t. o. m. motverkade hans plan på en revolution
(se Gustaf III). Med Adolf Fredriks död, 1771,
var hennes politiska rol i det närmaste utspelad,
hvilket i hög grad förbittrade hennes sinne ej
minst mot den nye konungen. Underrättelsen om 1772
års revolution, under hvilken hon befann sig på
en resa i Tyskland, kom henne dock för en tid att
glömma sin harm. Och då Fredrik II med anledning af
denna händelse hotade Sverige med krig, svarade hon
behjertadt, att han endast för priset af hennes
blod skulle kunna förvärfva svenska Pommern,
hvars försvar hon sjelf skulle öfvertaga. Snart
återkom dock den förra misstämningen, som ännu
mer ökades, då hon 1777 för att få sina affärer
reglerade nödgades till konungen afstå sitt kära
Drottningholm med alla der förvarade konstsamlingar
(bl. a. en stor tafvelsamling), hvilka emellertid på
detta sätt räddades åt svenska staten. Och när hon
vid kronprinsen Gustaf Adolfs födelse (1778) gjorde
sig till tolk för ett skamligt rykte att den unge
prinsen ej var Gustaf III:s, utan hofstallmästaren
Muncks son, uppstod den häftigaste brytning emellan
henne och sonen. Denne tvang henne slutligen att
genom en högtidlig deklaration (s. å.) afsäga sig all
tro på det nämnda ryktet; men genom ett oförsigtigt
uttryck retade hon å nyo konungens vrede, och hon
fick framlefva sina återstående år skild från
Gustafs lysande hof, i dyster enslighet på sina
enkesäten, Fredrikshof och Svartsjö. På det senare
stället afled hon d. 16 Juli 1782, sedan hon tre
dagar förut försonats med konungen. Om den svenska
vitterheten har L. U. inlagt en ej ringa förtjenst,
genom den af henne 1753 stiftade Kongl. svenska
vitterhetsakademien, som 1786 af Gustaf III
återupplifvades och ombildades till Vitterhets
Historie och Antiqvitets akademien. Medelst denna
har hon i olikhet med sin broder Fredrik II, men i
likhet med sin äldste son verkat för utvecklingen af
en till språk och innehåll fosterländsk literatur,
om ock i den franska smakens former. På den svenska
dramatiken utöfvade hon emellertid ett hämmande
inflytande, i det hon 1753 lät inkalla en
fransk skådespelaretrupp, hvilken undanträngde den
svenska trupp, hvars föreställningar börjats 1737 och
dittills rönt ganska mycken framgång. Utom de ofvan
nämnde sönerna hade hon en dotter, Sofia Albertina
(f. 1753).
2. L., drottning af Sverige och Norge, föddes i Haag
d. 5 Aug. 1828 och erhöll i dopet namnen Vilhelmina
Fredrika Alexandra Anna Lovisa. Genom sina föräldrar,
prins Fredrik af Nederländerna och prinsessan
Lovisa af Preussen, var hon befryndad med de äldsta
furstehusen i Europa. Uppfostrad i ett hem, der sträng
ordning och flit voro rådande, vandes hon tidigt vid
allvarligt arbete och husliga sysselsättningar. Under
sin moders personliga ledning förvärfvade hon
grundliga kunskaper, särskildt i lefvande språk
och historia, utan att derför försumma att taga
närmare kännedom om göromålen (t. ex. i mejerierna)
på de furstliga godsen. Prinsessan trolofvades 1849
med kronprinsen Karl (sedermera konung Karl XV)
af Sverige och Norge. Åtföljd af sina föräldrar och
sin syster, prinsessan Maria (född d. 5 Juli 1841),
lemnade hon Haag d. 8 Juni 1850 och landsteg d. 15
i s. m. vid Biskopsudden på Djurgården. Den 19 Juni
höll hon från Haga lustslott sitt högtidliga intåg i
hufvudstaden och firade samma dag i Storkyrkan sin
förmälning. Till minne deraf donerade konungen och
drottningen en fond med benämning »Kronprinsessan
Louises brudgåfvofond», hvaraf den årliga
afkastningen skulle d. 19 Juni hvarje år utdelas »åt fem
obemedlade, af dygd och goda seder utmärkta flickor»,
hvilka den dagen vigdes inom några af hufvudstadens
församlingar. Samma år genomreste kronprinsessan med
sin gemål flere delar af Sverige och Norge. Hennes
vänliga och flärdlösa väsende gjorde allestädes ett
djupt och varaktigt intryck. Den 31 Okt. 1851 gaf
hon lifvet åt en dotter, Lovisa Josefina Eugenia,
Danmarks nuvarande kronprinsessa (se nästa art.),
och d. 14 Dec. 1852 åt en son, Karl Oskar Vilhelm
Fredrik, hertig af Södermanland, hvilken afled
d. 13 Mars 1854. Kronprinsessan kröntes till
drottning i Stockholm d. 3 Maj 1860 och i Trondhjem
d. 5 Aug. s. å. Redan vid sin ankomst till Norden
hade hon visat, att hvarje sträfvan efter yttre
företräden var fjärran från henne. Af naturen enkel
och anspråkslös, undvek hon gerna de tillfällen, då
hon kunde blifva föremål för folkets hyllning. När hon
uppträdde offentligen, såsom då hon 1866 i konungens
namn öppnade den nordiska industriutställningen i
Stockholm, var det endast en sträng pligtkänsla, som
förmådde henne öfvervinna sin böjelse för ett mera
tillbakadraget lif. Också torde det med rätta kunna
sägas om drottningen, att om hon måhända gått mindre
bemärkt genom lifvet, var det derför att hon sjelf så
ville. På Ulriksdal, der hon mera ostörd fick egna sig
åt sin gemål och sin dotter, var hon lyckligast. Hon
delade konungens håg att göra detta ställe till ett
konstens hemvist, och äfven hon egnade gerna en del
af sin tid åt literära sysselsättningar. Sålunda utgaf
hon tvänne öfversättningar, den ena från engelskan:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
